Hösten och bloggen

Nu är det höst igen och det känns som att det är dags att skriva lite på bloggen igen. Har inte haft varken ork eller tid under våren då lärarjobbet nästan tog musten ur mig. Tre 6:or i SO-ämnena samt en 6:a i svenska, nationella prov och betyg och allt annat. Ja, ni fattar. Men, nu har intresset vaknat till liv igen. Sommaren och semestern har varit bra och skön och batterierna känns hyfsat laddade.

Jag tror att jag fått en del inspiration av @hannastankar och hennes blogg www.skolkoppen.wordpress.com där hon skriver inspirerat om skoljobb, planering, struktur, och annat. Kul att läsa vad andra pysslar med och ibland leder det till egen verkstad. Efter att jag tittat på en liten film om hur hon lade upp sin planeringspärm, så fick jag inspiration till att göra en egen pärm. Kul!

Pärm-innehåll

I tisdags började jag jobba och det var en något skakig start på min skola, som det kanske är på ganska många håll i vårt land i höst. Tre lärare saknas (måste rekryteras under denna vecka innan eleverna kommer nästa onsdag), två fritidspedagoger till mellanstadiefritids ska anställas (väldigt bra iofs, för det betyder att vi har fått många fler elever inskrivna på vårt nya mellanstadiefritids än vad vi räknade med), och så får vi två nya rektorer som lök på laxen. Ingen idé att lägga energi på det jag inte kan påverka, bättre att förbereda för en så bra skolstart som möjligt!

I höst tar jag emot en ny 4:a och det ser jag fram emot väldigt mycket! Jag är övertygad om att det kommer bli bra och nu fixas och fejas det i mitt klassrum. Lamineringsmaskinen och färgskrivaren går för högtryck och jag myser! Så, än hur det är och ser ut i skolan både här i Luleå och ute i landet, så kan jag inte låta bli att älska mitt jobb. Jag trivs med mina kollegor, min arbetsplats och förhoppningsvis de nya eleverna, vad mer kan man begära?

Nya undervisningsgrepp – del 2

Jag lovade att jag skulle återkomma med reflektioner och en beskrivning av hur det hela avlöpte med mitt försök att få eleverna att använda sig av begrepp och lägga sambandskedjor.

Idag testade jag min noga uttänkta modell (efter inspiration via grupper på FB) i mina tre klasser som jag undervisar i SO. Just nu arbetar vi med geografi och vi har jobbat med hur Europa ser ut och även om gränser i Europa. Jag delade in eleverna i grupper med 4-5 i varje grupp och de fick varsitt kuvert med ca 50 begreppskort i. Allra först frågade jag om de kunde nämna några begrepp som vi stött på under de senaste veckorna, och några dök faktiskt upp. Sedan visade jag på tavlan med större kort hur de kunde tänka runt begreppen och gjorde en kortare sambandskedja. Jag förklarade att de sedan skulle titta på sina kort, börja med ett kort och sedan koppla på med andra och förklara sambandet mellan begreppen. De fick tänka tillsammans och förklara för varandra och för mig förstås.

IMG_6133 IMG_6137

Här hittar ni dokumentet med begreppskort: Begreppskort

Det kan ni ladda hem och enkelt byta ord i, till de begrepp du vill använda dig av, kopplat till det område just ni har arbetat med, t ex i hela NO-spannet eller i SO-spannet. Med en eller två träningsomgångar kan man sedan använda sig av detta som läxförhörsmetod i grupp, eller som provavstämning, där eleverna får ett antal begrepp som du vill kontrollera att de kan. De får skriva och försöka utveckla sina resonemang till en djupare nivå, vilket blir lättare om de får träna först förstås. Det är dessutom språkutvecklande, vilket gynnar alla elever, nyanlända som infödda!

Så min slutliga reflektion är att det här blev lyckat på alla plan. Eleverna gillade det, tänkte mer självständigt och aktivt, de kommunicerade, prövade, förkastade, gjorde om, blev nöjda. Jag såg det jag ville se, dels om begreppen satt, vilka som förstod på djupare plan, vilka som åtminstone kunde lägga enklare kedjor, vilka som utvecklade sitt tänkande under tiden. Mitt underliggande mål är också att de ska utveckla sin förmåga att se samband och utveckla sina resonemang, vilket detta verkligen gav bra underlag till. Dessutom hyfsat enkla förberedelser!

Kan bara säga: pröva du med!

Nya undervisningsgrepp

 

Det riktigt studsar och spritter i hjärnan när jag pysslar med mina ”nya undervisningsgrepp”! Ni undrar säkert vad det kan vara för något nytt grepp? Jaa, nytt och nytt? Vad är nytt under solen 2015? Inget revolutionerande, utan sådant som man tänker att: ”det där ska jag pröva!” och så faller det lätt i glömska, eller faller bort p.g.a tidspress och diverse ”brandkårsutryckningar”. Nå, det jag har funderat på ett tag är detta med ”begreppskort” och ”sambandskedjor”.

Så här ska det gå till: Med hjälp av dessa begreppskort, som utgår från de aktuella begrepp som eleverna har stött på i det aktuella arbetsområdet (i vårt fall Geografi – Europa, gränser, naturtyper, erosion t ex), ska eleverna fundera, plocka ett antal kort och sedan lägga dessa i en kedja. De ska kunna redovisa hur deras kedja hänger ihop och förklara med hjälp av samband. Kedjan får inte bli för lång, utan måste vara kvalitativ. Jag tänker att de ska få arbeta med detta i par eller liten grupp. De ska skriva ner hur de tänker och sedan redovisa för klassen. Voilá!

FullSizeRender

Vinster: Jag får in: eget tankearbete, tänka tillsammans, samarbeta (Think-Pair-Share), förklara för både sig själv, sin grupp och för klassen (och för mig!), kommunikation, utveckla sina resonemang i flera led.. ni fattar, eller hur? Helt enkelt ett sätt att visa dem vägen till djupare kunskap, bättre förståelse och i förlängningen till högre betyg som baseras på just djupare kunskap.

Jag lovar att jag ska dokumentera och visa hur det gick! Oavsett om det blir succé eller platt fall (hemska tanke!), men då lär vi oss något av det också.

Det här kan ni göra i NO, vilket område som helst! I alla SO-ämnen, i matematik…, i varje ämne där du går igenom begrepp helt enkelt. Lycka till!

Läslyftet – om att utvecklas som lärare

Under veckan som gått märks det att #läslyftet har sparkat igång ordentligt på skolan. Vi har börjat med modulen ”Samtal om text” och nu har vi jobbat med hela del 1, dvs alla 4 momenten. Jag har genomfört mitt andra pass som handledare för lärare på lågstadiet och har även genomfört en första läslyftslektion med mina elever (6:or). Jag har det lite extra lyxigt eftersom vi är två handledare på min skola, och jag lär mig massor av den erfarna lärare som handleder mina kollegor på mellanstadiet. Lisa är lärare på gymnasiet och undervisar bl a elever som är nyanlända. Detta medför att vi får in ett språkutvecklande perspektiv, vilket gagnar alla elever. Vi två, träffas varje vecka ca 45 min-1 timme innan själva ”Läslyftet”, och då samtalar vi dels om vårt handledarskap och dels om hur vi ska arbeta med själva innehållet i momenten. Vilka hinder finns? Vilka möjligheter finns? Hur ska jag peppa mina kollegor? Hur ska vi få syn på de möjligheter till utveckling som finns?

Några anser att det tar mycket tid (vilket det gör) och ”hur ska man hinna? Vad ska man plocka bort i planeringen?”. Andra ser de stora möjligheterna till kollegial och enskild utveckling som faktiskt ligger framför oss på ett smörgåsbord. Ingen påstår att det är enkelt eller gjort i en handvändning. Men, om vi ser på denna möjlighet till utveckling som ”min egen möjlighet till utveckling av min undervisning” så tror jag att engagemanget höjs. Det kollegiala lärandet ska hjälpa mig och min undervisning, inte stjälpa den. När vi börjar se att det underlättar arbetet i klasserna så förstår vi att det ger ett mervärde både för mig själv och i förlängningen för eleverna. Det är i arbetet med eleverna som detta ska märkas och ge effekt i form av fördjupat och förbättrat lärande, inte försämrat lärande. Vi är här för eleverna.

När jag nu ser vad jag själv skrivit, så inser jag att det är dags för en genomgång av statiskt eller dynamiskt tankesätt för mina kollegor. Om vi gör som vi alltid gjort, så blir resultatet detsamma. Hur ska vi kunna kräva av våra elever att de kliver utanför sin egen komfortzon för att utvecklas, om vi själva inte vill eller vågar göra det? Det ligger i sakens natur att det är lättare att kräva eller be om saker av andra, men det är svårare att vända blicken mot sig själv och plocka fram självinsikten om vad jag själv behöver göra för insats. Carol Dweck säger i ett #tedtalk som ni hittar här, att det finns en kraft i ordet ”yet” eller ”än/ännu” översatt till svenska. Vi/jag är inte där ”än” men jag har påbörjat en förändring och så småningom så kommer den att bära frukt. Jag klev utanför min komfortzon när jag tackade ja till handledarskapet i #läslyftet. Jag förstod att jag måste gå in i en utvecklingszon och inte vara rädd för det nya som kommer att krävas av mig. Jag anade att det inte kommer att bli lätt, men vågar jag inte så utvecklas jag inte heller.

Vi lärare är förebilder. Förebilder för elever, för föräldrar, för vänner och faktiskt för väldigt många som vi inte ens känner. Jag bör (måste?) vara en förebild för de kollegor jag handleder för att få med dem på tåget. Det innebär att jag måste vara den bästa versionen av mig själv för att andra ska inspireras. Det gäller också för mina kollegor, att de är sina bästa versioner av sig själva för att eleverna ska känna sig trygga och därmed våga ta steget ur sin komfortzon, för att gå in i den proximala utvecklingszonen. Med lite tillförsikt och nersläppta axlar så är jag övertygad om att detta kommer att bli bra och växa till något stort. Vad har vi att förlora?

Nya klasser – nya möjligheter

Igår kom eleverna till skolan igen, efterlängtade av oss lärare..! Jag har sett fram emot att få pröva nya vägar, ta nya grepp om undervisningen för att eleverna ska nå längre i sitt lärande och kunskapsutvecklande. Jag har inspirerats av sommarens #pedaläslyft och James Nottingham, vilket jag skrivit om tidigare, och nu är jag laddad! I år ska jag undervisa som ämneslärare i år 6. Jag ska ha svenska + SO i min mentorsklass samt SO i ytterligare två st 6:or. Spännande! Jag känner till eleverna lite grand, men har inte jobbat på egen hand med dem förut. Det är ju alltid lite vanskligt att få en ny lärare i ett ämne i 6:an eftersom betyg ska sättas och läraren inte vet hur eleven brukar prestera i ämnet. Men, det kan ju också bli bra!

Idag träffade jag de andra klasserna för första gången ”på riktigt” och jag hade bestämt mig för att börja prata om ”Isbergsillusionen” samt dynamiskt/statisk tankesätt vilket Carol Dweck har gjort många lärare medvetna om. Johan Lindström har tagit fram flera väldigt fina planscher på detta och nu var det läge att visa dem för eleverna. Jag började med Isbergsillusionen och jag kopplade mycket till idrottens sammanhang eftersom ca 90% av eleverna deltar i någon gruppaktivitet på fritiden. Det man ser av ett isberg är bara toppen, 1/10, resterande 9/10 är dolda under ytan. Det vi ser av framgång är också bara toppen, arbetet som gjort framgången möjlig ligger dold under ytan och bara den som gjort arbetet vet hur mycket som ligger där. Kopplingen till idrottens värld blir väldigt tydlig tycker jag. U21-landslaget som tog EM-guld i fotboll har sprungit en och annan mil, slagit några frisparkar, inte gett upp, lyssnat på feedback, upplevt besvikelser, varit målmedvetna, gjort uppoffringar och till slut lyckats med sin uppgift! Fantastiskt. Det kan även eleverna göra, bara de är medvetna om att det krävs arbete, uthållighet och målmedvetenhet för att nå ”framgång” i skolan d.v.s den framgång som upplevs när lärande uppstår och nya insikter får fäste.

Vi har även diskuterat statiskt/dynamiskt tankesätt och funderat över hur man ganska enkelt kan ändra sitt sätt att vara genom att våga lite mer, vara öppen för förslag, gå utanför sin komfortzon helt enkelt och därmed nå utveckling hos sig själv. Om man aldrig kliver ur den zonen så utvecklas man inte eller i alla fall väldigt lite, det blev vi överens om. Tips: kika på Johans fina planscher om detta och skriv ut och sätt upp i klassrummen. De är CC licensierade och fria att använda i skolan.

Till sist visade jag en av filmerna från www.orkaplugga.se för att förklara det här med hur man gör för att skapa utvecklade resonemang och varför man ska göra det. Jag förklarade att detta finns med i många ämnens kunskapskrav i läroplanen och att det är mot dessa kunskapskrav, som deras lärande bedöms när betyg sätts. Jag var tydlig med att denna strategi är bra att använda sig av i de flesta ämnen för att nå längre i sin kunskapsutveckling. Även här måste eleven tänka lite mer och djupare för att nå fram med sina resonemang och analyser, och med hjälp av några elevnära exempel att relatera till så tror jag att eleverna förstod hur de kunde utveckla sina resonemang. Å ena sidan…. och å andra sidan… Eleverna var genast med på tåget och plötsligt blev det dynamik i klassrummet!

Avslutningsvis så känns det som att första dagen avlöpte högt över min egen förväntan och jag tror att det skedde med hjälp av tydlighet, struktur, bra förklaringar och att eleverna kände att jag har höga förväntningar på dem.

Välkommen härliga skolhöst!

Snart jobbstart och skolstart!

Då är det snart, snart dags igen för skolstart. Ett nytt läsår pockar på min uppmärksamhet och tankarna på hur jag ska jobba och vad som egentligen är viktigt har börjat snurra runt i huvudet. Okej, jag erkänner att dessa tankar har tagit upp en del av min ledighet också. Jag är en sådan person som tänker bäst när jag har tid, lugn och ro och stressen har runnit av mig. Jag är intresserad av skola, skolutveckling och undervisning i största allmänhet vilket gör att jag följer en del inlägg i sociala medier även när jag är ledig. Om jag hade varit intresserad av båtar/stickning/släktforskning i någon större utsträckning hade jag förmodligen läst om det under min ledighet! Och jo, jag har läst ca 15 böcker i sommar; deckare, romaner, ungdomsböcker, en avhandling, pedagogisk litteratur… allt i en salig blandning, dessutom på varierande plattformar! Trad bok, på iPad, på Adlibris Letto (mkt praktiskt liten sak!), pocket…

IMG_5768

Nu föll det sig så att jag på försommaren råkade få syn på ett inlägg på Twitter om #pedaläslyft där ett antal lärare (bl a Sara Bruun, Therese Linner, Annika Sjödahl) hade bestämt sig för att försöka få till stånd ett pedagogiskt läslyft på sommaren, just för att kunna diskutera brett och få nya infallsvinklar. Det blev boken ”Utmanande undervisning i klassrummet” av James Nottingham, som skulle läsas och diskuteras, vilket passade mig utmärkt då den redan låg hemma och väntade på att bli läst!🙂

IMG_5803

Jag gick med i den nystartade Facebookgruppen ”Det pedagogiska läslyftet” som från början av sommaren hade ca 350 medlemmar. -Wow! tänkte jag. Det här blir kul! Och det blev det. Det har varit fantastiskt givande diskussioner, antalet medlemmar har ökat konstant (just nu 660 st) vilket ändå måste tyda på ett behov och intresse att diskutera undervisning, kärnan i läraruppdraget. Det bestämdes även att det skulle sändas tre st ”Hang-outs on air” där några pedagoger skulle diskutera några avsnitt från boken. Jag fick frågan om att delta i en sådan ”Hang-out” och jag tackade ja till det, mycket för att lära mig mer om hur det går till samt få tillfälle att prata med kollegor ute i landet. Väldigt spännande och kul! Inte för att jag vet om jag sa något speciellt tänkvärt, men vi hade ett väldigt givande samtal i alla fall!

Så, vad tar jag med mig från detta? Hur tänker jag om min undervisning? Vad vill jag utveckla och varför vill jag utveckla? Jag tänker att jag vill utveckla min undervisning utifrån vad jag ser att eleverna behöver; utmaningar, feedback för både elever och mig själv, hur jag ska hantera beröm, poäng och betyg till exempel, hur ska mina testtillfällen se ut? Jag vill använda stödstrukturer för att hjälpa eleverna med krokar som de kan hänga upp kunskapen på. Jag vill arbeta med ”de stora och frågorna” som liksom Nottingham även Göran Svanelid bygger sin undervisning på. Jag vill göra eleverna mer delaktiga i planeringen av undervisningen för att de ska känna intresse för arbetsområdet. Det är eleverna som ska äga sitt eget lärande och hur får jag dem till det? Som sagt… ”det snurrar i min skalle” som Sara Bruun säger! Hur jag ska få till allt det här vet jag inte riktigt, men det börjar falla på plats i alla fall. Det är mycket tack vare alla lärare som postar och delar med sig av sina dokument på Facebook under sommaren i grupper som The Big Five, Bedömning för lärande, som jag känner att jag har en aning om i vilken ände jag ska börja reda ut tankarna. Stort tack till er alla, utan er skulle jag vara en sämre version av mig själv som lärare.

Det är alltså en hel del som snurrat runt och som börjar falla på plats. Jag tar även med mig en bild som Karin Brånebäck lagt ut på sin blogg och som jag gillade väldigt mycket:
Segertrappa svensk C
CC @braneback

Det viktiga är inte att jag når till toppen direkt i ett enda hopp utan att jag tar något eller några steg i taget, eller att man identifierar på vilket trappsteg man befinner sig i sin egen tankeutveckling. Jag känner att jag är just nu på steg 3 och 4 och när jag tänkt klart och jobbet börjar då ska jag absolut befinna mig på steg 5. Gott så!

Snart börjar det igen! Kan knappt bärga mig! / Eva

Betygsdebatt i svart och vitt

Jag kan inte låta bli att fundera i ett vidare perspektiv över denna debatt som just nu rasar i olika medier; dagstidningar, SVT och på sociala medier. Allt har en tendens att bli så svart eller vitt. Vem har rätt och vem har fel? Jag är dock säker på att det finns en gråskala mellan de båda polariserade zonerna. Jag är själv lärare som sätter betyg vart tredje år eftersom jag arbetar med elever i år 4-6, så när de går ut 6:an ska de få betyg. Jag slipper alltså denna oerhörda stress som det innebär att varje termin sätta betyg, och behöver inte heller oroa mig i samma utsträckning för att elever och föräldrar ska mejla mig anklagelser eller rena hot beroende på att deras barn inte har fått ett visst betyg. Jo, det förekommer, på i princip varje skola, även i ”vår lilla stad”.

Jag tänker att det måste vara ett systemfel någonstans som har gjort att det har blivit så här. Naturligtvis har det att göra med att elever och föräldrar blev kunder i våra skolor och fick ett mandat att kunna byta skola om man inte var nöjd med utbildningen eller läraren av någon anledning. Istället för att föra konstruktiva dialoger med skolan så väljer man att flytta sina barn när man är missnöjd med än det ena och det andra. Jag kan erkänna att jag själva har nyttjat möjligheten att flytta ett av mina barn, men det berodde på en mobbningssituation där vi bedömde att skolan inte hade möjlighet att stävja problemet inom överskådlig framtid, då blev valet enkelt och försök hade gjorts, tro mig.

I veckan har vi kunnat läsa flera artiklar i t ex SvD där dels en rektor på Norra Reals gymnasium uttalar sig om lärares profession och kunskap i att sätta betyg. Jag håller absolut med honom och han har kloka synpunkter om det mesta, även hans åsikt att elever borde ha frågat sig långt tidigare än vid slutbetyget vad man kunde ha gjort för att få ett högre betyg. Någon dag senare svarar en elev på samma gymnasium på rektorns artikel och framför sina åsikter från sitt elevperspektiv. Jag förstår även henne och hennes kamraters dilemma, när det gäller varför/varför inte man får ett visst betyg. Naturligtvis har inte eleverna hela bilden om allting, men de har rätt till en uppfattning och rätt att få ställa frågor och även rätt att ha åsikter om hur det hela har gått till. Jag anser inte att hon har en tragisk syn på vad lärande, skola och lärare är. Hon och de flesta andra ambitiösa elever gör förmodligen så gott de kan i den kontext de befinner sig. Lärare är olika, liksom läkare är olika, en del är bättre på att förklara och andra är sämre på att förklara symptom, orsak och verkan av mediciner. Elever är också olika, en del är bra på ”allt”, andra får kämpa sig till samma nivå, ännu fler når aldrig de högsta betygen hur mycket de än försöker, liksom jag aldrig kommer att bli en 100m-löpare oavsett hur mycket jag tränar. Det gäller att nå insikt om kapacitet och där spelar föräldrarna en stor roll. Vi föräldrar vill det bästa för våra barn, det svåra är att inse vad det bästa för mitt barn är och ha realistiska förväntningar på barnet. Ingen hjälps av glädjebetyg, däremot av en ärlig kommunikation som är lyftande och samtidigt pekar på vad eleven kan göra för att utvecklas och ta sig till nästa nivå. Vi lärare vill inget annat än att få våra elever att nå till högsta möjliga kunskapsnivå, tro inget annat. För att nå dit krävs det arbete av lärare och elev, hårt arbete för att nå dit man vill eller åtminstone så långt som möjligt efter sin förmåga. Jag kan leda hästen till vattnet, men jag kan inte tvinga den att dricka…

Det mest tragiska i det stora sammanhanget (svensk skola i allmänhet) är att lärare inte verkar ha tid att kommunicera med eleverna, ge feedback som leder framåt, förklara så att alla hänger med, trots att det påtalas gång efter annan av våra olika fackförbund. Vi har för mycket att göra helt enkelt, för många mentorselever, för många kurser, för lite tid till uppföljning, på alla stadier i skolan, för att det ska bli riktigt bra. Det sorgliga är att inte politikerna inser det i våra kommuner. De verkar ofta leva kvar i en uppfattning om att skolan är som den var när de själva gick grundskolan och att ingen större förändring har skett. Dessutom ska en skolas resultat nu mätas i hur väl den följer budget, oavsett hur många elever som är i behov av särskilt stöd eller inte och hur resurskrävande det än är. En elev är en elev, eller? Hur man ens kan mäta en lärares kompetens beroende på vilka betyg eleverna har fått, utan inblick i deras dagliga arbete i klassrummet och vilka individer som befinner sig just där och då är en gåta? Är jag en bättre eller sämre lärare beroende på vilka betyg jag ger? Vi har inte alla elever med världsmästartendenser i matematik/engelska eller idrott i våra klassrum, skulle vilja påstå att de är en oerhört liten skara. Däremot har vi elever, individer, med alla möjliga olika kompetenser och förmågor, som alla kommer från olika familjer med olika förutsättningar och det är vad jag har att förhålla mig till och göra det bästa av. Det är också vad föräldrar, rektor, förvaltning, politiker och samhälle borde förhålla sig till, inte till vilka betyg jag sätter.

Jag hoppas att alla lärare gör så gott de kan efter sin förmåga, sen är även vi människor och kan göra fel. Jag välkomnar varje dag en dialog med föräldrar som sker med ömsesidig respekt och med elevens bästa framför oss, då och endast då kan vi hitta en väg framåt som leder till utveckling. Vi kan ifrågasättas och så ska det vara, men när vår professionella bedömning, gärna i samråd med rektor, är gjord så måste förälder och elev rätta sig efter det utan att uttrycka hot om anmälan till Skolinspektionen.