Nya undervisningsgrepp – del 2

Jag lovade att jag skulle återkomma med reflektioner och en beskrivning av hur det hela avlöpte med mitt försök att få eleverna att använda sig av begrepp och lägga sambandskedjor.

Idag testade jag min noga uttänkta modell (efter inspiration via grupper på FB) i mina tre klasser som jag undervisar i SO. Just nu arbetar vi med geografi och vi har jobbat med hur Europa ser ut och även om gränser i Europa. Jag delade in eleverna i grupper med 4-5 i varje grupp och de fick varsitt kuvert med ca 50 begreppskort i. Allra först frågade jag om de kunde nämna några begrepp som vi stött på under de senaste veckorna, och några dök faktiskt upp. Sedan visade jag på tavlan med större kort hur de kunde tänka runt begreppen och gjorde en kortare sambandskedja. Jag förklarade att de sedan skulle titta på sina kort, börja med ett kort och sedan koppla på med andra och förklara sambandet mellan begreppen. De fick tänka tillsammans och förklara för varandra och för mig förstås.

IMG_6133 IMG_6137

Här hittar ni dokumentet med begreppskort: Begreppskort

Det kan ni ladda hem och enkelt byta ord i, till de begrepp du vill använda dig av, kopplat till det område just ni har arbetat med, t ex i hela NO-spannet eller i SO-spannet. Med en eller två träningsomgångar kan man sedan använda sig av detta som läxförhörsmetod i grupp, eller som provavstämning, där eleverna får ett antal begrepp som du vill kontrollera att de kan. De får skriva och försöka utveckla sina resonemang till en djupare nivå, vilket blir lättare om de får träna först förstås. Det är dessutom språkutvecklande, vilket gynnar alla elever, nyanlända som infödda!

Så min slutliga reflektion är att det här blev lyckat på alla plan. Eleverna gillade det, tänkte mer självständigt och aktivt, de kommunicerade, prövade, förkastade, gjorde om, blev nöjda. Jag såg det jag ville se, dels om begreppen satt, vilka som förstod på djupare plan, vilka som åtminstone kunde lägga enklare kedjor, vilka som utvecklade sitt tänkande under tiden. Mitt underliggande mål är också att de ska utveckla sin förmåga att se samband och utveckla sina resonemang, vilket detta verkligen gav bra underlag till. Dessutom hyfsat enkla förberedelser!

Kan bara säga: pröva du med!

Annonser

Nya undervisningsgrepp

 

Det riktigt studsar och spritter i hjärnan när jag pysslar med mina ”nya undervisningsgrepp”! Ni undrar säkert vad det kan vara för något nytt grepp? Jaa, nytt och nytt? Vad är nytt under solen 2015? Inget revolutionerande, utan sådant som man tänker att: ”det där ska jag pröva!” och så faller det lätt i glömska, eller faller bort p.g.a tidspress och diverse ”brandkårsutryckningar”. Nå, det jag har funderat på ett tag är detta med ”begreppskort” och ”sambandskedjor”.

Så här ska det gå till: Med hjälp av dessa begreppskort, som utgår från de aktuella begrepp som eleverna har stött på i det aktuella arbetsområdet (i vårt fall Geografi – Europa, gränser, naturtyper, erosion t ex), ska eleverna fundera, plocka ett antal kort och sedan lägga dessa i en kedja. De ska kunna redovisa hur deras kedja hänger ihop och förklara med hjälp av samband. Kedjan får inte bli för lång, utan måste vara kvalitativ. Jag tänker att de ska få arbeta med detta i par eller liten grupp. De ska skriva ner hur de tänker och sedan redovisa för klassen. Voilá!

FullSizeRender

Vinster: Jag får in: eget tankearbete, tänka tillsammans, samarbeta (Think-Pair-Share), förklara för både sig själv, sin grupp och för klassen (och för mig!), kommunikation, utveckla sina resonemang i flera led.. ni fattar, eller hur? Helt enkelt ett sätt att visa dem vägen till djupare kunskap, bättre förståelse och i förlängningen till högre betyg som baseras på just djupare kunskap.

Jag lovar att jag ska dokumentera och visa hur det gick! Oavsett om det blir succé eller platt fall (hemska tanke!), men då lär vi oss något av det också.

Det här kan ni göra i NO, vilket område som helst! I alla SO-ämnen, i matematik…, i varje ämne där du går igenom begrepp helt enkelt. Lycka till!

Läslyftet – om att utvecklas som lärare

Under veckan som gått märks det att #läslyftet har sparkat igång ordentligt på skolan. Vi har börjat med modulen ”Samtal om text” och nu har vi jobbat med hela del 1, dvs alla 4 momenten. Jag har genomfört mitt andra pass som handledare för lärare på lågstadiet och har även genomfört en första läslyftslektion med mina elever (6:or). Jag har det lite extra lyxigt eftersom vi är två handledare på min skola, och jag lär mig massor av den erfarna lärare som handleder mina kollegor på mellanstadiet. Lisa är lärare på gymnasiet och undervisar bl a elever som är nyanlända. Detta medför att vi får in ett språkutvecklande perspektiv, vilket gagnar alla elever. Vi två, träffas varje vecka ca 45 min-1 timme innan själva ”Läslyftet”, och då samtalar vi dels om vårt handledarskap och dels om hur vi ska arbeta med själva innehållet i momenten. Vilka hinder finns? Vilka möjligheter finns? Hur ska jag peppa mina kollegor? Hur ska vi få syn på de möjligheter till utveckling som finns?

Några anser att det tar mycket tid (vilket det gör) och ”hur ska man hinna? Vad ska man plocka bort i planeringen?”. Andra ser de stora möjligheterna till kollegial och enskild utveckling som faktiskt ligger framför oss på ett smörgåsbord. Ingen påstår att det är enkelt eller gjort i en handvändning. Men, om vi ser på denna möjlighet till utveckling som ”min egen möjlighet till utveckling av min undervisning” så tror jag att engagemanget höjs. Det kollegiala lärandet ska hjälpa mig och min undervisning, inte stjälpa den. När vi börjar se att det underlättar arbetet i klasserna så förstår vi att det ger ett mervärde både för mig själv och i förlängningen för eleverna. Det är i arbetet med eleverna som detta ska märkas och ge effekt i form av fördjupat och förbättrat lärande, inte försämrat lärande. Vi är här för eleverna.

När jag nu ser vad jag själv skrivit, så inser jag att det är dags för en genomgång av statiskt eller dynamiskt tankesätt för mina kollegor. Om vi gör som vi alltid gjort, så blir resultatet detsamma. Hur ska vi kunna kräva av våra elever att de kliver utanför sin egen komfortzon för att utvecklas, om vi själva inte vill eller vågar göra det? Det ligger i sakens natur att det är lättare att kräva eller be om saker av andra, men det är svårare att vända blicken mot sig själv och plocka fram självinsikten om vad jag själv behöver göra för insats. Carol Dweck säger i ett #tedtalk som ni hittar här, att det finns en kraft i ordet ”yet” eller ”än/ännu” översatt till svenska. Vi/jag är inte där ”än” men jag har påbörjat en förändring och så småningom så kommer den att bära frukt. Jag klev utanför min komfortzon när jag tackade ja till handledarskapet i #läslyftet. Jag förstod att jag måste gå in i en utvecklingszon och inte vara rädd för det nya som kommer att krävas av mig. Jag anade att det inte kommer att bli lätt, men vågar jag inte så utvecklas jag inte heller.

Vi lärare är förebilder. Förebilder för elever, för föräldrar, för vänner och faktiskt för väldigt många som vi inte ens känner. Jag bör (måste?) vara en förebild för de kollegor jag handleder för att få med dem på tåget. Det innebär att jag måste vara den bästa versionen av mig själv för att andra ska inspireras. Det gäller också för mina kollegor, att de är sina bästa versioner av sig själva för att eleverna ska känna sig trygga och därmed våga ta steget ur sin komfortzon, för att gå in i den proximala utvecklingszonen. Med lite tillförsikt och nersläppta axlar så är jag övertygad om att detta kommer att bli bra och växa till något stort. Vad har vi att förlora?