Det här med föräldraansvar… och värderingar

Det har pågått en debatt på sociala medier under veckan som handlat om nedanstående blogginlägg:

http://hd.se/mer/2013/10/05/lite-foraldraansvar-om-jag-far-be/

Jag har lite tankar om detta även jag och då i min roll som lärare och förälder. Det jag ser idag och har sett utvecklats under mina barns uppväxttid (de är nu 19 och 15 år) är att barnen har blivit alltmer självcentrerade, på gott och till viss del ont. Det finns väldigt många barn som verkar vara fostrade till att de självklart står i centrum i alla sammanhang. ”Jag” är så klart centrum i mitt eget liv, men jag ingår också i väldigt många andra konstellationer där jag är beroende av andra på ett eller annat sätt. Det är få människor i vår värld som fixar att klara allt själv… Därför måste du lära dig att interagera med andra. Ibland måste du böja dig för andras beslut, för att inte ditt förslag vann gehör, för att andra inte gillade dig mest. Naturligtvis ska man inte göra det om man känner sig orättvist behandlad eller ”Gud förbjude” mobbad! Den känslan vet man direkt om den har infunnit sig, det har jag egen erfarenhet av. Nej, du måste lära dig att se till andra, se till att gruppen mår bra, lyfta andra så lyfts du själv, bidra till det positiva klimatet, vara stor i nederlaget, vilket många gånger är fruktansvärt svårt.

Det jag står inför varje dag som lärare är att jag ska hantera en klass full av individer med egna personligheter och få alla att känna sig sedda, få alla att känna att idag lärde de sig någonting, idag mådde jag bra på min arbetsplats, jag vill gå hit i morgon också. Det är nog svårt att få till på en arbetsplats med vuxna människor, ana hur svårt det kan vara i skolan där eleverna är allt från 6-16 år. Det är lättare att uppnå detta om barn, föräldrar och skola arbetar i ett samförstånd om värderingar. Hur ska vi vara mot varandra? Hur pratar vi till varandra? Ska vi lyfta eller sänka varandra? Vem är viktigast, jag eller du? Hur skapar vi studiero så att alla får samma möjlighet att lära sig saker?

Det jag kan förfasas över i min hemmavardag likväl som i skolan som är min arbetsplats, är att det finns så många barn som tar för givet att de ska ha och få allt precis först, jämt. Det är de själva som är viktigast, alltid, jag, jag, jag. I en grupp, vilken du än ingår i – på jobbet, i skolan, på träningen, är det ändå gruppens välmående som är nästan viktigast. Om du bidrar till detta välmående mår gruppen bra, inte genom att vara tyst eller undergiven, utan genom att vara ett gott exempel. Uppföra dig väl, måna om andra, ha tilltro till dig själv och din förmåga, lyfta andra. Då når vi högre tillsammans, tror jag i alla fall. Barn måste få röra sig, måste få olika undervisningssätt, stöd till de som behöver det, självklart. Men, till sist… står jag ändå, oftast, där ensam med allt från 15-25 barn och ingen grupp är den andra lik. Det kan vara 25 barn där ”alla” fungerar hyfsat optimalt (hur det nu är?) och 25 barn där du har 7-8 olika diagnoser, funktionshinder, barn med speciella behov. Då är det lättare att få gruppen att fungera om vi har ett positivt, lyftande klimat med ett gott språk och där jag inte känner att föräldrar lämpar över allt ansvar för fostran till mig. För det händer, i Sverige, idag… tyvärr. Det är det jag vänder mig mot. Föräldrar måste ta sin del av ansvaret (vilket jag själv har försökt göra med mina barn) så ska vi i skolan, eller i basket-/fotbolls-/hockeylaget med glädje göra allt vi kan för att alla elever ska nå sina mål och utvecklas optimalt.

Det var bara det. Hej svejs!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s