Betygsdebatt i svart och vitt

Jag kan inte låta bli att fundera i ett vidare perspektiv över denna debatt som just nu rasar i olika medier; dagstidningar, SVT och på sociala medier. Allt har en tendens att bli så svart eller vitt. Vem har rätt och vem har fel? Jag är dock säker på att det finns en gråskala mellan de båda polariserade zonerna. Jag är själv lärare som sätter betyg vart tredje år eftersom jag arbetar med elever i år 4-6, så när de går ut 6:an ska de få betyg. Jag slipper alltså denna oerhörda stress som det innebär att varje termin sätta betyg, och behöver inte heller oroa mig i samma utsträckning för att elever och föräldrar ska mejla mig anklagelser eller rena hot beroende på att deras barn inte har fått ett visst betyg. Jo, det förekommer, på i princip varje skola, även i ”vår lilla stad”.

Jag tänker att det måste vara ett systemfel någonstans som har gjort att det har blivit så här. Naturligtvis har det att göra med att elever och föräldrar blev kunder i våra skolor och fick ett mandat att kunna byta skola om man inte var nöjd med utbildningen eller läraren av någon anledning. Istället för att föra konstruktiva dialoger med skolan så väljer man att flytta sina barn när man är missnöjd med än det ena och det andra. Jag kan erkänna att jag själva har nyttjat möjligheten att flytta ett av mina barn, men det berodde på en mobbningssituation där vi bedömde att skolan inte hade möjlighet att stävja problemet inom överskådlig framtid, då blev valet enkelt och försök hade gjorts, tro mig.

I veckan har vi kunnat läsa flera artiklar i t ex SvD där dels en rektor på Norra Reals gymnasium uttalar sig om lärares profession och kunskap i att sätta betyg. Jag håller absolut med honom och han har kloka synpunkter om det mesta, även hans åsikt att elever borde ha frågat sig långt tidigare än vid slutbetyget vad man kunde ha gjort för att få ett högre betyg. Någon dag senare svarar en elev på samma gymnasium på rektorns artikel och framför sina åsikter från sitt elevperspektiv. Jag förstår även henne och hennes kamraters dilemma, när det gäller varför/varför inte man får ett visst betyg. Naturligtvis har inte eleverna hela bilden om allting, men de har rätt till en uppfattning och rätt att få ställa frågor och även rätt att ha åsikter om hur det hela har gått till. Jag anser inte att hon har en tragisk syn på vad lärande, skola och lärare är. Hon och de flesta andra ambitiösa elever gör förmodligen så gott de kan i den kontext de befinner sig. Lärare är olika, liksom läkare är olika, en del är bättre på att förklara och andra är sämre på att förklara symptom, orsak och verkan av mediciner. Elever är också olika, en del är bra på ”allt”, andra får kämpa sig till samma nivå, ännu fler når aldrig de högsta betygen hur mycket de än försöker, liksom jag aldrig kommer att bli en 100m-löpare oavsett hur mycket jag tränar. Det gäller att nå insikt om kapacitet och där spelar föräldrarna en stor roll. Vi föräldrar vill det bästa för våra barn, det svåra är att inse vad det bästa för mitt barn är och ha realistiska förväntningar på barnet. Ingen hjälps av glädjebetyg, däremot av en ärlig kommunikation som är lyftande och samtidigt pekar på vad eleven kan göra för att utvecklas och ta sig till nästa nivå. Vi lärare vill inget annat än att få våra elever att nå till högsta möjliga kunskapsnivå, tro inget annat. För att nå dit krävs det arbete av lärare och elev, hårt arbete för att nå dit man vill eller åtminstone så långt som möjligt efter sin förmåga. Jag kan leda hästen till vattnet, men jag kan inte tvinga den att dricka…

Det mest tragiska i det stora sammanhanget (svensk skola i allmänhet) är att lärare inte verkar ha tid att kommunicera med eleverna, ge feedback som leder framåt, förklara så att alla hänger med, trots att det påtalas gång efter annan av våra olika fackförbund. Vi har för mycket att göra helt enkelt, för många mentorselever, för många kurser, för lite tid till uppföljning, på alla stadier i skolan, för att det ska bli riktigt bra. Det sorgliga är att inte politikerna inser det i våra kommuner. De verkar ofta leva kvar i en uppfattning om att skolan är som den var när de själva gick grundskolan och att ingen större förändring har skett. Dessutom ska en skolas resultat nu mätas i hur väl den följer budget, oavsett hur många elever som är i behov av särskilt stöd eller inte och hur resurskrävande det än är. En elev är en elev, eller? Hur man ens kan mäta en lärares kompetens beroende på vilka betyg eleverna har fått, utan inblick i deras dagliga arbete i klassrummet och vilka individer som befinner sig just där och då är en gåta? Är jag en bättre eller sämre lärare beroende på vilka betyg jag ger? Vi har inte alla elever med världsmästartendenser i matematik/engelska eller idrott i våra klassrum, skulle vilja påstå att de är en oerhört liten skara. Däremot har vi elever, individer, med alla möjliga olika kompetenser och förmågor, som alla kommer från olika familjer med olika förutsättningar och det är vad jag har att förhålla mig till och göra det bästa av. Det är också vad föräldrar, rektor, förvaltning, politiker och samhälle borde förhålla sig till, inte till vilka betyg jag sätter.

Jag hoppas att alla lärare gör så gott de kan efter sin förmåga, sen är även vi människor och kan göra fel. Jag välkomnar varje dag en dialog med föräldrar som sker med ömsesidig respekt och med elevens bästa framför oss, då och endast då kan vi hitta en väg framåt som leder till utveckling. Vi kan ifrågasättas och så ska det vara, men när vår professionella bedömning, gärna i samråd med rektor, är gjord så måste förälder och elev rätta sig efter det utan att uttrycka hot om anmälan till Skolinspektionen.

Annonser