Har samhället tid att låta nya lärare bli ”lärare”?

Detta är något jag har funderat på under veckan som gått. Det jag menar är att även om du har både examination och legitimation som ny lärare så tar det betydligt längre tid att lära sig yrket än vad det gör om du är ny på en annan arbetsplats i en annan bransch. Det samhället tycks glömma bort är den enorma komplexitet som läraryrket innebär. Först ska man lära sig strukturen på skolan och lära känna sina kollegor i ett ensamyrke som också är ett samarbetsyrke. Som ansvarig lärare i en klass/ett ämne är du ensam även om du ingår i ett arbetslag. Du ska ta till dig läroplanen som är ett gigantiskt dokument och dessutom kunna omsätta det i praktiken. För att kunna känna att du har stöd i läroplanen behöver du läsa och förstå innehållet i detta komplexa dokument. Vad innebär kunskapskraven? Vad är det centrala innehållet? Hur får Vasatiden plats i det här? Hur ska eleverna veta vad som förväntas av dem? Hur? Vad? Varför? Sen är det bara att undervisa…

Sedan har du nästa grej att förhålla dig till; eleverna, som är din klass/grupp med små människor som du ska få att göra det du vill att de ska göra, helst under samma tillfälle, helst under ordnade former. Du måste lära dig att fatta beslut på nanosekunder och sedan stå fast vid dessa beslut där du står inför 20 elever. Du ska lära dig att läsa av elevernas sinnesstämning och humör dagligen, som ofta beror på hur morgonen varit och vad de har ätit till frukost eller inte ätit. Sedan beror denna stämning också på hur deras klasskompisar agerar när de kommer till skolan. Har eleven kompisar på skolgården, är hen ensam, känner hen sig trygg/otrygg? Tar eleverna med sig problem som uppstår på fritiden till skolan? Vilka konsekvenser får det? Sedan kan skoldagen börja…

Efter att du genomlevt dina första veckor som ny lärare, är det dags för nästa sak du ska lära dig att bemästra; föräldrarna. Eller kunderna… nä, föräldrarna! Du ska hålla ditt första föräldramöte inför en många gånger ganska taggad grupp med föräldrar. De vet vilka krav de kan ställa på skolan, och deras eget barn är naturligtvis viktigast. (Det är ju rätt självklart för oss alla som har barn. Mitt barn är viktigast, i alla fall för just mig.) Hur går bedömningar till, när ges betyg och vad innebär ett ”A”, vad är ett skriftligt omdöme, när är det dags för utvecklingssamtal, hur många läxor per vecka och varför läxa? Många frågor blir det… Frågor som man som förälder har rätt att ställa, självklart. Som lärare ska du kunna svara på allt det här, svar som du knappt ens har formulerat för dig själv. Komplext var ordet…

Att gå i skolan innebär att barnet har en plats i en grupp av elever där alla i gruppen har sina särskilda behov, oavsett om barnet är låg-/högpresterande, har lätt att lära eller har svårare att lära. Detta faktum är som det är. Ibland kan man undra hur det kom sig att just i den här klassen på 20 elever så hamnade sju elever med särskilda behov, medan det i parallellklassen inte finns en enda elev med ett behov utöver det vanliga? Om föräldrar känner frustration över detta kan ni ana att läraren känner en ännu större frustration. För faktum är att 20 elever i en grupp aldrig är detsamma som 20 elever i en annan grupp. Ett faktum som man kan undra om ens någon person i makthavarposition tar i beaktande, någonsin?

Vad är det då som gör att samhället ställer så oerhört höga krav på att klassens/skolans lärare oavsett om du är ny eller gammal i gamet, ska fixa precis allt detta och lite därtill, i samma ögonblick som ett nytt läsår börjar? Detta trots att man innerst inne vet att det är hur tufft som helst att arbeta med barn och unga. Är det en allmän stress? Är det en allmän misstro på lärares profession? Att förtroendet för skolan och lärarna har urholkats under en längre tid är känt. Alla vet att förtroende är en färskvara och att det är 100 gånger lättare att mista det än erhålla det. Så hur ska vi tillsammans kunna bygga upp förtroendet för skolan igen hos föräldrar och samhälle? Jag tror att det endast kan ske genom ömsesidig respekt och kommunikation på lika villkor. Det är enkelt att skuldbelägga och 100 gånger svårare att visa sig ödmjuk och generös när man blir ansatt. Därför är det viktigt att man visar respekt för varandras problem, visar en vilja att lyssna och en vilja att lösa dem tillsammans.

Men, låt oss tillsammans mötas på den vägen och tillsammans arbeta för att skolan ska bli en plats där lärare vill arbeta (nya som gamla), där barn vill vistas för att lära, där föräldrar känner en trygghet att lämna sina barn för att växa upp och bli unga vuxna med gott omdöme och kunskaper för livet. Visst har vi tid att låta nya lärare bli lärare om vi alla hjälps åt? Ser ni ljuset..? Det gör jag.

Hej svejs!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s