Läslyftet – om att utvecklas som lärare

Under veckan som gått märks det att #läslyftet har sparkat igång ordentligt på skolan. Vi har börjat med modulen ”Samtal om text” och nu har vi jobbat med hela del 1, dvs alla 4 momenten. Jag har genomfört mitt andra pass som handledare för lärare på lågstadiet och har även genomfört en första läslyftslektion med mina elever (6:or). Jag har det lite extra lyxigt eftersom vi är två handledare på min skola, och jag lär mig massor av den erfarna lärare som handleder mina kollegor på mellanstadiet. Lisa är lärare på gymnasiet och undervisar bl a elever som är nyanlända. Detta medför att vi får in ett språkutvecklande perspektiv, vilket gagnar alla elever. Vi två, träffas varje vecka ca 45 min-1 timme innan själva ”Läslyftet”, och då samtalar vi dels om vårt handledarskap och dels om hur vi ska arbeta med själva innehållet i momenten. Vilka hinder finns? Vilka möjligheter finns? Hur ska jag peppa mina kollegor? Hur ska vi få syn på de möjligheter till utveckling som finns?

Några anser att det tar mycket tid (vilket det gör) och ”hur ska man hinna? Vad ska man plocka bort i planeringen?”. Andra ser de stora möjligheterna till kollegial och enskild utveckling som faktiskt ligger framför oss på ett smörgåsbord. Ingen påstår att det är enkelt eller gjort i en handvändning. Men, om vi ser på denna möjlighet till utveckling som ”min egen möjlighet till utveckling av min undervisning” så tror jag att engagemanget höjs. Det kollegiala lärandet ska hjälpa mig och min undervisning, inte stjälpa den. När vi börjar se att det underlättar arbetet i klasserna så förstår vi att det ger ett mervärde både för mig själv och i förlängningen för eleverna. Det är i arbetet med eleverna som detta ska märkas och ge effekt i form av fördjupat och förbättrat lärande, inte försämrat lärande. Vi är här för eleverna.

När jag nu ser vad jag själv skrivit, så inser jag att det är dags för en genomgång av statiskt eller dynamiskt tankesätt för mina kollegor. Om vi gör som vi alltid gjort, så blir resultatet detsamma. Hur ska vi kunna kräva av våra elever att de kliver utanför sin egen komfortzon för att utvecklas, om vi själva inte vill eller vågar göra det? Det ligger i sakens natur att det är lättare att kräva eller be om saker av andra, men det är svårare att vända blicken mot sig själv och plocka fram självinsikten om vad jag själv behöver göra för insats. Carol Dweck säger i ett #tedtalk som ni hittar här, att det finns en kraft i ordet ”yet” eller ”än/ännu” översatt till svenska. Vi/jag är inte där ”än” men jag har påbörjat en förändring och så småningom så kommer den att bära frukt. Jag klev utanför min komfortzon när jag tackade ja till handledarskapet i #läslyftet. Jag förstod att jag måste gå in i en utvecklingszon och inte vara rädd för det nya som kommer att krävas av mig. Jag anade att det inte kommer att bli lätt, men vågar jag inte så utvecklas jag inte heller.

Vi lärare är förebilder. Förebilder för elever, för föräldrar, för vänner och faktiskt för väldigt många som vi inte ens känner. Jag bör (måste?) vara en förebild för de kollegor jag handleder för att få med dem på tåget. Det innebär att jag måste vara den bästa versionen av mig själv för att andra ska inspireras. Det gäller också för mina kollegor, att de är sina bästa versioner av sig själva för att eleverna ska känna sig trygga och därmed våga ta steget ur sin komfortzon, för att gå in i den proximala utvecklingszonen. Med lite tillförsikt och nersläppta axlar så är jag övertygad om att detta kommer att bli bra och växa till något stort. Vad har vi att förlora?

Snart jobbstart och skolstart!

Då är det snart, snart dags igen för skolstart. Ett nytt läsår pockar på min uppmärksamhet och tankarna på hur jag ska jobba och vad som egentligen är viktigt har börjat snurra runt i huvudet. Okej, jag erkänner att dessa tankar har tagit upp en del av min ledighet också. Jag är en sådan person som tänker bäst när jag har tid, lugn och ro och stressen har runnit av mig. Jag är intresserad av skola, skolutveckling och undervisning i största allmänhet vilket gör att jag följer en del inlägg i sociala medier även när jag är ledig. Om jag hade varit intresserad av båtar/stickning/släktforskning i någon större utsträckning hade jag förmodligen läst om det under min ledighet! Och jo, jag har läst ca 15 böcker i sommar; deckare, romaner, ungdomsböcker, en avhandling, pedagogisk litteratur… allt i en salig blandning, dessutom på varierande plattformar! Trad bok, på iPad, på Adlibris Letto (mkt praktiskt liten sak!), pocket…

IMG_5768

Nu föll det sig så att jag på försommaren råkade få syn på ett inlägg på Twitter om #pedaläslyft där ett antal lärare (bl a Sara Bruun, Therese Linner, Annika Sjödahl) hade bestämt sig för att försöka få till stånd ett pedagogiskt läslyft på sommaren, just för att kunna diskutera brett och få nya infallsvinklar. Det blev boken ”Utmanande undervisning i klassrummet” av James Nottingham, som skulle läsas och diskuteras, vilket passade mig utmärkt då den redan låg hemma och väntade på att bli läst! 🙂

IMG_5803

Jag gick med i den nystartade Facebookgruppen ”Det pedagogiska läslyftet” som från början av sommaren hade ca 350 medlemmar. -Wow! tänkte jag. Det här blir kul! Och det blev det. Det har varit fantastiskt givande diskussioner, antalet medlemmar har ökat konstant (just nu 660 st) vilket ändå måste tyda på ett behov och intresse att diskutera undervisning, kärnan i läraruppdraget. Det bestämdes även att det skulle sändas tre st ”Hang-outs on air” där några pedagoger skulle diskutera några avsnitt från boken. Jag fick frågan om att delta i en sådan ”Hang-out” och jag tackade ja till det, mycket för att lära mig mer om hur det går till samt få tillfälle att prata med kollegor ute i landet. Väldigt spännande och kul! Inte för att jag vet om jag sa något speciellt tänkvärt, men vi hade ett väldigt givande samtal i alla fall!

Så, vad tar jag med mig från detta? Hur tänker jag om min undervisning? Vad vill jag utveckla och varför vill jag utveckla? Jag tänker att jag vill utveckla min undervisning utifrån vad jag ser att eleverna behöver; utmaningar, feedback för både elever och mig själv, hur jag ska hantera beröm, poäng och betyg till exempel, hur ska mina testtillfällen se ut? Jag vill använda stödstrukturer för att hjälpa eleverna med krokar som de kan hänga upp kunskapen på. Jag vill arbeta med ”de stora och frågorna” som liksom Nottingham även Göran Svanelid bygger sin undervisning på. Jag vill göra eleverna mer delaktiga i planeringen av undervisningen för att de ska känna intresse för arbetsområdet. Det är eleverna som ska äga sitt eget lärande och hur får jag dem till det? Som sagt… ”det snurrar i min skalle” som Sara Bruun säger! Hur jag ska få till allt det här vet jag inte riktigt, men det börjar falla på plats i alla fall. Det är mycket tack vare alla lärare som postar och delar med sig av sina dokument på Facebook under sommaren i grupper som The Big Five, Bedömning för lärande, som jag känner att jag har en aning om i vilken ände jag ska börja reda ut tankarna. Stort tack till er alla, utan er skulle jag vara en sämre version av mig själv som lärare.

Det är alltså en hel del som snurrat runt och som börjar falla på plats. Jag tar även med mig en bild som Karin Brånebäck lagt ut på sin blogg och som jag gillade väldigt mycket:
Segertrappa svensk C
CC @braneback

Det viktiga är inte att jag når till toppen direkt i ett enda hopp utan att jag tar något eller några steg i taget, eller att man identifierar på vilket trappsteg man befinner sig i sin egen tankeutveckling. Jag känner att jag är just nu på steg 3 och 4 och när jag tänkt klart och jobbet börjar då ska jag absolut befinna mig på steg 5. Gott så!

Snart börjar det igen! Kan knappt bärga mig! / Eva

Språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt

På min skola, Furuparksskolan i Luleå, bestämde skolutvecklingsgruppen i höstas att vi skulle ha ett övergripande visionsparaply som blev just ”Ett språk- och kunskapsutvecklande arbetsätt”. Jag har alltid haft som eget mantra att utan språket klarar man sig inte i samhället. Språket är för mig centralt i allt vi gör. Vi behöver språket för att kunna kommunicera på olika sätt; tala, läsa, skriva, räkna, arbeta med digitala verktyg för att nämna några sätt. Okej, kanske många tänker, men det gör vi väl redan i skolan, både pedagogisk personal och elever, eller? Jo, det gör vi naturligtvis, men vi behöver utveckla det till att användas på ett mer strukturerat pedagogiskt sätt för att nå alla elever på ett djupare plan.

Hur skulle vi då göra för att komma igång med detta på vår skola? Även hos oss, som på många andra skolor, var förståelsen och kunskapen om vad detta arbetssätt innebar ganska låg. Överlag trodde de flesta att det mest handlade om ett sätt för lärare att arbeta med nyanlända elevers lärande (vilket då uteslöt alla utom en SvA-kollega!). Det är kanske den vanligaste kopplingen man gör när man hör talas om språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Jag gör å andra sidan den kopplingen, att det är en väldigt stor andel av våra infödda elever med svenska som modersmål, som behöver ett språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt i nästan lika stor utsträckning som elever med annat modersmål. Den slutsatsen har jag dragit av de fallande resultaten när det gäller våra svenska elevers förmåga till läsförståelse i olika ämnen. Det måste bero på något som nästan fundamentalt har ändrats i vårt samhälle och jag har mina funderingar, men det får bli i ett annat inlägg.

Hur började vi då för att göra kollegorna nyfikna på arbetssättet? Det är som bekant svårt att pådyvla någon något som känns främmande och obekant. Det svåra men spännande är att skapa intresse och nyfikenhet. Skolutvecklingsgruppen planerade några träffar på kvällstid som vi kallar för ”Pedagogiska caféer”. Skolan bjuder på en baguette/sallad och tiden är kvittningsbar för att göra det än mer intressant. Det brukar vara ganska stor uppslutning (ca 65-70%) vilket är roligt. Vi började med att titta på det första avsnittet från UR:s serie om ”Språket bär kunskapen”. Sedan diskuterade vi i grupper utifrån några olika frågeställningar vi hade tagit fram. Kvällen blev lyckad och alla menade att de nu började förstå på ett helt annat sätt vad arbetssättet handlade om. Jag kan tillägga att det även diskuterades i positiva ordalag i lärarrummet dagen därpå, vilket jag ser som en framgång!

Hur går man vidare, är nästa sak att ta ställning till? Vi bestämde oss för att spinna vidare på denna tråd och kommer att ordna ännu ett Pedagogiskt café med samma upplägg för att befästa förståelsen för arbetssättet. Detta är viktigt. Om vi inte befäster förståelse hos oss vuxna så händer det inget heller. Nästa steg tror jag är att vi behöver börja arbeta med detta i våra klasser för att pröva teorierna i verkligheten, sedan återkoppla i kollegiet och diskutera vad vi såg för resultat i klasserna. Vi kanske måste ta fram en mall för hur man praktiskt går tillväga på ett smart sätt. Detta tror jag är viktigt, för om det inte finns en enkelhet och smidighet i ett arbetsätt drar sig många för att pröva. Det är trots allt i elevgruppen som jobbet görs och de ser väldigt olika ut. Jag hoppas att en nyfikenhet ska födas hos kollegorna i en vilja att finna ett arbetssätt som utvecklar alla elevers lärande och som gör att fler elever når målen och även når högre mål och djupare utveckling.

 

Under veckan som gått har jag fått en större inblick i detta med språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Jag fick veta att @Anna_Kaya (Nationellt centrum för svenska som andraspråk) var på besök i Luleå för att prata om just detta och det ville jag gärna ta del av. Jag fick mina tankar bekräftade om att detta arbetssätt är något som gagnar alla elever i skolan och om vi lärare dessutom börjar arbeta så här gör det oss per automatik bättre rustade och kunniga den dag en nyanländ elev börjar i min undervisningsgrupp. Det är alltså en win-win-situation vi står inför. Jag såg också i veckan att NC (Nationellt centrum för svenska som andraspråk) har påbörjat ett kollegialt arbete med en hel kommuns skolor i Hultsfred. Läs artikel här i Skolvärlden. Helt fantastiskt!

Jag är övertygad om att detta är en väg (kanske rätt väg/den enda vägen?) att gå för att höja alla elevers förmåga att läsa och förstå olika texttyper i alla ämnen. Det kanske är alla lärares mer eller mindre skyldighet att börja arbeta på detta sätt, för vi (skolan i allmänhet) kan inte lämna ett antal elever åt sitt eget öde bara för att de inte förstår vad jag säger oavsett om de är infödda eller nyanlända. Då är det jag som lärare som har problem med min undervisning, inte eleverna.

SETT 2015 – ur min synvinkel

Så där. Då är jag hemma igen i Luleå efter att ha deltagit i årets fortbildningstillfälle för min del. Jag fick förmånen att få åka på SETT-dagarna för tredje året i rad i egenskap av nybliven förstelärare inom IKT (och språkutvecklande arbetssätt) på min skola. Det har varit utvecklande för mig varje år, och jag hoppades att det skulle bli så även i år. I år hade vi dessutom ganska bra koll (genom en lokal FB-grupp) på vilka skolor i Luleå som skulle skicka representanter till SETT, vilket gjorde att vi kunde nätverka om detta både före, under och efteråt. Detta anser jag är viktigt, eftersom det bildar grunden till en gemensam lokal arena för diskussion om vad denna fortbildning gav oss och hur vi kan utveckla IKT-användningen på våra olika skolor genom att nätverka vidare. Inte bara IKT förresten, mycket för att inte säga allt handlar ju om hur vi utvecklar elevernas lärande oavsett vilka verktyg vi använder. Dock går väldigt mycket att effektivisera och rationalisera om vi använder oss av IKT i vår undervisning på smarta sätt, vilket inte minst Lotta Karlsson, @FrokenFlipp visade under sin föreläsning (läs även hennes blogginlägg!!), som jag och många andra tyckte var en av de bästa på mässan.

Jag har tagit del av olika blogginlägg rörande årets upplaga av SETT, t ex så skriver Edward Jensinger (@EdwardJensinger) så här (väl värt att läsa!!). Han belyser vikten av möten och samtal på ett djupare plan om IKT i skolan, samtal bortom vilken app som är den bästa för ett visst moment och det håller jag med om. Det är därför jag anser det vara så viktigt med nätverkande där kommunikation sker som är utvecklande för oss alla. Kunskap ska gå in i knoppen, vända nere i magen och sen hitta ut igen och den kommer inte ut och fortplantas om vi inte samtalar med varandra. Det är då det sker utveckling, om vi är öppna för syftet, och det är därför jag är så glad att den lokala FB-grupp (Luleå pedagogiska nätverk) jag startade verkligen har kommit igång.

Sedan har det diskuterats i andra FB-grupper, t ex IKT-verktyg om SETT verkligen är något att ha överhuvudtaget? Jag tycker absolut att SETT fyller sin funktion för flertalet av de som besöker denna mässa. Det är kritik mot månglare i IKT-templet som bara vill sälja sina produkter, att föreläsningarna blir för ytliga (45 min), att det blir för lite tid för eget nätverkande pga stress att hinna gå på många föreläsningar. Ja, visst ligger det något i det, men, jag har aldrig möjlighet att få bläddra och titta/känna på nya läromedel för det kommer inga läromedelsmässor till Luleå eller Norrbotten, så jag tycker det är jätteviktigt. Jag vill prata med representanter för förlagen för att få en djupare insikt hur ett läromedel är tänkt att arbetas med. Jag vill ta del av digitala läromedel, jag vill pusha olika aktörer att åka upp till Luleå för att försöka påverka så att även skolor i vår kommun kan få tillgång till digitala smarta tjänster som utvecklar mitt klassrum och elevernas lärande. Det känns som att de som kritiserar detta inte kommer ihåg att allt ser inte ut som det gör hos dem själva.

Det är fortfarande ett antal skolor i Luleå som inte har 1:1, dvs en dator-en elev, i Luleå fick Gy och 7-9 det i höstas på alla skolor (vilket gör att många lärare är nybörjare på hur de ska arbeta med elev-dator i sin undervisning), F-6 får fortfarande finansiera det själva om vi kan. I kollegierna på våra olika skolor ser det oerhört olika ut om hur många som är intresserade av IKT, använder det i den mån de tycker att det går, inte törs p.g.a för lågt kunnande, kan men struntar i det för det finns ”inga” verktyg. Det tar i många fall längre/mer tid att arbeta digitalt med få verktyg än när det finns till alla elever. Så är det, och då är det inte så underligt att man som lärare väljer bort det, när tiden är det mest värdefulla vi har. Till sist är det ändå du som lärare för en klass som ska göra jobbet, inte kollegan, din rektor eller någon på förvaltningen. För att ta nya vägar och använda nya sätt i sin undervisning krävs att det finns en tillgång på de verktyg som cheferna vill att vi ska använda oss av. Det ska dessutom vara hyfsat logiskt/enkelt till en början för att okunniga/ointresserade ska våga sig på det. Är det för svårt för den stora massan så kommer endast några få att sätta igång. Jag förstår faktiskt inte resonemanget att man tycker att det är ”bara för alla lärare att sätta igång med IKT”. Det är inte så lätt. Med det resonemanget så borde ju alla elever ha lika lätt för matte/NO/teknik/SO/sv/idrott et c. och det vet vi ju att de inte har, eller hur? Vi går igång på olika saker helt enkelt och för att fler ska upptäcka nyttan med IKT måste det vara enkelt till en början, sen kan man utveckla sig själv vidare och våga mer när man märker att ”det” inte är så svårt som man trodde.

På min skola tänker vi att ju fler kollegor som visar ett intresse av denna fortbildning, ju fler är vi som kan utveckla skolans användning av IKT och ju fler är vi som förstår hur vi kan utveckla elevernas lärande med hjälp av IKT. Ok, det blir ofta ”eldsjälar” som pysslar med detta, vilket är både bra och dåligt. Det ska inte hänga på en eldsjäl om saker och ting blir gjorda, men om denna eldsjäl har förmågan att inspirera andra, stötta andra i detta arbete så kommer den lokala skolan att så sakteliga utvecklas tror jag. Det är en delikat uppgift att inte köra över en kollega i sin egen iver att utveckla något. Vi måste komma ihåg att respektera kollegors motstånd/okunskap och istället försöka få till stånd en nyfikenhet och ett intresse att vilja lära. Det gör vi inte genom att sätta oss på höga hästar och säga att ”det är ju bara att…”, det kan vi bara åstadkomma genom ödmjukhet och respekt gentemot kollegans behov.

Tack för att du läste! / Eva

Språkutvecklande arbetssätt

Förra veckan kom vi i kollegiet äntligen igång med vårt arbete runt språkutvecklande arbetssätt. Vi i skolutvecklingsgruppen hade ordnat ett pedagogiskt café lokalt på skolan och temat var alltså detta. Vi brukar börja med att fika och sen jobbar vi ungefär två timmar intensivt. Efter fikat började vi med att se två filmer på temat från UR från serien ”Språket bär kunskapen”, del 1 (halva) och del 2 (hela).
http://www.ur.se/Produkter/182357-Spraket-bar-kunskapen-Att-identifiera-svarigheter
Sedan delade vi in oss i grupper och varje grupp fick reflektera över en gemensam fråga: ”Vad innebär språkutvecklande arbetssätt för dig?” samt en enskild fråga.

Det som utkristalliserades var att många har tänkt att detta mest handlar om hur skolan kan utveckla språket för exempelvis nyanlända elever, vilka vi har relativt få av på vår skola, speciellt jämfört med grannskolan. Men efter att vi sett filmerna blev det mycket mer tydligt, för att inte säga solklart, vad detta egentligen handlar om; nämligen att utveckla språket hos alla elever i alla ämnen så långt vi bara kan. För mig handlar det faktiskt till stor del om ”The Big Five” och även ett inkluderande synsätt, dvs att alla elever ska kunna ta till sig undervisningen på sin nivå eller efter sina olika förutsättningar. Det handlar om att diskutera vad olika begrepp står för, hur vi kommunicerar med eleverna och de sinsemellan, hur de tar till sig information, hur de kan analysera informationen och hur de kan lära sig att använda sin metakognitiva förmåga genom att tänka om sitt eget lärande. Vi ska utveckla elevernas vardagsspråk till att bli ett skolspråk som de kan använda sig av för att utveckla sina resonemang i sitt skrivande och därmed nå en djupare kunskap på en högre abstrakt nivå.

Nu står vi inför nästa steg på skolan och det är att ta ut nästa färdriktning på den språkutvecklande kartan för att nå nästa kontrollstation. Det blir spännande att se åt vilket håll det blir.

Arbetet med nationella prov i år 6

Idag på Twitter deltog jag i en liten diskussion om nationella proven och det smärre ”helvete” i ökad arbetsbelastning som väntar för lärare som undervisar i år 6 varje vår. Jag uttryckte att på vår skola ska vi prova med ett nytt upplägg runt detta med rättning och bedömning och jag blev påhejad att skriva ett blogginlägg om detta. Sagt och gjort! 🙂

Nu är det alltså dags igen för nationella prov i år 6. En vår fylld av delprov, bedömningsanvisningar, nervösa elever och stressade lärare. Men vänta nu! Jag har ju inga 6:or i år! Nej, så är det. Jag undervisar i en 5:a och ska inte göra några prov med mina elever. Däremot har jag under förra året funderat på hur man skulle kunna utveckla och underlätta denna hektiska tid för oss lärare i ett moment som vi bara måste ta oss igenom, vare sig vi vill eller inte. Jag lade fram ett förslag som går ut på att alla lärare som undervisar i teoretiska ämnen i år 4-6 på vår skola är med i olika bedömningsgrupper. Vi är 12 st lärare och vi har delat upp oss så att de som är behöriga i respektive ämne rättar och bedömer dessa prov. Vi har minst två ämnen vardera och några har tre ämnen. Vi är 5-6 st lärare/ämne och grupp och det är 60 elever i år 6 på vår skola. Det gör att vi får ca 10-12 elever vardera/ämne jämfört med att rätta en hel klass på egen hand. Vi gör det här på arbetstid under en dag/ämne med vikarie i klasserna. Vi nyttjar även en konferenstid (ca 1,5-2 h) för att läsa in oss på respektive ämnes bedömningsanvisningar så att vi är förberedda och har koll på läget.

Varför provar vi då med att arbeta på detta sätt? En anledning är att det är en oerhörd skillnad på dagens nationella prov i år 6, jämfört med hur det var sista året de gjordes i år 5 och även första gången i år 6. Idag är det 5 ämnen som det görs prov i. I varje ämne bedöms elevernas svar enligt en skala från E-C-A. Det medför att jag måste värdera och bedöma varje enskilt elevsvar utifrån en bedömningsmatris som ibland är snårig och tvetydig. ”Är detta verkligen ett svar på A-nivå, eller lutar det mer åt C-nivå?” ”Det här måste ju vara ett svar på E-nivå, eller?” ”Vad krävs av eleven för att nå till respektive nivå?” ”Hur var det nu igen? Är det här argumentet ett NO-argument eller är det ett estetiskt argument?” Ja… frågorna kan vara många och det är inte undra på att lärare går i väggen efter en sådan här kraftansträngning. Det är stor skillnad på att sätta sig in i ett eller två ämnens bedömningsanvisningar jämfört med fem ämnen! Tro mig, been there, done that!

Ett par bonuseffekter som jag hoppas på att få se är också att detta sätt borde medföra minskad arbetsbelastning för enskilda lärare. Det borde ge en högre validitet och kvalitet på bedömningen. Eleverna får veta att fler lärare bedömer deras prov för att säkerställa en rättvis bedömning och sist men inte minst, så ger detta möjlighet till kollegial samverkan och kompetensutveckling. Nu kanske du funderar över vad jag menar med kompetensutveckling? Jo, jag tänker som så, att dessa prov ger oss lärare fortbildning i hur man ställer kvalitativa provfrågor eller för den delen frågor i klassrummet. Vi lär oss hur vi kan ställa frågor för att locka fram djupare kunskap hos eleverna och också göra dem medvetna om att det finns olika slags kvalitet på deras svar.

Idag är det fortfarande många lärare på mellanstadiet som är klasslärare, inte ämneslärare, även om vi så sakteliga är på väg åt det hållet och det finns en ovana i att sätta betyg på kunskaper. Läsåret 2012-13 var första året vi satte betyg för 6:orna, vilket medför att på vår skola är det detta år som varvet fullbordas. Dessutom anställs nya lärare som aldrig har satt betyg så nog kan vi tänka att det tar ett tag att känna sig säker på detta, om man någonsin blir säker? Så, till stor del på grund av dessa anledningar tror jag att det här blir bra. Det blir skolutveckling och nytänkande som driver kunskaper framåt hos lärare och får oss att känna oss säkrare och mer kompetenta. Vi kommer att lära oss massor, det är jag helt övertygad om och dessutom få en drägligare arbetssituation. Vi kanske klarar oss från att ”gå i väggen” denna vår? En anledning så god som någon!

Hej svejs! / Eva

Teach Meet, Luleå 7 jan-15

IMG_4392

Igår visste jag inte riktigt vad jag skulle prata om idag. Så är det ganska ofta för mig. Tankar som snurrar runt och bildar någon slags bakgrund till det där som man egentligen vill säga. Som tur var så fick jag tillfälle till en stunds samtal med en av mina bästa vänner och tillika lärare igår kväll, Carina Högnelid. Många gånger önskar jag att vi vore kollegor på samma skola, men det är kanske just pga att vi inte är det som vi funkar så bra med varandra? Vår lärarvardag hinner aldrig bli alltför påtaglig och vi tillåts inte fastna i invanda mönster och strukturer som sitter fast i väggarna.

Det är under samtal som dessa, som många av de bästa pedagogiska idéerna föds tror jag. Vi har båda har ett stort intresse för skolan i allmänhet och för vårt jobb, våra elever i synnerhet. Vi vill utveckla lärandet hos eleverna och samtidigt så klart utveckla förmågan att lära ut hos oss själva, vilket faktiskt är det vi gör när vi stöter och blöter idéer, förkastar en del och utvecklar andra vidare.

Nåväl, igår så pratade vi om allt möjligt och det som vaskades fram var att vi saknade ytor för lärare i ett utvidgat kollegie att mötas på här i Luleå med omnejd. Det är väldigt lite tid kvar att mötas och föra samtal på när arbetsdagen pågår för den består av undervisning, apt-möten, eht-möten, planering, för- och efterarbete av lektioner, dokumentera det eleverna har visat osv. Ja, ni känner igen alltihop. Många av oss har inte ens tid att fråga närmaste kollegan om råd om en viss sak/arbetsområde och har vi det så har kollegan knappt tid att svara av samma orsak. Ibland är man kanske rätt ensam på sin skola i sina ämnen trots att det är många kollegor. Orsaker finns till att man inte alltid får till ett kollegialt utbyte och samarbete trots att viljan kanske finns.

Därför tänker jag att en god start skulle kunna vara att gå med den nyskapade facebookgruppen ”Luleå Pedagogiska Nätverk”. ”Åh, nej, inte en Facebook-grupp till!”, kanske några tänker? Andra kanske känner: ”Facebook varför det? Räcker det inte med intranätet eller Edwise?” ”Jag är redan medlem i 10-15 andra grupper, vad ska denna tillföra mig?” En del av oss har inte Facebook-konton och tänker aldrig skaffa det av andra skäl. Visst, det respekterar jag till fullo, dock tycker jag att det är en praktisk arena/yta för lärare att mötas på och diskutera pedagogik och lärande.

I denna grupp kan man lägga upp både enkla och briljanta tips och annat som man faktiskt gör med sina elever och beskriva varför man tycker att det fungerar. Eller så kan du svara på andras frågor om lärande och pedagogik. Det är en plats där du kan hitta andra i din närhet som kanske funderar på hur de bäst ska lägga upp samma arbetsområde som du själv funderar på? Eller som har hittat en bra app som funkar utmärkt med elever som behöver något extra i sin skolvardag, inom vilket ämne som helst? Du kanske vill starta ett samarbete med en annan klass i en annan skola för att spetsa till ett arbetsområde? Vi vet alla att elever brukar skärpa till sig när de ska möta andra jämnåriga som de inte alls känner, för då vill de flesta göra riktigt bra ifrån sig. Eller kanske utarbeta en stadsvandring tillsammans? Det vore väl kul? Och, ja… det finns många andra lärargrupper som har ca 5000-25 000 medlemmar, men i den stora massan kan man också försvinna. Jag vill kunna samverka mer med dig, som finns i min närhet!

Sen undrar jag om du har Twitter?

”Äsch, det är en fluga!” kanske du tänker 😉 ? Och vad är det för mening att försöka skriva något meningsfullt på bara 140 tecken? Det kan vara svårt ibland, men via Twitter har jag hittat många intressanta nya bekantskaper som jag utbyter tankar med. Jag heter iaf Pumpan70 på Twitter. Jag såg att pumpmannensfru var här idag på Teach meet, liksom elisabethland, helenasjodin, aghed70, KatarinaErikss3, aklejan62 och många andra också!

Om du tycker att Facebook är helt off, Twitter är för snålt med tecken, så varför inte starta en egen blogg att skriva på? För oss lärare är det en suverän plats att skriva ner vad du gör med eleverna, hur du tänker, vad som är viktigt för dig, vad som inte gick så bra och kanske varför det gick som det gick? Naturligtvis också det som fungerar i klassrummet och varför du tycker att det gör det. Blogga är inte svårt, lite utlämnande kanske, men oerhört utvecklande för sig själv. Man får syn på sina egna tankar helt enkelt.

Jag går igång på engagerade människor i allmänhet och engagerade lärare i synnerhet och jag vill gärna låta mig engageras av just dig, för jag tror att du har något viktigt att dela med dig av som jag kan ha nytta av i mitt lärarliv. Jag ser fram emot att just du blir min nya kollega i vårt utvidgade kollegie!

Ps. Två känslor du kan slänga bort över axlarna är att du inte duger eller att det inte är nog bra det du gör. Du både kan och duger! Du är en briljant kompetent lärare som gör ett fantastiskt arbete varje dag med eleverna! Den andra känslan som du kan att passa på att slänga ut är Jante. När din kollega kommer med en ny idé så säg hellre: men så intressant det låter! Hur tänkte du göra det här? Spännande, vad vill du ha tips om? Jag gjorde så här en gång…

Tack för att du har läst! 🙂
/ Eva