Mentorstid – hur får vi tiden att räcka till?

Jag har börjat fundera mer och mer på hur jag ska få till detta med mentorstid för mina elever. Nu kanske några tänker: ”Oj! jobbar du inte med mentorstid? Det ”måste” du ju göra!” Jo, jag vet, och jag tror vi är många som vet det, men vi får inte till det av olika anledningar rent praktiskt. En god vän till mig, som samtidigt är lärarkollega på annan skola, och jag brukar ofta resonera och diskutera lärande och utveckling. Vi stöter och blöter och jämför skillnader och likheter på våra arbetsplatser som kan ha så väldigt olika förutsättningar, fast vi jobbar i samma stad. Nu har vi senast diskuterat detta med mentorstid. Jag förstår till fullo de goda vinsterna med det och jag vill verkligen försöka jobba med det.

BXfoeBTIYAAmlv7.jpg-large

Ovanstående bild är hämtad från @VisibleLearning

Denna bild visar ju att det är feedback som ger den största effekten på lärande enligt John Hatties metastudie. Hur kommer det då sig att det är så svårt att få till detta regelbundet?

Som jag/vi ser det så är vinsterna att vi får till stånd en bedömning för lärande, feedback som leder framåt, ett samtal och en konversation med eleven där eleven får tillgång till min fulla uppmärksamhet under kanske 10-15 min vid ett par tillfällen per termin. Okej, det här vet och gör säkert många lärare redan. Tricket är ju att få detta att fungera på den egna skolan. Om det inte redan görs beror det förmodligen på ett antal olika orsaker som hänger ihop med den egna arbetsplatsen. Det är trögt att få till stånd förändringar inom skolan om det är en förändring som måste till. Det tror jag alla som arbetar i skolan är medvetna om. Varför det är så beror på många olika faktorer; vad sitter ”i väggarna” i personalrummet? Vilken sy på lärande/elever har vi/jag/du? Hur pass förändringsbenägen är du/jag? I vilken utsträckning kan jag tänka mig att ställa upp för en kollega? Vem ställer upp på mina behov? Vi behöver olika lång tid på oss för att ta till oss nya tankar och fundera över dess möjligheter och vad det kan ge mig och mina elever i slutänden.

Jag känner att det är inte optimalt att jag försöker ha mentorstid under en timme med några elever medan resten av eleverna ska klara sig på egen hand. Det fungerar ju verkligen inte. De har rätt till undervisning med lärare i klassrummet. Men det är så det blir när jag står ensam och vi i kollegiet inte ser möjligheterna / vill se hur vi ska kunna möjliggöra att underlätta för varandra och elevernas utveckling. Eller när det inte finns någon person som kan gå in en timme i veckan som avlösning när lärarna har mentorstid. Jag vet inte hur andra gör på andra skolor? Just nu är det detta jag funderar allra mest på, och jag har idéer som jag vill förankra bland kollegorna.

Detta inlägg som jag länkar till här: http://skoldoktorn.wordpress.com/2013/09/23/larares-arbetstid/ handlar om vad vi gör på vår arbetstid och hur lång tid det (kanske) borde ta att utföra vissa moment. Jag håller med, men undrar också vad det är som gör att vi lärare upplever att vi anser oss ha mindre och mindre tid. Alla har lika mycket tid till sitt förfogande, men det är hur vi väljer att nyttja den som gör skillnaden? Eller..? Det kan ju bero på andra orsaker också tänker jag. Ingen grupp är den andra lik, ingen lärare är den andra lik, vi väljer och tänker ofta helt olika, vi är bra/mindre bra på olika moment precis som med allt annat i livet. Dessutom arbetar vi med individer som är otroligt irrationella! Det går inte att förutsäga hur den här dagen kommer att avlöpa, som jag oftast vet hur den gör när jag inte arbetar med människor. Det kanske är det som är den springande punkten? Vi försöker inordna skolverksamheten i ett system där vi mäter allting precis som om det vore antal färdiga bilar på en viss tid vid löpande bandet. Det fungerar ju inte bland barn som är otroligt mer irrationella och humörberoende än vad vi vuxna är. Så… ställer vi rätt frågor? Mäter vi rätt saker? Riktar vi fokus på ”fel” saker? Är det därför vi lärare inte anser att tiden räcker till längre?

Hej svejs!

Annonser

Vad kännetecknar goda lärare?

Under veckan som gått har jag dels utvecklat och omdanat mig själv genom deltagande i kurs till VFU-handledare på LTU (Luleå tekniska universitet), dels har jag förhoppningsvis utvecklat och omdanat mina elever genom de utvecklingssamtal jag har haft med dem i veckan. Jag har också lyssnat till debatten på Twitter om lärares utbildningsnivå och lämplighet för yrket. Jag säger ”lyssnat” för det är så det känns när jag läser flödet på Twitter. Mina tankar är framförallt efter dagarna på LTU att mitt älskade yrke är fullt av komplexitet. Det vet vi alla som har den minsta självkännedom om oss själva.

Jag har ställt mig själv frågor som; är jag en bra lärare? Naturligtvis har jag inget svar på den frågan, men jag tror vi alla som är lärare ställer oss den frågan i vår ensamhet och försöker utvärdera oss själva efter varje lektion, efter varje dag. Vad gjorde att den här lektionen blev bra? Hur kommer det sig att jag fick Kalle att lära sig det där momentet just idag? Hur blev det med den där utvärderingen av arbetsområdet? Varför funkade inte det där som jag hade föreställt mig det? Lyckades jag medla i konflikten mellan Osvald och Linnea? Förstod de varandra? Någonstans tror jag att det är vår vilja och förmåga till reflektion som gör dig/oss till en god lärare.

Utan denna förmåga och vilja att reflektera fungerar vi inte som lärare. Då blir vi robotar och utbildningsmaskiner vars enda uppgift är att följa ett tänkt lektionsupplägg och inte reflektera desto mer över det. Om vi ska kunna omdana våra elever måste vi kunna haka på deras tankar och idéer, utmana deras åsikter, få dem att ta ställning, känna empati för sina vänner och ovänner, lära dem att ta ett svårt samtal och nödvändigheten av det…

När jag får lärarstudenter (om två veckor!) för första gången så ska jag vara en förebild även för dem, inte bara för mina elever. Det är nog lätt att bli en ”guru” i ambitionen att verkligen visa att man minsann kan det här och det här är ”rätt sätt” att göra det hela på. Vi vill ju att våra framtida nya kollegor ska kunna sina saker, eller hur? Men, de måste få pröva på och visst, få en del råd och tips är nog aldrig fel, men jag bör lägga mitt fokus på att bli den ”kritiske vännen”. Genom att stötta, uppmuntra, låta dem pröva egna idéer, utvärdera deras insats objektivt genom mitt subjektiva öga så hoppas jag få dem att växa in i rollen som goda lärare. För vi ÄR lärare. Jo, det är vi. Likväl som läkare ÄR läkare, advokater ÄR advokater, så ÄR vi lärare. Varför jag nöter in detta är för att jag hör många säga ”jag jobbar som lärare”. Vad då? …som lärare? Idag får ingen en tillsvidareanställning om du inte har examen och lärarlegitimation. Då är jag lärare. Det ska vi vara stolta över.

Jag tänker att mina studenter är mina eller dina framtida kollegor. Det är de vi ska arbeta tillsammans med. Då är det oerhört viktigt att vi bedömer dem utifrån deras förmåga, kompetens och fallenhet för yrket. Något som jag anser är bland det viktigaste är lärarens förmåga att kunna genomföra svåra samtal. Vad är ett svårt samtal? Jo, det är det där samtalet som du känner att du borde ta, men drar dig för. Du tvekar och funderar och inväntar rätt tillfälle, vilket aldrig verkar komma… Till slut vet du att du måste ta det här samtalet och du vet att det kanske kommer att göra ont, hos dig likväl som hos din samtalspartner. Hur gör jag för att inte döma? Inte såra? Få någon att växa ur ett nederlag? Gå vidare med rak rygg? Det här måste man kunna för att bli en god lärare för det är det som vår vardag handlar nästan allra mest om. Visst, kursplaner, centralt innehåll, betyg, omdömen är en stor del, men om jag inte fixar att reda ut konflikter mellan elever, kan få eleverna att känna förtroende för mig, får med mig föräldrarna, fungerar med kollegorna så är det inte mycket värt att jag är en fena på engelsk grammatik eller samhällssystem i Europa och vad det beror på att Grekland är i kris. Då faller ju allt det, för ingen lyssnar.

Mitt första kriterium som jag bedömer mina blivande kollegor efter är alltså: vill jag ha den här personen till kollega? ”Ja!” Då är det kanske en blivande god lärare, eller har fallenhet att bli det. ”Nej!” Då är det förmodligen så att personen kanske passar bättre i ett annat yrke där man inte behöver tampas med alla dessa möten med elever varje timme. Hårt? Absolut! Men, vi vill inte träffa läkare som är inkompetenta heller, som inte kan skilja mellan magont och blindtarmsinflammation. Vem vill anlita en busschaufför som genar över trottoarkanter och kör så att passagerarnas säkerhet äventyras? Vem vill anlita en elektriker som drar elen fel i ditt nya hus? Vem vill ha en lärare till sina barn som inte bryr sig om barnet och dess känslor, förmågor? Som inte verkar kunna inspirera eleverna till lärande och inte verkar ha några ämneskunskaper? Därför ska vi vara lika tuffa mot lärarstudenterna som vi är mot andra yrkesgrupper. Det är ett av världens tre viktigaste yrken, säger Björn Ranelid och jag håller helt med honom. Då är det vår uppgift att se till att de som utbildar sig passar till det också. Det tror jag är ett sätt att höja yrkets status, tillsammans med lönehöjningar förstås.

Hej svejs!

Det här med föräldraansvar… och värderingar

Det har pågått en debatt på sociala medier under veckan som handlat om nedanstående blogginlägg:

http://hd.se/mer/2013/10/05/lite-foraldraansvar-om-jag-far-be/

Jag har lite tankar om detta även jag och då i min roll som lärare och förälder. Det jag ser idag och har sett utvecklats under mina barns uppväxttid (de är nu 19 och 15 år) är att barnen har blivit alltmer självcentrerade, på gott och till viss del ont. Det finns väldigt många barn som verkar vara fostrade till att de självklart står i centrum i alla sammanhang. ”Jag” är så klart centrum i mitt eget liv, men jag ingår också i väldigt många andra konstellationer där jag är beroende av andra på ett eller annat sätt. Det är få människor i vår värld som fixar att klara allt själv… Därför måste du lära dig att interagera med andra. Ibland måste du böja dig för andras beslut, för att inte ditt förslag vann gehör, för att andra inte gillade dig mest. Naturligtvis ska man inte göra det om man känner sig orättvist behandlad eller ”Gud förbjude” mobbad! Den känslan vet man direkt om den har infunnit sig, det har jag egen erfarenhet av. Nej, du måste lära dig att se till andra, se till att gruppen mår bra, lyfta andra så lyfts du själv, bidra till det positiva klimatet, vara stor i nederlaget, vilket många gånger är fruktansvärt svårt.

Det jag står inför varje dag som lärare är att jag ska hantera en klass full av individer med egna personligheter och få alla att känna sig sedda, få alla att känna att idag lärde de sig någonting, idag mådde jag bra på min arbetsplats, jag vill gå hit i morgon också. Det är nog svårt att få till på en arbetsplats med vuxna människor, ana hur svårt det kan vara i skolan där eleverna är allt från 6-16 år. Det är lättare att uppnå detta om barn, föräldrar och skola arbetar i ett samförstånd om värderingar. Hur ska vi vara mot varandra? Hur pratar vi till varandra? Ska vi lyfta eller sänka varandra? Vem är viktigast, jag eller du? Hur skapar vi studiero så att alla får samma möjlighet att lära sig saker?

Det jag kan förfasas över i min hemmavardag likväl som i skolan som är min arbetsplats, är att det finns så många barn som tar för givet att de ska ha och få allt precis först, jämt. Det är de själva som är viktigast, alltid, jag, jag, jag. I en grupp, vilken du än ingår i – på jobbet, i skolan, på träningen, är det ändå gruppens välmående som är nästan viktigast. Om du bidrar till detta välmående mår gruppen bra, inte genom att vara tyst eller undergiven, utan genom att vara ett gott exempel. Uppföra dig väl, måna om andra, ha tilltro till dig själv och din förmåga, lyfta andra. Då når vi högre tillsammans, tror jag i alla fall. Barn måste få röra sig, måste få olika undervisningssätt, stöd till de som behöver det, självklart. Men, till sist… står jag ändå, oftast, där ensam med allt från 15-25 barn och ingen grupp är den andra lik. Det kan vara 25 barn där ”alla” fungerar hyfsat optimalt (hur det nu är?) och 25 barn där du har 7-8 olika diagnoser, funktionshinder, barn med speciella behov. Då är det lättare att få gruppen att fungera om vi har ett positivt, lyftande klimat med ett gott språk och där jag inte känner att föräldrar lämpar över allt ansvar för fostran till mig. För det händer, i Sverige, idag… tyvärr. Det är det jag vänder mig mot. Föräldrar måste ta sin del av ansvaret (vilket jag själv har försökt göra med mina barn) så ska vi i skolan, eller i basket-/fotbolls-/hockeylaget med glädje göra allt vi kan för att alla elever ska nå sina mål och utvecklas optimalt.

Det var bara det. Hej svejs!