Bedömning får det bli!

Jag har haft svårt att komma på vad jag ska identifiera för skolutvecklingsmål som jag kan samarbeta med kollegor on-line om denna vecka. Ibland står det helt still. Jag tror jag har tänkt lite för stort helt enkelt. Jag har funderat kring digitala lärmiljöer (fast jag knappt har några värda namnet), runt min skolas digitala utveckling, osv, osv. Nej, ingen ingång i det. Så när jag vände tillbaka och fick upp ögonen för det självklara; hur vi jobbar med bedömning av elevernas kunskaper, så klarnade det för mig. Det är ju det som jag försöker arbeta med i kollegiet på min egen skola, och det är ju det som vi alla behöver stöta och blöta för att utvecklas som lärare.

Idag när jag var på LTU (Luleå tekniska universitet) för att delta i den nästa sista dagen på den VFU-handledarutbildning jag går så klarnade detta ännu mer för mig. Mer eller mindre allt handlar om bedömning var vi än vänder oss. LU-lärare (lärarutbildare) bedömer lärarstudenter, som i sin tur ska lära sig att bedöma elever och sina egna lektionsplaneringar. Jag ska bedöma studenternas färdigheter och deras planeringar. Studenterna ska förhoppningsvis bedöma och utvärdera min insats som handledare och även sätta ord på sin egen insats på VFU:n. Det är inte lite som ska bedömas med andra ord.

Idag diskuterade vi även detta med de nationella provens bedömningsgrunder och hur förfarandet är på skolorna. Jag anser att det är för vaga riktlinjer från Skolverket vad det gäller vad som får göras med NP. Okej, proven är belagda med sekretess för att säkerställa likvärdighet och reliabilitet och att inte innehållet blir allmänt känt. Men, samtidigt är ju proven en mycket bra källa för oss lärare för att lära oss att bedöma och diskutera olika nivåer på elevsvar. Vad visar på bredd och djup i svaret, egentligen? Vad betyder det att eleven visar god förståelse för fysikaliska samband? Vad menas med att eleven ska få förtjänstpoäng även om svaret inte är helt rätt i matematik? Detta är ju frågor som vi behöver diskutera och samverka runt. Superviktiga frågor! Jag tycker att det vore toppen om t ex alla lärare på en skola (8 st på min skola) som undervisar i skolår 4-6 tillsammans gick igenom anvisningarna och bedömde elevsvaren. Då får vi ju en likvärdig bedömning och som bonus LÄR vi oss att bedöma och vaska fram guldkornen. Dessutom får vi en bild av vad det är som t ex vår högsta instans inom skolan tycker är viktiga baskunskaper. Är det helt tokigt det? Nu känns det som att det är hysch-hysch och sen blir det en ny överraskning varje år för de stackare som har 6:or detta år. För det blir en överraskning och har de inte varit utarbetade förut så är de det i maj! I alla fall om du är klasslärare och ska tröska igenom fem olika NP med fem olika bedömningsanvisningar på fem olika sätt… Been there, done that! Det är säkert detsamma om du ska bedöma 250 uppsatser i svenska också!

Jag tror inte heller att någon lärare lägger om sin undervisning helt och hållet bara för att man ”vet” vilken fråga som kommer på NP. Det kan ju inte vara någon nyhet att i svenska så ligger en stor tyngdpunkt på läsförståelse av både skönlitteratur och sakprosa, eller att de ska skriva någon form av uppsats? Inget nytt under solen direkt. Eller att alla fyra räknesätt förmodligen behöver användas under matematikproven..? Nä, tänkte väl det. Om vi delger eleverna detta eviga mantra att ”ni ska lära för livet, inte för provet” så borde ju vi lärare föregå med gott exempel och inte anpassa vår undervisning till om vi får fysik eller kemi i NO. Det vi borde göra är att undervisa om vikten att förstå samband, dra slutsatser, kunna resonera om de faktakunskaper du har tillägnat dig under lärandets gång.

Så hur bedömer vi elevernas prestationer? Och hur följer vi upp dem? Hur kan min undervisning få eleven att vilja visa sin kunskap vid ett bedömningsbart tillfälle? Är inte det knäcken i kolan, så säg vad som är det? Jag ser fram emot alla era kloka tankar som kan föra mig och eleverna framåt på kunskapens väg!

Hej svejs!

Annonser

Det Digitala Skollyftet

Okej, nu har jag också anmält mig till det Digitala Skollyftet via den här länken: http://www.digitalaskollyftet.se Så det här får bli uppgift 1 och 2 på direkten!

Jag heter Eva Eriksson och är född och uppvuxen i östra Jämtland. Flyttade till Norrbotten och Luleå för en massa år sedan, fast det känns som förra året! Jag arbetade som grafisk formgivare under 12 år innan jag sadlade om och utbildade mig till sv-eng-so-lärare för yngre år på Luleå tekniska universitet mellan 2003-2008. Jag har även läst in behörighet i matematik på Umeå universitet. Min tanke har liksom alltid varit att jag är nog egentligen lärare (med ganska stort design- och dataintresse) i grund och botten, och då var det lika bra att utbilda mig till det också. Jag arbetar idag som klasslärare i en år 4 på en F-6 skola i Luleå, som också är stadens största grundskola med ca 450 elever.

Jag har känt ett sug efter detta med Digitala Skollyftet, samtidigt som jag inte riktigt har förmått haka på mina kollegor ute i landet i det utvidgade kollegiet. Känt lite av ”har jag verkligen tid med det här också..?” Jag menar, jag går VFU-handledningskurs på LTU, 7,5 hp och jag har tagit emot lärarstudenter för första gången. Jag är Edwise-pilot på min skola och är med i Luleå kommuns IT-råd för F-6-skolor… Jag försöker driva IT-utveckling på min skola och har startat klassblogg med eleverna via Webbstjärnan, och jag har jobbat i 1,5 år på skolan! Men, då jag ser det så här nedskrivet så är det ju verkligen inget att tveka på! Det är ju det här jag vill, eller hur?

Mitt första mål med kursen är att jag ska kunna utveckla bloggandet med eleverna och låta dem få ta större plats där. Skapa möjligheter i klassrummet för ett aktivt elevdeltagande och inflytande på vad de vill publicera på bloggen.

Mitt andra mål är att kunna inspirera mina kollegor att våga använda sig av mer digitala hjälpmedel i sin undervisning och våga se med tillförsikt på den digitala skolframtiden, för den står redan i farstun och knackar på!

Så, då är jag också igång och på banan! Vi ses i #digiskol

Lov = ledig? Nej. Lov = tid att jobba!

– Jaha, du har varit ledig nu när det varit höstlov?
– Nej, jag har mest jobbat, hemma i och för sig, men jo, jag har jobbat.
– Jaha, ha ha..! Ni har det bra, ni lärare.. he he…

Vad är det med människor som inte tror att vi lärare jobbar när vi råkar ha några dagar utan elever till hands? Det verkar ibland som att ”alla andra” som har möjlighet att jobba hemifrån någon dag någon gång ibland, kan göra det utan att någon ifrågasätter detta. När vi lärare får möjlighet att göra det då gapas det alltid om dessa ”lov-dagar” och hur mycket vi är lediga. Det kan stå mig upp i halsen att ”alltid” känna mig mer eller mindre tvungen att försvara detta. Ingen förstår ju ändå att om jag råkar ta mig friheten att faktiskt inte jobba hemma en ”lov-dag” så är de 8 timmarna med råge inarbetad tid. När ska vi bli av med denna kvarnsten som ännu idag 2013, sitter fast runt halsen på oss? Hur ska vi bli av med den? Ja, kanske när vårt yrke åter når det erkännande det förtjänar och blir lönesatt därefter. Det kan vi själva naturligtvis sträva efter, men det krävs också att våra politiker och vår arbetsgivare gör detsamma.

Vad har jag då gjort när jag har jobbat hemma? Jo, förutom att jag har planerat och skrivit ner vad vi ska jobba med under resten av terminen i de olika ämnena, har jag även skrivit en projektansökan tillsammans med en kollega. Som klasslärare ska jag ha koll och helst djup kunskap i inte mindre än tolv (12) ämnen. Det innebär en hel del funderande om vad eleverna ska lära sig och varför. På vilket sätt ska de få arbeta med det och hur tänker jag att de ska få visa det de lärt sig som gör att jag har en grund för bedömning? Alltså, det är inte en promenad i parken att ha full koll på allt detta. För den som tror att det bara är att följa läroplanen har ingen aning om vad det är för ett dokument. Läroplanen visar vägen om vilka kunskaper och vilket innehåll som jag är skyldig att delge eleverna. Det står ingenting om hur detta ska göras. Vilket läromedel som jag ska använda? Vilket som är det bästa sättet att lära ut en viss kunskap? Att det finns många olika vägar till förståelse. Nej. Bara att det finns ett visst innehåll som ska förstås av läraren och förmedlas för att bli till kunskap hos eleven och det är upp till läraren att klara av det.

Detta innebär att det är en djungel för varje enskild lärare att ta sig igenom detta arbete. I denna djungel ska jag orientera mig för att hitta de bästa sätten att lära ut, finna de smartaste vägarna till kunskap, de roligaste och mest intressanta läromedlen, hitta det som ger mest valuta för insatsen helt enkelt. Till varje enskild elev…varje enskild elev. Till min hjälp har jag exempelvis mina kollegor, både de faktiska på skolan där jag jobbar, men även kollegorna ute i landet som jag möter på Twitter och på Facebook. Utan dessa kollegor, som jag bara känner till en bild och ett användarnamn, skulle jag idag inte vara den lärare jag blivit under det senaste året. Jag tackar bland annat Facebookgruppen ”The Big Five” för att det finns så mycken klokskap som kollegorna är villiga att dela med sig av. Jag tror att begreppet ”The Big Five”, som handlar om de fem största förmågorna i LGR11, har gett mig den allra största utvecklingen personligen och gett mig den största förståelsen över vad mitt uppdrag som lärare egentligen innebär. För det är inte helt lätt att förstå nämligen, då det är så stort och totalt övergripande, knappt greppbart i vissa lägen.

Begreppet ”The Big Five”, när det gäller läroplanens förmågor, debatteras i olika tidskrifter, i olika medier, av olika lärare, professorer och andra förståsigpåare. För mig, och jag törs nog säga många med mig som arbetar i de lägre årskurserna 1-6, har det inneburit ett helt nytt sätt att se på läroplanen och de förmågor som eleverna ska lära sig bemästra. Det är helt enkelt kartan som gör att jag hittar i kunskaps- och förmågedjungeln! Så enkelt och samtidigt svårt är det. Så jag säger: ”Tack, Göran Svanelid!” @gorswa på Twitter.

Hej svejs!