Språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt

På min skola, Furuparksskolan i Luleå, bestämde skolutvecklingsgruppen i höstas att vi skulle ha ett övergripande visionsparaply som blev just ”Ett språk- och kunskapsutvecklande arbetsätt”. Jag har alltid haft som eget mantra att utan språket klarar man sig inte i samhället. Språket är för mig centralt i allt vi gör. Vi behöver språket för att kunna kommunicera på olika sätt; tala, läsa, skriva, räkna, arbeta med digitala verktyg för att nämna några sätt. Okej, kanske många tänker, men det gör vi väl redan i skolan, både pedagogisk personal och elever, eller? Jo, det gör vi naturligtvis, men vi behöver utveckla det till att användas på ett mer strukturerat pedagogiskt sätt för att nå alla elever på ett djupare plan.

Hur skulle vi då göra för att komma igång med detta på vår skola? Även hos oss, som på många andra skolor, var förståelsen och kunskapen om vad detta arbetssätt innebar ganska låg. Överlag trodde de flesta att det mest handlade om ett sätt för lärare att arbeta med nyanlända elevers lärande (vilket då uteslöt alla utom en SvA-kollega!). Det är kanske den vanligaste kopplingen man gör när man hör talas om språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Jag gör å andra sidan den kopplingen, att det är en väldigt stor andel av våra infödda elever med svenska som modersmål, som behöver ett språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt i nästan lika stor utsträckning som elever med annat modersmål. Den slutsatsen har jag dragit av de fallande resultaten när det gäller våra svenska elevers förmåga till läsförståelse i olika ämnen. Det måste bero på något som nästan fundamentalt har ändrats i vårt samhälle och jag har mina funderingar, men det får bli i ett annat inlägg.

Hur började vi då för att göra kollegorna nyfikna på arbetssättet? Det är som bekant svårt att pådyvla någon något som känns främmande och obekant. Det svåra men spännande är att skapa intresse och nyfikenhet. Skolutvecklingsgruppen planerade några träffar på kvällstid som vi kallar för ”Pedagogiska caféer”. Skolan bjuder på en baguette/sallad och tiden är kvittningsbar för att göra det än mer intressant. Det brukar vara ganska stor uppslutning (ca 65-70%) vilket är roligt. Vi började med att titta på det första avsnittet från UR:s serie om ”Språket bär kunskapen”. Sedan diskuterade vi i grupper utifrån några olika frågeställningar vi hade tagit fram. Kvällen blev lyckad och alla menade att de nu började förstå på ett helt annat sätt vad arbetssättet handlade om. Jag kan tillägga att det även diskuterades i positiva ordalag i lärarrummet dagen därpå, vilket jag ser som en framgång!

Hur går man vidare, är nästa sak att ta ställning till? Vi bestämde oss för att spinna vidare på denna tråd och kommer att ordna ännu ett Pedagogiskt café med samma upplägg för att befästa förståelsen för arbetssättet. Detta är viktigt. Om vi inte befäster förståelse hos oss vuxna så händer det inget heller. Nästa steg tror jag är att vi behöver börja arbeta med detta i våra klasser för att pröva teorierna i verkligheten, sedan återkoppla i kollegiet och diskutera vad vi såg för resultat i klasserna. Vi kanske måste ta fram en mall för hur man praktiskt går tillväga på ett smart sätt. Detta tror jag är viktigt, för om det inte finns en enkelhet och smidighet i ett arbetsätt drar sig många för att pröva. Det är trots allt i elevgruppen som jobbet görs och de ser väldigt olika ut. Jag hoppas att en nyfikenhet ska födas hos kollegorna i en vilja att finna ett arbetssätt som utvecklar alla elevers lärande och som gör att fler elever når målen och även når högre mål och djupare utveckling.

 

Under veckan som gått har jag fått en större inblick i detta med språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Jag fick veta att @Anna_Kaya (Nationellt centrum för svenska som andraspråk) var på besök i Luleå för att prata om just detta och det ville jag gärna ta del av. Jag fick mina tankar bekräftade om att detta arbetssätt är något som gagnar alla elever i skolan och om vi lärare dessutom börjar arbeta så här gör det oss per automatik bättre rustade och kunniga den dag en nyanländ elev börjar i min undervisningsgrupp. Det är alltså en win-win-situation vi står inför. Jag såg också i veckan att NC (Nationellt centrum för svenska som andraspråk) har påbörjat ett kollegialt arbete med en hel kommuns skolor i Hultsfred. Läs artikel här i Skolvärlden. Helt fantastiskt!

Jag är övertygad om att detta är en väg (kanske rätt väg/den enda vägen?) att gå för att höja alla elevers förmåga att läsa och förstå olika texttyper i alla ämnen. Det kanske är alla lärares mer eller mindre skyldighet att börja arbeta på detta sätt, för vi (skolan i allmänhet) kan inte lämna ett antal elever åt sitt eget öde bara för att de inte förstår vad jag säger oavsett om de är infödda eller nyanlända. Då är det jag som lärare som har problem med min undervisning, inte eleverna.

SETT 2015 – ur min synvinkel

Så där. Då är jag hemma igen i Luleå efter att ha deltagit i årets fortbildningstillfälle för min del. Jag fick förmånen att få åka på SETT-dagarna för tredje året i rad i egenskap av nybliven förstelärare inom IKT (och språkutvecklande arbetssätt) på min skola. Det har varit utvecklande för mig varje år, och jag hoppades att det skulle bli så även i år. I år hade vi dessutom ganska bra koll (genom en lokal FB-grupp) på vilka skolor i Luleå som skulle skicka representanter till SETT, vilket gjorde att vi kunde nätverka om detta både före, under och efteråt. Detta anser jag är viktigt, eftersom det bildar grunden till en gemensam lokal arena för diskussion om vad denna fortbildning gav oss och hur vi kan utveckla IKT-användningen på våra olika skolor genom att nätverka vidare. Inte bara IKT förresten, mycket för att inte säga allt handlar ju om hur vi utvecklar elevernas lärande oavsett vilka verktyg vi använder. Dock går väldigt mycket att effektivisera och rationalisera om vi använder oss av IKT i vår undervisning på smarta sätt, vilket inte minst Lotta Karlsson, @FrokenFlipp visade under sin föreläsning (läs även hennes blogginlägg!!), som jag och många andra tyckte var en av de bästa på mässan.

Jag har tagit del av olika blogginlägg rörande årets upplaga av SETT, t ex så skriver Edward Jensinger (@EdwardJensinger) så här (väl värt att läsa!!). Han belyser vikten av möten och samtal på ett djupare plan om IKT i skolan, samtal bortom vilken app som är den bästa för ett visst moment och det håller jag med om. Det är därför jag anser det vara så viktigt med nätverkande där kommunikation sker som är utvecklande för oss alla. Kunskap ska gå in i knoppen, vända nere i magen och sen hitta ut igen och den kommer inte ut och fortplantas om vi inte samtalar med varandra. Det är då det sker utveckling, om vi är öppna för syftet, och det är därför jag är så glad att den lokala FB-grupp (Luleå pedagogiska nätverk) jag startade verkligen har kommit igång.

Sedan har det diskuterats i andra FB-grupper, t ex IKT-verktyg om SETT verkligen är något att ha överhuvudtaget? Jag tycker absolut att SETT fyller sin funktion för flertalet av de som besöker denna mässa. Det är kritik mot månglare i IKT-templet som bara vill sälja sina produkter, att föreläsningarna blir för ytliga (45 min), att det blir för lite tid för eget nätverkande pga stress att hinna gå på många föreläsningar. Ja, visst ligger det något i det, men, jag har aldrig möjlighet att få bläddra och titta/känna på nya läromedel för det kommer inga läromedelsmässor till Luleå eller Norrbotten, så jag tycker det är jätteviktigt. Jag vill prata med representanter för förlagen för att få en djupare insikt hur ett läromedel är tänkt att arbetas med. Jag vill ta del av digitala läromedel, jag vill pusha olika aktörer att åka upp till Luleå för att försöka påverka så att även skolor i vår kommun kan få tillgång till digitala smarta tjänster som utvecklar mitt klassrum och elevernas lärande. Det känns som att de som kritiserar detta inte kommer ihåg att allt ser inte ut som det gör hos dem själva.

Det är fortfarande ett antal skolor i Luleå som inte har 1:1, dvs en dator-en elev, i Luleå fick Gy och 7-9 det i höstas på alla skolor (vilket gör att många lärare är nybörjare på hur de ska arbeta med elev-dator i sin undervisning), F-6 får fortfarande finansiera det själva om vi kan. I kollegierna på våra olika skolor ser det oerhört olika ut om hur många som är intresserade av IKT, använder det i den mån de tycker att det går, inte törs p.g.a för lågt kunnande, kan men struntar i det för det finns ”inga” verktyg. Det tar i många fall längre/mer tid att arbeta digitalt med få verktyg än när det finns till alla elever. Så är det, och då är det inte så underligt att man som lärare väljer bort det, när tiden är det mest värdefulla vi har. Till sist är det ändå du som lärare för en klass som ska göra jobbet, inte kollegan, din rektor eller någon på förvaltningen. För att ta nya vägar och använda nya sätt i sin undervisning krävs att det finns en tillgång på de verktyg som cheferna vill att vi ska använda oss av. Det ska dessutom vara hyfsat logiskt/enkelt till en början för att okunniga/ointresserade ska våga sig på det. Är det för svårt för den stora massan så kommer endast några få att sätta igång. Jag förstår faktiskt inte resonemanget att man tycker att det är ”bara för alla lärare att sätta igång med IKT”. Det är inte så lätt. Med det resonemanget så borde ju alla elever ha lika lätt för matte/NO/teknik/SO/sv/idrott et c. och det vet vi ju att de inte har, eller hur? Vi går igång på olika saker helt enkelt och för att fler ska upptäcka nyttan med IKT måste det vara enkelt till en början, sen kan man utveckla sig själv vidare och våga mer när man märker att ”det” inte är så svårt som man trodde.

På min skola tänker vi att ju fler kollegor som visar ett intresse av denna fortbildning, ju fler är vi som kan utveckla skolans användning av IKT och ju fler är vi som förstår hur vi kan utveckla elevernas lärande med hjälp av IKT. Ok, det blir ofta ”eldsjälar” som pysslar med detta, vilket är både bra och dåligt. Det ska inte hänga på en eldsjäl om saker och ting blir gjorda, men om denna eldsjäl har förmågan att inspirera andra, stötta andra i detta arbete så kommer den lokala skolan att så sakteliga utvecklas tror jag. Det är en delikat uppgift att inte köra över en kollega i sin egen iver att utveckla något. Vi måste komma ihåg att respektera kollegors motstånd/okunskap och istället försöka få till stånd en nyfikenhet och ett intresse att vilja lära. Det gör vi inte genom att sätta oss på höga hästar och säga att ”det är ju bara att…”, det kan vi bara åstadkomma genom ödmjukhet och respekt gentemot kollegans behov.

Tack för att du läste! / Eva