Inkludering och exkludering…

I kväll anordnade vår skolas specialpedagoger ett pedagogiskt café med temat ”Inkludering och filosofiska samtal”. Mer exakt hur vi inkluderar elever i behov av särskilt stöd i skolan. Det är ett spännande och svårt område som jag är säker på att alla skolor brottas med på ett eller annat sätt. Under kvällen började vår föreläsare bitr. professor Åsa Gardelli, LTU, med att berätta om inkluderingens historia och om vilket synsätt ”vi” haft i Sverige på barn i behov av särskilt stöd under 6 decennier fram till idag. Visste ni att på 1950-talet så fanns det t ex ”psykopatklasser”? (Får genast underliga bilder på näthinnan! På vilka grunder hamnade man i den klassen? Vem avgjorde det?) Naturligtvis även obs-klasser, CP-klasser, läs-och skrivklasser, klinikskola… DAMP-klasser kom lite senare och idag har vi en benägenhet att etikettera eleverna med ADHD, Aspbergers, Tourettes, Autism, Dyslexi, Dyskalkuli, dysfunktion i största allmänhet så fort någon inte följer vår inbyggda känsla för vad som är normalt.

Så, efter att vi pratat och funderat en stund över dessa begrepp så gick vi vidare till att förstå hur filosofiska samtal kan utveckla vår verksamhet. Vi fick ställa en massa svåra frågor som då handlade om inkludering och sedan valde vi ut 1-2 frågor att diskutera kring. Min reflektion var i alla fall att frågorna vi ställde var ogooglebara! Alltså var det bra och relevanta frågor som det inte gick att goggla fram svaret på, vilket är en god modell enligt Hans Renman, Tänk om. Skönt att göra något ”rätt” ibland… med tanke på alla ”fel” skolan gör enligt media.

Exempel: Vilka konsekvenser medför inkludering? Hur hanterar vi inkludering i ett stort kunskapsspann i gruppen? Har vi en skola för alla? När är man inte inkluderad? Vi kom fram till att bara för att man får gå ut ur klassrummet för att jobba vid något tillfälle så är man inte exkluderad. I mångt och mycket är det gruppsammansättningen som avgör hur undervisningen kan läggas upp. Till sist landar vi i ömsesidig respekt gentemot varandra och en insikt om att det inte är du själv som är viktigast, utan vad du kan tillföra gruppen och hur du bemöter andra.

Slutsatsen just nu blir nog att som vanligt är läraryrket komplext och enskilda elevers chans att ”lyckas” i skolan beror till stor del på vilken kontext de befinner sig i, vilket i sig är lite skrämmande stort att fundera på.

Annonser

Tankar från SETT-dagarna 2013

Åååh…var ska jag börja? Känner mig euforiskt uppfylld av alla fantastiska intryck från SETT-mässan 2013 som lilla jag fick förmånen att åka på, fast jag egentligen inte hade tid mitt i alla nationella prov (erkänner att jag har tjatat!). Men det är kanske det som gör att man orkar vara lärare? Att ta sig tid till det som är viktigt och som kan göra skillnad? Eller gör att jag orkar vara en fungerande människa och lärare i samhället kanske?

IMG_1842

Ovan: Bild från Ann-Marie Körlings föreläsning på SETT 2013. Fantastisk föreläsning..!

För var hamnar vi om vi inte orkar tänka skolutveckling i vårt komplexa yrke? Om vi förminskar vårt underbara yrke till att bara handla om badtider, bokbussen, glosor, elever som varit på fel plats vid fel tidpunkt, bussar till och från friluftsdagar, irritation över kompetensutveckling som förvaltningen ”tvingar oss att delta i”… var hamnar vi då? Inte i den kreativa tillvaro som vårt yrke kan vara och borde vara i alla fall!

Vi behöver samtala om bedömning, formativ och summativ, stöta och blöta kunskapsmål och läroplansformuleringar. Mötas i kollegialt lärande, erkänna komplett tokiga misslyckade lektioner eller planeringar, skratta åt eländet, bryta ihop och komma igen stärkta av att vi ger inte upp…någonsin! Utveckla, tänka nytt, tänka om, transformera…

Jag inser att tänka ”digitalt lärande” behöver inte innebära att jag har tillgång till ett 1:1-koncept, även om jag önskar det mer än något annat just nu. Det går att arbeta digitalt med det man har, även om det känns som om våra datorer borde varit inlämnade till återvinningscentralen ages ago. Dags att kliva utanför bekvämlighetszonen, fast ni måste förstå att ibland (läs idag) går det inte att logga in på våra bärbara datorer…Idag snurrade och snurrade de på inloggningsrutan och till slut fick jag rutiga utslag och gav upp! Nåja, de kanske är snällare på måndag? Behöver jag förtydliga att de inte hade en frukt på utsidan..? 😉

Jag har under dessa dagar inspirerats av twittrare, föreläsare, utställare… av pedagoger i alla former och jag vill tro att detta är starten på en ny tid i min era som lärare. Idag hade vi förmånen i Luleå att få lyssna till Ruben Puentedura och Hans Renman som föreläste på Luleå tekniska universitet.

Många nya tankar sjösattes… dags för skolan att tänka om på allvar i Luleå?

Nya skolkartor…hurra!

 

IMG_1787

Tänk så glad man kan bli för traditionella skolkartor!

I höstas när jag som ny lärare började jobba på min skola så saknades det skolkartor i mitt och en kollegas klassrum. Detta berodde på att det hade installerats ”kanoner” i klassrummen några år tidigare och då skulle det inte behövas kartor…

Jag kände att det här fungerar helt enkelt inte! Active board fanns nämligen inte… Det medförde att varje gång jag som skulle koppla en plats, eller ett land till det vi pratade om (t ex valet i USA och hur staterna röstade) så blev det så mycket svårare och mer begränsat – det tog ca en kvart att starta upp datorn, få igång kanonen, hitta en lämplig karta på Google maps, släcka ner i klassrummet… Ja, ni förstår ju att tillfället var förbi och som bortblåst för länge sedan liksom elevernas intresse.

Jag älskar att vända mig om och dra ner en karta och visa eleverna världen! Kan ju så klart bero på mitt eget intresse för världen och geografi, men det är ju så mycket lättare att få ett omvärldsperspektiv när man kan koppla samtalet till något reellt. Och vilka frågor som kommer upp! Var är gränsen mellan Europa och Asien? Hur vet man det? Vadå, kan det bli istid här om Golfströmmen vänder riktning? Varför då? Osv…

Så, jag älskar mina traditionella skolkartor mitt i allt digitalt lärande…

 

Påsklovet snart slut

Ja, då sjunger påsklovet på sista versen och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot de sista 10 veckorna av detta läsår. Det känns som om det är lite väl kort om tid för att man ska hinna med allt som är kvar att göra; tre nationella ämnesprov, utvecklingssamtal, bedömningar, betyg, förbereda inför år 7, börja fundera över om jag får jobba kvar på samma skola och kanske med en 4:a till hösten och vad det i så fall innebär?

Jag har verkligen satt igång mitt eget inre tänk angående IKT och digitalt lärande. Det liksom bara rumlar runt i huvudet med tankar på hur och vad man kan göra med eleverna. Framförallt; vad kan jag göra med den digitala utrustning som finns just nu? I den bästa av världar skulle vi ha iPads, MacBookAir´s till framförallt lärarna och som klassuppsättningar, men nu har vi inte det på vår skola…än i alla fall. Det går att göra en hel del med det vi har tillgång till, t ex skapa en klassblogg och fundera över vad den ska innehålla med eleverna.

Jag inspireras otroligt mycket av mitt nya utvidgade lärarkollegium på Twitter. Det har jag upptäckt denna vår och är så oerhört glad över det! Där kan jag fundera, ställa frågor, inspireras, få stöd och tips av kollegor som är intresserade av samma sak som jag är; skolutveckling, digitalt lärande, bedömning för lärande, The Big Five m.m. då spelar det mindre roll att vi är utspridda över hela landet.

IMG_1725

Jag har också läst ”Digitala verktyg och social medier i undervisningen – så skapar vi en relevant skola utifrån LGR 11” av Christina Löfving under påskhelgen på väg till och från fjällvistelse. Rekommenderas till alla som inte redan läst den och som är det minsta intresserade av nytt tänk kring lärande. Min analys är att den handlar inte bara om digitalt lärande utom också om att vi kanske är tvungna att förändra vår syn på lärande. Hur vi lärde ut ”igår” och hur vi kanske måste lära ut i framtiden? Var befinner sig våra kunder, dvs eleverna? Var är vi lärare? Kvar i ett cementerat gammalt ”tänk” om vad och hur vi lär ut? Ska vi nå våra elever i framtiden (i morgon!) så måste vi möta dem på deras arena även om eleverna ska möta oss på vår arena också.

Så, vi går mot en spännande vår och om en dryg vecka åker jag till Stockholm på SETT-dagarna! Hoppas de kommer ge mig den inspiration och pushning jag behöver. Men, det är jag säker på..!