Ett läsår har snart gått…

Sitter och funderar och reflekterar över ännu ett läsår som snart är till ända, bara tre halvfulla veckor kvar till skolavslutning! Har jag hunnit det jag borde hinna enligt kursplanen? Har eleverna utvecklats som jag hoppades? Har lektionerna och undervisningen gett det resultat som jag trodde och hoppades på? Har jag utvecklats som lärare? Hur då i så fall? Vad har jag lärt mig som lärare i år? Vad kan jag ta med mig och utveckla vidare?

Det här är nog stora frågor som alla lärare brottas med efter varje läsår, eller efter varje termin, kvartal, eller när vi riktigt tänker efter och har tid att reflektera så är det förstås (i de bästa av världar) efter varje lektion. Ibland flyter saker och ting bara på och den ena lektionen efter den andra blir som man har tänkt, eller tog kanske en annan vändning men blev bra ändå, och eleverna verkade lära sig det som var tanken med undervisningen. Så är det säkert i andra yrken också, när det flyter på som det ska så är ju allt finemang! Men, ibland måste man lägga in en extra växel för att det överhuvudtaget ska bli styrfart, och det har jag verkligen fått göra i år. Elevgrupper är helt olika varandra, de kan vara väldigt homogena med liknande kunskapsnivåer och få individuella anpassningar, och väldigt heterogena med varierande kunskapsnivåer och många individuella anpassningar. Inget konstigt med det, alla är vi olika och har olika förutsättningar. Men när gruppen är något ”spretig” tar det betydligt längre tid att få grepp om den och dess förutsättningar, och för mig har det tagit ett bra tag innan jag har känt att jag varit på banan med min grupp. Det är faktiskt nu, långt efter påsk, som jag kan känna att vi är på väg åt samma håll och törs ha en förtröstan om att min undervisning fungerar som jag har tänkt!

Det som gör skillnad är när vi kan få alla dessa olika individer i en grupp att dra åt samma håll. Få dem att förstå att i skolan så ska man jobba för att lära sig saker, saker som kan vara bra att ha lite längre fram i livet, och att det är eleven själv som måste visa åtminstone en liten vilja att lära sig saker med min hjälp, på sin egen nivå. Det spelar liksom ingen roll hur jag än gör, om jag inte kan få kontakt med eleven, och det är verkligen pudelns kärna. Ingen kontakt, inget förtroende, inget lärande. Kontakt, förtroende och gemenskap, då finns åtminstone förutsättningar för lärande. Detta poängteras även inom den senaste skolforskningen, att det är väldigt viktigt att eleverna upplever att läraren är engagerad i dem, både när det gäller det som sker under skoltid och även faktiskt om vad som intresserar dem på deras fritid. Inom skäliga nivåer naturligtvis, men för mig är det inget stort bekymmer att visa intresse för vad de själva tycker om att göra utanför skolan. Det skapar gemenskap och ger grund för god kommunikation. Det är den individ jag har framför mig som är den viktiga i skolan, därför behandlar jag förstås eleverna både likadant och lika ofta helt olika, vilket är rättvist eftersom alla är olika! För mig är det en förutsättning för lärande att läraren och eleven har förtroende för varandra, då finns förutsättningar för eleven att nå till sin nästa utvecklingszon och fortsätta sin utveckling.

För att gå tillbaka och svara på mina inledande frågor, så tror jag att jag nästan har hunnit det jag tänkte att vi skulle hinna. Under detta läsår har eleverna verkligen utvecklats väldigt mycket, alla efter sina egna förutsättningar och på sin egen nivå, men utveckling har skett! Jag har fått vända och vrida på min undervisning och har blivit bättre på att vara tydligare och mer anpassningsbar. Jag fortsätter att hålla ihop gruppen och vi gör väldigt mycket gemensamt (läser, diskuterar, svarar på frågor, hjälps åt att ställa frågor på olika nivåer, analyserar, letar orsakssamband osv), för då får jag ”alla” elever med mig, ingen lämnas kvar! Min egen utveckling består i att jag har hittat nya vägar för elevers lärande, bl a digitala hjälpmedel som jag inte prövat förut. Jag har blivit säkrare i min yrkesutövning, bättre på att bedöma kunskaper, men jag måste fortfarande bli bättre på att dokumentera elevernas utveckling löpande. Det jag tar med mig till nästa läsår är att ibland måste man låta saker ta tid, och ibland måste man släppa på saker för det går inte att stå still och stampa på samma fläck hur länge som helst! Det gäller bara att veta när man ska göra det ena och det andra! 😉

När det gäller de digitala verktygen så har vi fått stor tillgång till dessa nu på vårterminen på min skola. Men vi har inte 1:1 och det tycker jag är ganska bra faktiskt. I och för sig måste jag boka enheter och planera när vi ska jobba digitalt i större utsträckning, men det innebär att jag har kontrollen över dem och inga elever kan göra ”vad de vill” med dem (läs spela spel när som helst, hänga på snapchat osv.). Jag försöker i allmänhet visa eleverna vad deras egna smarta telefoner kan användas till även om de inte får använda dem fritt under skoltid. Men, det är ju bra att tipsa dem om kalendern, anteckningar, ordlista, glosträning, lyssna på ljudböcker osv. Jag har stora förhoppningar om att vi i höst ska komma igång med att arbeta digitaliserat i en högre utsträckning och på ett smartare sätt än vad vi har kunnat göra hittills.

Så, magkänslan är god inför kommande läsår. Men först ska vi ha ett skönt sommarlov och en härlig semester innan vi tar oss an nästa utmaning!

Recension av ”På, mellan och bortom raderna”

 

För ca två veckor sedan såg jag av en händelse ett inlägg på Facebook i gruppen ”Svenska åk 4-6” som Emma Frey-Skøtt hade skrivit. Emma är läromedelsförfattare och lärare och hade just givit ut boken ”På, mellan och bortom raderna”. Hon hade ett antal exemplar som hon kunde tänka sig att skicka till några olika lärare i landet, förutsatt att man som motprestation kunde tänka sig att recensera läromedlet på sin egen blogg. Jag var en av dem som nappade på idén och Emma hörde av sig och skickade ett ex till mig. Det kändes som en mycket fin påskpresent, speciellt som jag redan läst en del om läromedlet och stod i begrepp att beställa det till min skola. Så, mina förväntningar var redan höga!

IMG_9571

Jag och mina kollegor på min skola jobbar redan väldigt mycket utifrån skönlitteratur med våra elever, eftersom det ger en fin grund att stå på i svenskämnet. Vi jobbar med läsförståelsestrategier, vi läser högt tillsammans, jag läser högt för eleverna i högläsningsbok, eleverna läser en mindre del tyst på egen hand och de får läsläxa varje vecka. Modellen som jag använder mig av påminner väldigt mycket om Emmas sätt att arbeta med skönlitteratur. Det viktiga är att vi måste undervisa eleverna i hur man tar sig an en bok och hur man förstår det man läser. Det gäller att engagera eleverna i boken och med engagemanget och mina höga förväntningar på att de ska klara av att göra sin läxa, så upplever jag att eleverna växer både som läsare och som lärande personer. Jag återkopplar efter varje läxa med några rader om hur jag tycker att det har gått med positiva ordalag. Ibland om något jag vill att de ska försöka utveckla, men alltid med uppmuntrande ord om deras arbete.

Åter till recensionen!
Nu har jag läst igenom läromedlet och jag gillar verkligen det jag får ta del av. Dels så berättar Emma om hur hon har tänkt att man kan arbeta med läromedlet som utgår från 12 barnböcker för barn i åldern 9-12 år. Hon ger förslag på ingångar till böckerna och olika arbetsgångar vilka kan anpassas efter dig själv och den grupp som du har just nu. Det är väldigt bra eftersom vi hela tiden måste tänka efter själva vad som passar och fungerar i den egna gruppen. Men, jag rekommenderar att du ibland kastar dig ut på okänt vatten, även om det känns obekvämt, för hur ska vi lärare annars kunna utvecklas om vi inte vågar pröva något nytt! Det är ju det som är något av tjusningen med vårt yrke!

Det är 12 populära böcker och Emma har även givit rekommendationer på i vilken årskurs hon tycker att de passar. Det är ett fint urval och böckerna är verkligen ganska olika varandra vilket är jättebra. Det ger ju även mig tips om olika genrer/författare att leta böcker i, om vi redan har läst en viss bok.

Till varje bok ingår en kort resumé av handlingen (för läraren) och ett författarporträtt (för eleverna). Det ingår flera fina kopieringsunderlag som man kan använda parallellt med boken som läses, t ex Venn-diagram, läslogg, tankekarta, en sida med notislappar, en bokrecension (den bästa förlaga jag sett så här långt!) och två olika läsprotokoll; ett för hemmet ifall man jobbar med läsläxa och ett för skolan ifall man jobbar med boken i skolan. Dessa kopieringsunderlag kan man ju dessutom använda till alla andra böcker ni någonsin kommer att läsa! Perfekt!

Kärnan i läromedlet är förstås frågekorten till de olika böckerna. Det finns 8 eller 16 frågekort till böckerna. Korten kopieras upp och så får varje elev klistra in dem i en skrivbok och sedan svara på frågorna som naturligtvis är ”På, mellan och bortom raderna”! Det är två av varje sort på varje frågekort (sex frågor alltså), vilket är en bra och lagom blandning. Mina elever brukar älska att få läsa upp och redovisa det de har svarat och det är roligt att diskutera i klassen ifall man tänker lite olika om något. Det gör ju även att det byggs upp en fin grund att samtala på. Eleverna lär sig respektera varandras svar och tankar och kan säga att ”sådär tänkte inte jag, jag tror att…” eller ”ja, det håller jag med om…” eller ”jag förstod inte det här…”. Så, viktigt att elevernas röster får höras och att deras tankar blir synliga.

På vår skola har vi letat efter lämpliga böcker för de olika årskurserna (4-6), men det är inte helt lätt att välja och köpa in 25 ex när man är osäker på om boken passar eller inte. Några titlar har känts bra, och någon kanske inte blev helt lyckad. Nu med stöd av detta läromedel känns det mycket lättare!

Jag rekommenderar verkligen mina kollegor i det utvidgade kollegiet att beställa ett exemplar av detta läromedel till er skola, ni kommer inte att ångra er! Det kommer att leva länge, länge eftersom flera av böckerna är i princip tidlösa och läsförståelse är något vi kommer att få jobba med för evigt!

Tack Emma Frey-Skøtt för att jag fick chansen att recensera ditt fina läromedel!

Uppdaterad skrivprocess

Under påskhelgen har jag hunnit läsa ikapp en del både på Twitter och i de olika Facebook-grupper jag är med i för att se om något har dykt upp på skolfronten som man kanske kan ha användning för? Det gäller att sortera bland alla blogginlägg, facebook-inlägg, twittertrådar, filer och tips för att inte drunkna i detsamma. Ibland känner man sig som sämsta sortens lärare bara för att man inte har gjort det eller det med sina elever, eller börjat jobba med det som just nu verkar vara det mest omtalade? Just nu rasar det en debatt om katederundervisningens vara eller inte vara, igen. Jag tycker ändå att den är mer nyanserad och något mindre polariserad nu (kanske)? Jag anser mig ändå tillhöra den sortens lärare som Jonas Linderoth beskriver i ”Lärarens återkomst”, dvs den undervisande, förklarande, berättande och instruerande läraren, vilket kan se olika ut. Ofta framför eleverna, ibland under grupparbeten, ibland under elevernas eget arbete. Men strukturerat där jag visar vägen och talar om var vi ska, hur ska annars eleverna veta det?

Men, det viktigaste är att se och förstå den grupp du just nu har framför dig. Hur kan jag jobba med dem? Vad krävs av mig för att just dessa elever ska nå så långt som möjligt? Är gruppen homogen med någotsånär liknande behov och grundkunskaper? Eller spretar det åt alla håll och kanter med många olika behov? Ja, det avgör ju väldigt mycket om hur vi kan jobba, eller hur?

Nåväl, jag fastnade för Annika Sjödahls inlägg på LR-bloggar där hon skriver om ”Hur bedömer du skrivuppgifter?” Ett mycket intressant och lärorikt inlägg och min tanke är att försöka bryta ner det på en årskurs 4-5-nivå. Annika har även lagt upp flera fina posters som stödmallar längst ner på sidan om hur hon jobbar med skrivprocessen. Dessa har jag inspirerats av och tillverkat egna i ”Canva”, mer anpassade för något lägre åldrar (åk 4-6). Jag tänker att de får hänga på tavlan när vi jobbar med dessa moment. Man kan också skriva ut dem i ett mindre format (t ex checklistan) och laminera så får eleverna låna och ha vid sin plats när de t ex ska ge respons åt en kamrat. Du hittar dem längst ner i inlägget.

Det som brukar hända när gruppen väl ska sätta igång med att skriva sina texter är att de hoppar i princip direkt till bild 4, dvs de sätter genast igång med skrivandet utan att ha planerat i förväg. Resultatet blir antingen att de skriver och skriver utan att komma fram till slutet (ni vet kapitel på kapitel), eller så kan de inte komma på någonting för de blir stressade av att ”alla andra” verkar ha kommit igång hur bra som helst. Känner ni igen er? Så, min tanke är att det här blir en lektionsserie där jag modellar och visar, vi skriver/gör tillsammans och sedan får de börja på sin egen process och jobba med den under samma lektion som vi går igenom respektive poster.

Och, var tydlig med att det är en process där de övar på att lära sig strukturera sitt berättande och skrivande. När de har lärt sig processen och blivit säker på ”hur-et” så är de förmodligen redo för en avstämning, dvs en skrivuppgift som jag kan ha som bedömningsunderlag. Inte betygsätta, bara ha som underlag för en formativ bedömning. Ställ frågor till eleven som; hur gick det, vad är du nöjd med, vad skulle du ändra på om du kunde? Då tror jag att vi har kommit en bra bit på väg och förhoppningsvis har eleven någorlunda utvecklat de förmågor jag ville att hen skulle få träna på.

Så här ser mina stödmallar ut och du hittar alla sju som pdf-filer här om du vill använda dem: Skrivprocessen

Skrivprocessen_poster_1_mini Skrivprocessen_poster_2_mini Skrivprocessen_poster_3_mini

Skrivprocessen_poster_4_mini Skrivprocessen_poster_5_mini Skrivprocessen_poster_6_mini

Skrivprocessen_poster_7_mini

Det går bättre för skolan!

”Det går bättre för svenska skolan igen!” PISA 2016 och TIMMS-rapporterna har kommit under de senaste veckorna och äntligen… kan vi som arbetar i skolan andas ut, för en kort stund. Vi behövde få en liten glädjeyttring, om att resultaten har vänt uppåt igen och inte fortsätter att rasa, eftersom vi i skolan verkligen har gjort allt vi kan i jobbet med eleverna för att få till stånd denna utveckling.

img_8606
Furuparkssskolan, Luleå

Edward Jensinger har skrivit väldigt bra om detta idag, läs det inlägget här, där han förklarar om vad vi faktiskt har gjort i skolan i form av nära kollegiala fortbildningar såsom mattelyft och läslyft. Vi har ändrat och förfinat vår undervisning, vi har kommit igång och diskuterat vad vi gör i klassrummen och varför vi gör det, vilka resultat vi ser och vilka slutsatser vi kan dra av det. Jaha, okej? Varför har man inte gjort det förut då, kan man kanske fråga sig med rätta? Borde inte det ingå i vårt arbete som lärare? Naturligtvis borde det göra det. Men, de senaste 10, kanske 15 åren har kantats av att allt fler arbetsuppgifter har lagts på lärarna. Ibland det som syns i form av krav på dokumentation, genomförande och rättning av nationella prov, individuella utvecklingsplaner och omdömen som ska skrivas och kommuniceras gentemot vårdnadshavare och elev. Ibland genom det som inte syns; all kontakt med vårdnadshavare i form av mail, telefonsamtal, utredningar av speciella behov, anpassningar av undervisning, vikarierande för frånvarande kollega eftersom ingen vikarie har kommit (vilket sker på planeringstid där vi skulle ha förberett undervisning eller efterarbetat i form av rättning osv), utredande av bråk och tjafs mellan elever på skoltid och ibland även det som sker utanför skoltid! (Hur det kunde bli en fråga för skolan är helt otroligt?) Därför har detta hamnat i skymundan. Vi har jobbat på vår egen kammare och inte haft ork eller tid att lägga på dylika samtal helt enkelt. Det måste ibland styras uppifrån, och chefen (rektor) måste säga att nu tar vi bort det där, för nu ska vi göra det här.

Och, som grädde på moset, har en ny läroplan har sjösatts för fem år sedan, väldigt bra, men otroligt omfattande. För att ni ska förstå skillnaden mellan vår nuvarande LGR11 och den föregående Lpo94 så kan man säga att i Lpo94 fanns knappt något som sa vad vi skulle undervisa eleverna om, medan i LGR11 så står det väldigt specifikt utskrivet vad vi ska undervisa om i varje stadie i varje ämne. Vilket är bra! Missuppfatta mig inte, men det är stor skillnad, och grejen är att man känner som lärare att tiden inte räcker till på långa vägar för att hinna med allt! Det är problematiskt och skapar stress, för man vill ju inte bara ”bocka av” det området efter det andra, utan man vill att eleverna ska förstå och få en känsla för vad det är vi jobbar med. Ibland går det fort och ibland tar det längre tid beroende på vilken elevgrupp man har framför sig.

Men, för att återgå till resultaten om PISA och TIMMS, så tror jag faktiskt också att det finns en annan aspekt att ta hänsyn till. Vi lärare har blivit bättre på att ställa krav igen. Ja, det fula ordet KRAV har vi insett att vi måste börja använda för att få någon ordning. Dessutom verkar även vårdnadshavarna ha insett att det krävs något av deras barn för att det ska gå bra för dem i skolan. Det fungerar verkligen inte med en låt-gå-mentalitet om det ska bli några resultat att räkna med. Och, då menar jag inte att alla elever ska nå toppresultat, utan göra det bästa de kan utifrån sina egna förutsättningar! Om vi gör vårt bästa och försöker lite till, så når vi lite längre oavsett var vi befinner oss. Gör vi som vi alltid har gjort eller lite mindre kommer det definitivt inte att ske någon utveckling. Där är vi lärare viktiga. Jag ska undervisa eleverna om ett visst innehåll och min undervisning ska fungera för alla elever i min grupp. Det ställer krav på viss flexibilitet, eller hur? Jag måste se till att alla elever når så långt de kan, med deras egna förutsättningar, vilket innebär att mina krav ser olika ut beroende på vilken elev jag har framför mig.

Jag tror på läxor. Ja, så är det. Läxor som är en repetition på det vi har arbetat med i skolan och som eleven bör klara av att göra på egen hand. Jag tror att eleverna måste öva på vissa områden lite extra för att befästa kunskaperna bättre. Jag vet att det ställer krav på hemmen, vilket inte alla klarar av, men då ska skolan kompensera för det. Vi erbjuder läxhjälp både på fritids och i mitt eget klassrum om det efterfrågas. Det viktiga är att jag har god kontakt med föräldrarna som ska utföra det jobbet hemma och att de förstår och ställer upp på varför vi gör det här, dvs att eleven ska befästa sina kunskaper. Och också att jag och de tillsammans är en framgångsfaktor för att deras barn ska lyckas utifrån sina egna förutsättningar. Och, det här tror jag är en bidragande orsak till att resultaten har vänt uppåt igen. Nämligen att både elever och föräldrar har återfått insikten om att det krävs arbete för att kunskaperna ska fastna. Det går oftast inte av sig själv. De eleverna är väldigt få, som bara liksom suger åt sig all kunskap till synes hur lätt som helst, och sen så sitter det där! Jag har haft förmånen att få ha haft ett par sådana att undervisa, och vet inte om jag kommer att få uppleva det igen, men jag hoppas! De allra flesta måste utföra något slags jobb för att kunskaperna ska sitta där. Roligt ibland och jobbigt ibland. Som med allt annat. Och, jag brukar säga till mina elever (många är sportintresserade) att om de kan stanna kvar en halvtimme extra på en träning för att öva frisparkar, slagskott, 3-poängsskott i basket, dribblingar, hänga i stallet och pyssla med hästarna, så kan de lägga motsvarande 30 minuter på en läxa för att bli bra på multiplikationstabellerna, de engelska glosorna och att läsa sin läsläxa för att bli bättre läsare. Allt det jobbet gör de som vill bra på något! Vi måste få eleverna i skolan att vilja bli bra, vilja känna att det är coolt att kunna saker i skolan.

Ja, det var det jag ville säga om varför jag tror att det går bättre för skolan igen. Rätt eller fel har jag ingen aning om, men jag tycker att det känns som att skutan har vänt och det är bara att fortsätta att driva på framåt, så kommer resultaten att fortsätta uppåt!

Hösten och bloggen

Nu är det höst igen och det känns som att det är dags att skriva lite på bloggen igen. Har inte haft varken ork eller tid under våren då lärarjobbet nästan tog musten ur mig. Tre 6:or i SO-ämnena samt en 6:a i svenska, nationella prov och betyg och allt annat. Ja, ni fattar. Men, nu har intresset vaknat till liv igen. Sommaren och semestern har varit bra och skön och batterierna känns hyfsat laddade.

Jag tror att jag fått en del inspiration av @hannastankar och hennes blogg www.skolkoppen.wordpress.com där hon skriver inspirerat om skoljobb, planering, struktur, och annat. Kul att läsa vad andra pysslar med och ibland leder det till egen verkstad. Efter att jag tittat på en liten film om hur hon lade upp sin planeringspärm, så fick jag inspiration till att göra en egen pärm. Kul!

Pärm-innehåll

I tisdags började jag jobba och det var en något skakig start på min skola, som det kanske är på ganska många håll i vårt land i höst. Tre lärare saknas (måste rekryteras under denna vecka innan eleverna kommer nästa onsdag), två fritidspedagoger till mellanstadiefritids ska anställas (väldigt bra iofs, för det betyder att vi har fått många fler elever inskrivna på vårt nya mellanstadiefritids än vad vi räknade med), och så får vi två nya rektorer som lök på laxen. Ingen idé att lägga energi på det jag inte kan påverka, bättre att förbereda för en så bra skolstart som möjligt!

I höst tar jag emot en ny 4:a och det ser jag fram emot väldigt mycket! Jag är övertygad om att det kommer bli bra och nu fixas och fejas det i mitt klassrum. Lamineringsmaskinen och färgskrivaren går för högtryck och jag myser! Så, än hur det är och ser ut i skolan både här i Luleå och ute i landet, så kan jag inte låta bli att älska mitt jobb. Jag trivs med mina kollegor, min arbetsplats och förhoppningsvis de nya eleverna, vad mer kan man begära?

Betygsdebatt i svart och vitt

Jag kan inte låta bli att fundera i ett vidare perspektiv över denna debatt som just nu rasar i olika medier; dagstidningar, SVT och på sociala medier. Allt har en tendens att bli så svart eller vitt. Vem har rätt och vem har fel? Jag är dock säker på att det finns en gråskala mellan de båda polariserade zonerna. Jag är själv lärare som sätter betyg vart tredje år eftersom jag arbetar med elever i år 4-6, så när de går ut 6:an ska de få betyg. Jag slipper alltså denna oerhörda stress som det innebär att varje termin sätta betyg, och behöver inte heller oroa mig i samma utsträckning för att elever och föräldrar ska mejla mig anklagelser eller rena hot beroende på att deras barn inte har fått ett visst betyg. Jo, det förekommer, på i princip varje skola, även i ”vår lilla stad”.

Jag tänker att det måste vara ett systemfel någonstans som har gjort att det har blivit så här. Naturligtvis har det att göra med att elever och föräldrar blev kunder i våra skolor och fick ett mandat att kunna byta skola om man inte var nöjd med utbildningen eller läraren av någon anledning. Istället för att föra konstruktiva dialoger med skolan så väljer man att flytta sina barn när man är missnöjd med än det ena och det andra. Jag kan erkänna att jag själva har nyttjat möjligheten att flytta ett av mina barn, men det berodde på en mobbningssituation där vi bedömde att skolan inte hade möjlighet att stävja problemet inom överskådlig framtid, då blev valet enkelt och försök hade gjorts, tro mig.

I veckan har vi kunnat läsa flera artiklar i t ex SvD där dels en rektor på Norra Reals gymnasium uttalar sig om lärares profession och kunskap i att sätta betyg. Jag håller absolut med honom och han har kloka synpunkter om det mesta, även hans åsikt att elever borde ha frågat sig långt tidigare än vid slutbetyget vad man kunde ha gjort för att få ett högre betyg. Någon dag senare svarar en elev på samma gymnasium på rektorns artikel och framför sina åsikter från sitt elevperspektiv. Jag förstår även henne och hennes kamraters dilemma, när det gäller varför/varför inte man får ett visst betyg. Naturligtvis har inte eleverna hela bilden om allting, men de har rätt till en uppfattning och rätt att få ställa frågor och även rätt att ha åsikter om hur det hela har gått till. Jag anser inte att hon har en tragisk syn på vad lärande, skola och lärare är. Hon och de flesta andra ambitiösa elever gör förmodligen så gott de kan i den kontext de befinner sig. Lärare är olika, liksom läkare är olika, en del är bättre på att förklara och andra är sämre på att förklara symptom, orsak och verkan av mediciner. Elever är också olika, en del är bra på ”allt”, andra får kämpa sig till samma nivå, ännu fler når aldrig de högsta betygen hur mycket de än försöker, liksom jag aldrig kommer att bli en 100m-löpare oavsett hur mycket jag tränar. Det gäller att nå insikt om kapacitet och där spelar föräldrarna en stor roll. Vi föräldrar vill det bästa för våra barn, det svåra är att inse vad det bästa för mitt barn är och ha realistiska förväntningar på barnet. Ingen hjälps av glädjebetyg, däremot av en ärlig kommunikation som är lyftande och samtidigt pekar på vad eleven kan göra för att utvecklas och ta sig till nästa nivå. Vi lärare vill inget annat än att få våra elever att nå till högsta möjliga kunskapsnivå, tro inget annat. För att nå dit krävs det arbete av lärare och elev, hårt arbete för att nå dit man vill eller åtminstone så långt som möjligt efter sin förmåga. Jag kan leda hästen till vattnet, men jag kan inte tvinga den att dricka…

Det mest tragiska i det stora sammanhanget (svensk skola i allmänhet) är att lärare inte verkar ha tid att kommunicera med eleverna, ge feedback som leder framåt, förklara så att alla hänger med, trots att det påtalas gång efter annan av våra olika fackförbund. Vi har för mycket att göra helt enkelt, för många mentorselever, för många kurser, för lite tid till uppföljning, på alla stadier i skolan, för att det ska bli riktigt bra. Det sorgliga är att inte politikerna inser det i våra kommuner. De verkar ofta leva kvar i en uppfattning om att skolan är som den var när de själva gick grundskolan och att ingen större förändring har skett. Dessutom ska en skolas resultat nu mätas i hur väl den följer budget, oavsett hur många elever som är i behov av särskilt stöd eller inte och hur resurskrävande det än är. En elev är en elev, eller? Hur man ens kan mäta en lärares kompetens beroende på vilka betyg eleverna har fått, utan inblick i deras dagliga arbete i klassrummet och vilka individer som befinner sig just där och då är en gåta? Är jag en bättre eller sämre lärare beroende på vilka betyg jag ger? Vi har inte alla elever med världsmästartendenser i matematik/engelska eller idrott i våra klassrum, skulle vilja påstå att de är en oerhört liten skara. Däremot har vi elever, individer, med alla möjliga olika kompetenser och förmågor, som alla kommer från olika familjer med olika förutsättningar och det är vad jag har att förhålla mig till och göra det bästa av. Det är också vad föräldrar, rektor, förvaltning, politiker och samhälle borde förhålla sig till, inte till vilka betyg jag sätter.

Jag hoppas att alla lärare gör så gott de kan efter sin förmåga, sen är även vi människor och kan göra fel. Jag välkomnar varje dag en dialog med föräldrar som sker med ömsesidig respekt och med elevens bästa framför oss, då och endast då kan vi hitta en väg framåt som leder till utveckling. Vi kan ifrågasättas och så ska det vara, men när vår professionella bedömning, gärna i samråd med rektor, är gjord så måste förälder och elev rätta sig efter det utan att uttrycka hot om anmälan till Skolinspektionen.

SETT 2015 – ur min synvinkel

Så där. Då är jag hemma igen i Luleå efter att ha deltagit i årets fortbildningstillfälle för min del. Jag fick förmånen att få åka på SETT-dagarna för tredje året i rad i egenskap av nybliven förstelärare inom IKT (och språkutvecklande arbetssätt) på min skola. Det har varit utvecklande för mig varje år, och jag hoppades att det skulle bli så även i år. I år hade vi dessutom ganska bra koll (genom en lokal FB-grupp) på vilka skolor i Luleå som skulle skicka representanter till SETT, vilket gjorde att vi kunde nätverka om detta både före, under och efteråt. Detta anser jag är viktigt, eftersom det bildar grunden till en gemensam lokal arena för diskussion om vad denna fortbildning gav oss och hur vi kan utveckla IKT-användningen på våra olika skolor genom att nätverka vidare. Inte bara IKT förresten, mycket för att inte säga allt handlar ju om hur vi utvecklar elevernas lärande oavsett vilka verktyg vi använder. Dock går väldigt mycket att effektivisera och rationalisera om vi använder oss av IKT i vår undervisning på smarta sätt, vilket inte minst Lotta Karlsson, @FrokenFlipp visade under sin föreläsning (läs även hennes blogginlägg!!), som jag och många andra tyckte var en av de bästa på mässan.

Jag har tagit del av olika blogginlägg rörande årets upplaga av SETT, t ex så skriver Edward Jensinger (@EdwardJensinger) så här (väl värt att läsa!!). Han belyser vikten av möten och samtal på ett djupare plan om IKT i skolan, samtal bortom vilken app som är den bästa för ett visst moment och det håller jag med om. Det är därför jag anser det vara så viktigt med nätverkande där kommunikation sker som är utvecklande för oss alla. Kunskap ska gå in i knoppen, vända nere i magen och sen hitta ut igen och den kommer inte ut och fortplantas om vi inte samtalar med varandra. Det är då det sker utveckling, om vi är öppna för syftet, och det är därför jag är så glad att den lokala FB-grupp (Luleå pedagogiska nätverk) jag startade verkligen har kommit igång.

Sedan har det diskuterats i andra FB-grupper, t ex IKT-verktyg om SETT verkligen är något att ha överhuvudtaget? Jag tycker absolut att SETT fyller sin funktion för flertalet av de som besöker denna mässa. Det är kritik mot månglare i IKT-templet som bara vill sälja sina produkter, att föreläsningarna blir för ytliga (45 min), att det blir för lite tid för eget nätverkande pga stress att hinna gå på många föreläsningar. Ja, visst ligger det något i det, men, jag har aldrig möjlighet att få bläddra och titta/känna på nya läromedel för det kommer inga läromedelsmässor till Luleå eller Norrbotten, så jag tycker det är jätteviktigt. Jag vill prata med representanter för förlagen för att få en djupare insikt hur ett läromedel är tänkt att arbetas med. Jag vill ta del av digitala läromedel, jag vill pusha olika aktörer att åka upp till Luleå för att försöka påverka så att även skolor i vår kommun kan få tillgång till digitala smarta tjänster som utvecklar mitt klassrum och elevernas lärande. Det känns som att de som kritiserar detta inte kommer ihåg att allt ser inte ut som det gör hos dem själva.

Det är fortfarande ett antal skolor i Luleå som inte har 1:1, dvs en dator-en elev, i Luleå fick Gy och 7-9 det i höstas på alla skolor (vilket gör att många lärare är nybörjare på hur de ska arbeta med elev-dator i sin undervisning), F-6 får fortfarande finansiera det själva om vi kan. I kollegierna på våra olika skolor ser det oerhört olika ut om hur många som är intresserade av IKT, använder det i den mån de tycker att det går, inte törs p.g.a för lågt kunnande, kan men struntar i det för det finns ”inga” verktyg. Det tar i många fall längre/mer tid att arbeta digitalt med få verktyg än när det finns till alla elever. Så är det, och då är det inte så underligt att man som lärare väljer bort det, när tiden är det mest värdefulla vi har. Till sist är det ändå du som lärare för en klass som ska göra jobbet, inte kollegan, din rektor eller någon på förvaltningen. För att ta nya vägar och använda nya sätt i sin undervisning krävs att det finns en tillgång på de verktyg som cheferna vill att vi ska använda oss av. Det ska dessutom vara hyfsat logiskt/enkelt till en början för att okunniga/ointresserade ska våga sig på det. Är det för svårt för den stora massan så kommer endast några få att sätta igång. Jag förstår faktiskt inte resonemanget att man tycker att det är ”bara för alla lärare att sätta igång med IKT”. Det är inte så lätt. Med det resonemanget så borde ju alla elever ha lika lätt för matte/NO/teknik/SO/sv/idrott et c. och det vet vi ju att de inte har, eller hur? Vi går igång på olika saker helt enkelt och för att fler ska upptäcka nyttan med IKT måste det vara enkelt till en början, sen kan man utveckla sig själv vidare och våga mer när man märker att ”det” inte är så svårt som man trodde.

På min skola tänker vi att ju fler kollegor som visar ett intresse av denna fortbildning, ju fler är vi som kan utveckla skolans användning av IKT och ju fler är vi som förstår hur vi kan utveckla elevernas lärande med hjälp av IKT. Ok, det blir ofta ”eldsjälar” som pysslar med detta, vilket är både bra och dåligt. Det ska inte hänga på en eldsjäl om saker och ting blir gjorda, men om denna eldsjäl har förmågan att inspirera andra, stötta andra i detta arbete så kommer den lokala skolan att så sakteliga utvecklas tror jag. Det är en delikat uppgift att inte köra över en kollega i sin egen iver att utveckla något. Vi måste komma ihåg att respektera kollegors motstånd/okunskap och istället försöka få till stånd en nyfikenhet och ett intresse att vilja lära. Det gör vi inte genom att sätta oss på höga hästar och säga att ”det är ju bara att…”, det kan vi bara åstadkomma genom ödmjukhet och respekt gentemot kollegans behov.

Tack för att du läste! / Eva