Läslyftet – om att utvecklas som lärare

Under veckan som gått märks det att #läslyftet har sparkat igång ordentligt på skolan. Vi har börjat med modulen ”Samtal om text” och nu har vi jobbat med hela del 1, dvs alla 4 momenten. Jag har genomfört mitt andra pass som handledare för lärare på lågstadiet och har även genomfört en första läslyftslektion med mina elever (6:or). Jag har det lite extra lyxigt eftersom vi är två handledare på min skola, och jag lär mig massor av den erfarna lärare som handleder mina kollegor på mellanstadiet. Lisa är lärare på gymnasiet och undervisar bl a elever som är nyanlända. Detta medför att vi får in ett språkutvecklande perspektiv, vilket gagnar alla elever. Vi två, träffas varje vecka ca 45 min-1 timme innan själva ”Läslyftet”, och då samtalar vi dels om vårt handledarskap och dels om hur vi ska arbeta med själva innehållet i momenten. Vilka hinder finns? Vilka möjligheter finns? Hur ska jag peppa mina kollegor? Hur ska vi få syn på de möjligheter till utveckling som finns?

Några anser att det tar mycket tid (vilket det gör) och ”hur ska man hinna? Vad ska man plocka bort i planeringen?”. Andra ser de stora möjligheterna till kollegial och enskild utveckling som faktiskt ligger framför oss på ett smörgåsbord. Ingen påstår att det är enkelt eller gjort i en handvändning. Men, om vi ser på denna möjlighet till utveckling som ”min egen möjlighet till utveckling av min undervisning” så tror jag att engagemanget höjs. Det kollegiala lärandet ska hjälpa mig och min undervisning, inte stjälpa den. När vi börjar se att det underlättar arbetet i klasserna så förstår vi att det ger ett mervärde både för mig själv och i förlängningen för eleverna. Det är i arbetet med eleverna som detta ska märkas och ge effekt i form av fördjupat och förbättrat lärande, inte försämrat lärande. Vi är här för eleverna.

När jag nu ser vad jag själv skrivit, så inser jag att det är dags för en genomgång av statiskt eller dynamiskt tankesätt för mina kollegor. Om vi gör som vi alltid gjort, så blir resultatet detsamma. Hur ska vi kunna kräva av våra elever att de kliver utanför sin egen komfortzon för att utvecklas, om vi själva inte vill eller vågar göra det? Det ligger i sakens natur att det är lättare att kräva eller be om saker av andra, men det är svårare att vända blicken mot sig själv och plocka fram självinsikten om vad jag själv behöver göra för insats. Carol Dweck säger i ett #tedtalk som ni hittar här, att det finns en kraft i ordet ”yet” eller ”än/ännu” översatt till svenska. Vi/jag är inte där ”än” men jag har påbörjat en förändring och så småningom så kommer den att bära frukt. Jag klev utanför min komfortzon när jag tackade ja till handledarskapet i #läslyftet. Jag förstod att jag måste gå in i en utvecklingszon och inte vara rädd för det nya som kommer att krävas av mig. Jag anade att det inte kommer att bli lätt, men vågar jag inte så utvecklas jag inte heller.

Vi lärare är förebilder. Förebilder för elever, för föräldrar, för vänner och faktiskt för väldigt många som vi inte ens känner. Jag bör (måste?) vara en förebild för de kollegor jag handleder för att få med dem på tåget. Det innebär att jag måste vara den bästa versionen av mig själv för att andra ska inspireras. Det gäller också för mina kollegor, att de är sina bästa versioner av sig själva för att eleverna ska känna sig trygga och därmed våga ta steget ur sin komfortzon, för att gå in i den proximala utvecklingszonen. Med lite tillförsikt och nersläppta axlar så är jag övertygad om att detta kommer att bli bra och växa till något stort. Vad har vi att förlora?

Nya klasser – nya möjligheter

Igår kom eleverna till skolan igen, efterlängtade av oss lärare..! Jag har sett fram emot att få pröva nya vägar, ta nya grepp om undervisningen för att eleverna ska nå längre i sitt lärande och kunskapsutvecklande. Jag har inspirerats av sommarens #pedaläslyft och James Nottingham, vilket jag skrivit om tidigare, och nu är jag laddad! I år ska jag undervisa som ämneslärare i år 6. Jag ska ha svenska + SO i min mentorsklass samt SO i ytterligare två st 6:or. Spännande! Jag känner till eleverna lite grand, men har inte jobbat på egen hand med dem förut. Det är ju alltid lite vanskligt att få en ny lärare i ett ämne i 6:an eftersom betyg ska sättas och läraren inte vet hur eleven brukar prestera i ämnet. Men, det kan ju också bli bra!

Idag träffade jag de andra klasserna för första gången ”på riktigt” och jag hade bestämt mig för att börja prata om ”Isbergsillusionen” samt dynamiskt/statisk tankesätt vilket Carol Dweck har gjort många lärare medvetna om. Johan Lindström har tagit fram flera väldigt fina planscher på detta och nu var det läge att visa dem för eleverna. Jag började med Isbergsillusionen och jag kopplade mycket till idrottens sammanhang eftersom ca 90% av eleverna deltar i någon gruppaktivitet på fritiden. Det man ser av ett isberg är bara toppen, 1/10, resterande 9/10 är dolda under ytan. Det vi ser av framgång är också bara toppen, arbetet som gjort framgången möjlig ligger dold under ytan och bara den som gjort arbetet vet hur mycket som ligger där. Kopplingen till idrottens värld blir väldigt tydlig tycker jag. U21-landslaget som tog EM-guld i fotboll har sprungit en och annan mil, slagit några frisparkar, inte gett upp, lyssnat på feedback, upplevt besvikelser, varit målmedvetna, gjort uppoffringar och till slut lyckats med sin uppgift! Fantastiskt. Det kan även eleverna göra, bara de är medvetna om att det krävs arbete, uthållighet och målmedvetenhet för att nå ”framgång” i skolan d.v.s den framgång som upplevs när lärande uppstår och nya insikter får fäste.

Vi har även diskuterat statiskt/dynamiskt tankesätt och funderat över hur man ganska enkelt kan ändra sitt sätt att vara genom att våga lite mer, vara öppen för förslag, gå utanför sin komfortzon helt enkelt och därmed nå utveckling hos sig själv. Om man aldrig kliver ur den zonen så utvecklas man inte eller i alla fall väldigt lite, det blev vi överens om. Tips: kika på Johans fina planscher om detta och skriv ut och sätt upp i klassrummen. De är CC licensierade och fria att använda i skolan.

Till sist visade jag en av filmerna från www.orkaplugga.se för att förklara det här med hur man gör för att skapa utvecklade resonemang och varför man ska göra det. Jag förklarade att detta finns med i många ämnens kunskapskrav i läroplanen och att det är mot dessa kunskapskrav, som deras lärande bedöms när betyg sätts. Jag var tydlig med att denna strategi är bra att använda sig av i de flesta ämnen för att nå längre i sin kunskapsutveckling. Även här måste eleven tänka lite mer och djupare för att nå fram med sina resonemang och analyser, och med hjälp av några elevnära exempel att relatera till så tror jag att eleverna förstod hur de kunde utveckla sina resonemang. Å ena sidan…. och å andra sidan… Eleverna var genast med på tåget och plötsligt blev det dynamik i klassrummet!

Avslutningsvis så känns det som att första dagen avlöpte högt över min egen förväntan och jag tror att det skedde med hjälp av tydlighet, struktur, bra förklaringar och att eleverna kände att jag har höga förväntningar på dem.

Välkommen härliga skolhöst!

Snart jobbstart och skolstart!

Då är det snart, snart dags igen för skolstart. Ett nytt läsår pockar på min uppmärksamhet och tankarna på hur jag ska jobba och vad som egentligen är viktigt har börjat snurra runt i huvudet. Okej, jag erkänner att dessa tankar har tagit upp en del av min ledighet också. Jag är en sådan person som tänker bäst när jag har tid, lugn och ro och stressen har runnit av mig. Jag är intresserad av skola, skolutveckling och undervisning i största allmänhet vilket gör att jag följer en del inlägg i sociala medier även när jag är ledig. Om jag hade varit intresserad av båtar/stickning/släktforskning i någon större utsträckning hade jag förmodligen läst om det under min ledighet! Och jo, jag har läst ca 15 böcker i sommar; deckare, romaner, ungdomsböcker, en avhandling, pedagogisk litteratur… allt i en salig blandning, dessutom på varierande plattformar! Trad bok, på iPad, på Adlibris Letto (mkt praktiskt liten sak!), pocket…

IMG_5768

Nu föll det sig så att jag på försommaren råkade få syn på ett inlägg på Twitter om #pedaläslyft där ett antal lärare (bl a Sara Bruun, Therese Linner, Annika Sjödahl) hade bestämt sig för att försöka få till stånd ett pedagogiskt läslyft på sommaren, just för att kunna diskutera brett och få nya infallsvinklar. Det blev boken ”Utmanande undervisning i klassrummet” av James Nottingham, som skulle läsas och diskuteras, vilket passade mig utmärkt då den redan låg hemma och väntade på att bli läst! 🙂

IMG_5803

Jag gick med i den nystartade Facebookgruppen ”Det pedagogiska läslyftet” som från början av sommaren hade ca 350 medlemmar. -Wow! tänkte jag. Det här blir kul! Och det blev det. Det har varit fantastiskt givande diskussioner, antalet medlemmar har ökat konstant (just nu 660 st) vilket ändå måste tyda på ett behov och intresse att diskutera undervisning, kärnan i läraruppdraget. Det bestämdes även att det skulle sändas tre st ”Hang-outs on air” där några pedagoger skulle diskutera några avsnitt från boken. Jag fick frågan om att delta i en sådan ”Hang-out” och jag tackade ja till det, mycket för att lära mig mer om hur det går till samt få tillfälle att prata med kollegor ute i landet. Väldigt spännande och kul! Inte för att jag vet om jag sa något speciellt tänkvärt, men vi hade ett väldigt givande samtal i alla fall!

Så, vad tar jag med mig från detta? Hur tänker jag om min undervisning? Vad vill jag utveckla och varför vill jag utveckla? Jag tänker att jag vill utveckla min undervisning utifrån vad jag ser att eleverna behöver; utmaningar, feedback för både elever och mig själv, hur jag ska hantera beröm, poäng och betyg till exempel, hur ska mina testtillfällen se ut? Jag vill använda stödstrukturer för att hjälpa eleverna med krokar som de kan hänga upp kunskapen på. Jag vill arbeta med ”de stora och frågorna” som liksom Nottingham även Göran Svanelid bygger sin undervisning på. Jag vill göra eleverna mer delaktiga i planeringen av undervisningen för att de ska känna intresse för arbetsområdet. Det är eleverna som ska äga sitt eget lärande och hur får jag dem till det? Som sagt… ”det snurrar i min skalle” som Sara Bruun säger! Hur jag ska få till allt det här vet jag inte riktigt, men det börjar falla på plats i alla fall. Det är mycket tack vare alla lärare som postar och delar med sig av sina dokument på Facebook under sommaren i grupper som The Big Five, Bedömning för lärande, som jag känner att jag har en aning om i vilken ände jag ska börja reda ut tankarna. Stort tack till er alla, utan er skulle jag vara en sämre version av mig själv som lärare.

Det är alltså en hel del som snurrat runt och som börjar falla på plats. Jag tar även med mig en bild som Karin Brånebäck lagt ut på sin blogg och som jag gillade väldigt mycket:
Segertrappa svensk C
CC @braneback

Det viktiga är inte att jag når till toppen direkt i ett enda hopp utan att jag tar något eller några steg i taget, eller att man identifierar på vilket trappsteg man befinner sig i sin egen tankeutveckling. Jag känner att jag är just nu på steg 3 och 4 och när jag tänkt klart och jobbet börjar då ska jag absolut befinna mig på steg 5. Gott så!

Snart börjar det igen! Kan knappt bärga mig! / Eva

Betygsdebatt i svart och vitt

Jag kan inte låta bli att fundera i ett vidare perspektiv över denna debatt som just nu rasar i olika medier; dagstidningar, SVT och på sociala medier. Allt har en tendens att bli så svart eller vitt. Vem har rätt och vem har fel? Jag är dock säker på att det finns en gråskala mellan de båda polariserade zonerna. Jag är själv lärare som sätter betyg vart tredje år eftersom jag arbetar med elever i år 4-6, så när de går ut 6:an ska de få betyg. Jag slipper alltså denna oerhörda stress som det innebär att varje termin sätta betyg, och behöver inte heller oroa mig i samma utsträckning för att elever och föräldrar ska mejla mig anklagelser eller rena hot beroende på att deras barn inte har fått ett visst betyg. Jo, det förekommer, på i princip varje skola, även i ”vår lilla stad”.

Jag tänker att det måste vara ett systemfel någonstans som har gjort att det har blivit så här. Naturligtvis har det att göra med att elever och föräldrar blev kunder i våra skolor och fick ett mandat att kunna byta skola om man inte var nöjd med utbildningen eller läraren av någon anledning. Istället för att föra konstruktiva dialoger med skolan så väljer man att flytta sina barn när man är missnöjd med än det ena och det andra. Jag kan erkänna att jag själva har nyttjat möjligheten att flytta ett av mina barn, men det berodde på en mobbningssituation där vi bedömde att skolan inte hade möjlighet att stävja problemet inom överskådlig framtid, då blev valet enkelt och försök hade gjorts, tro mig.

I veckan har vi kunnat läsa flera artiklar i t ex SvD där dels en rektor på Norra Reals gymnasium uttalar sig om lärares profession och kunskap i att sätta betyg. Jag håller absolut med honom och han har kloka synpunkter om det mesta, även hans åsikt att elever borde ha frågat sig långt tidigare än vid slutbetyget vad man kunde ha gjort för att få ett högre betyg. Någon dag senare svarar en elev på samma gymnasium på rektorns artikel och framför sina åsikter från sitt elevperspektiv. Jag förstår även henne och hennes kamraters dilemma, när det gäller varför/varför inte man får ett visst betyg. Naturligtvis har inte eleverna hela bilden om allting, men de har rätt till en uppfattning och rätt att få ställa frågor och även rätt att ha åsikter om hur det hela har gått till. Jag anser inte att hon har en tragisk syn på vad lärande, skola och lärare är. Hon och de flesta andra ambitiösa elever gör förmodligen så gott de kan i den kontext de befinner sig. Lärare är olika, liksom läkare är olika, en del är bättre på att förklara och andra är sämre på att förklara symptom, orsak och verkan av mediciner. Elever är också olika, en del är bra på ”allt”, andra får kämpa sig till samma nivå, ännu fler når aldrig de högsta betygen hur mycket de än försöker, liksom jag aldrig kommer att bli en 100m-löpare oavsett hur mycket jag tränar. Det gäller att nå insikt om kapacitet och där spelar föräldrarna en stor roll. Vi föräldrar vill det bästa för våra barn, det svåra är att inse vad det bästa för mitt barn är och ha realistiska förväntningar på barnet. Ingen hjälps av glädjebetyg, däremot av en ärlig kommunikation som är lyftande och samtidigt pekar på vad eleven kan göra för att utvecklas och ta sig till nästa nivå. Vi lärare vill inget annat än att få våra elever att nå till högsta möjliga kunskapsnivå, tro inget annat. För att nå dit krävs det arbete av lärare och elev, hårt arbete för att nå dit man vill eller åtminstone så långt som möjligt efter sin förmåga. Jag kan leda hästen till vattnet, men jag kan inte tvinga den att dricka…

Det mest tragiska i det stora sammanhanget (svensk skola i allmänhet) är att lärare inte verkar ha tid att kommunicera med eleverna, ge feedback som leder framåt, förklara så att alla hänger med, trots att det påtalas gång efter annan av våra olika fackförbund. Vi har för mycket att göra helt enkelt, för många mentorselever, för många kurser, för lite tid till uppföljning, på alla stadier i skolan, för att det ska bli riktigt bra. Det sorgliga är att inte politikerna inser det i våra kommuner. De verkar ofta leva kvar i en uppfattning om att skolan är som den var när de själva gick grundskolan och att ingen större förändring har skett. Dessutom ska en skolas resultat nu mätas i hur väl den följer budget, oavsett hur många elever som är i behov av särskilt stöd eller inte och hur resurskrävande det än är. En elev är en elev, eller? Hur man ens kan mäta en lärares kompetens beroende på vilka betyg eleverna har fått, utan inblick i deras dagliga arbete i klassrummet och vilka individer som befinner sig just där och då är en gåta? Är jag en bättre eller sämre lärare beroende på vilka betyg jag ger? Vi har inte alla elever med världsmästartendenser i matematik/engelska eller idrott i våra klassrum, skulle vilja påstå att de är en oerhört liten skara. Däremot har vi elever, individer, med alla möjliga olika kompetenser och förmågor, som alla kommer från olika familjer med olika förutsättningar och det är vad jag har att förhålla mig till och göra det bästa av. Det är också vad föräldrar, rektor, förvaltning, politiker och samhälle borde förhålla sig till, inte till vilka betyg jag sätter.

Jag hoppas att alla lärare gör så gott de kan efter sin förmåga, sen är även vi människor och kan göra fel. Jag välkomnar varje dag en dialog med föräldrar som sker med ömsesidig respekt och med elevens bästa framför oss, då och endast då kan vi hitta en väg framåt som leder till utveckling. Vi kan ifrågasättas och så ska det vara, men när vår professionella bedömning, gärna i samråd med rektor, är gjord så måste förälder och elev rätta sig efter det utan att uttrycka hot om anmälan till Skolinspektionen.

Språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt

På min skola, Furuparksskolan i Luleå, bestämde skolutvecklingsgruppen i höstas att vi skulle ha ett övergripande visionsparaply som blev just ”Ett språk- och kunskapsutvecklande arbetsätt”. Jag har alltid haft som eget mantra att utan språket klarar man sig inte i samhället. Språket är för mig centralt i allt vi gör. Vi behöver språket för att kunna kommunicera på olika sätt; tala, läsa, skriva, räkna, arbeta med digitala verktyg för att nämna några sätt. Okej, kanske många tänker, men det gör vi väl redan i skolan, både pedagogisk personal och elever, eller? Jo, det gör vi naturligtvis, men vi behöver utveckla det till att användas på ett mer strukturerat pedagogiskt sätt för att nå alla elever på ett djupare plan.

Hur skulle vi då göra för att komma igång med detta på vår skola? Även hos oss, som på många andra skolor, var förståelsen och kunskapen om vad detta arbetssätt innebar ganska låg. Överlag trodde de flesta att det mest handlade om ett sätt för lärare att arbeta med nyanlända elevers lärande (vilket då uteslöt alla utom en SvA-kollega!). Det är kanske den vanligaste kopplingen man gör när man hör talas om språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Jag gör å andra sidan den kopplingen, att det är en väldigt stor andel av våra infödda elever med svenska som modersmål, som behöver ett språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt i nästan lika stor utsträckning som elever med annat modersmål. Den slutsatsen har jag dragit av de fallande resultaten när det gäller våra svenska elevers förmåga till läsförståelse i olika ämnen. Det måste bero på något som nästan fundamentalt har ändrats i vårt samhälle och jag har mina funderingar, men det får bli i ett annat inlägg.

Hur började vi då för att göra kollegorna nyfikna på arbetssättet? Det är som bekant svårt att pådyvla någon något som känns främmande och obekant. Det svåra men spännande är att skapa intresse och nyfikenhet. Skolutvecklingsgruppen planerade några träffar på kvällstid som vi kallar för ”Pedagogiska caféer”. Skolan bjuder på en baguette/sallad och tiden är kvittningsbar för att göra det än mer intressant. Det brukar vara ganska stor uppslutning (ca 65-70%) vilket är roligt. Vi började med att titta på det första avsnittet från UR:s serie om ”Språket bär kunskapen”. Sedan diskuterade vi i grupper utifrån några olika frågeställningar vi hade tagit fram. Kvällen blev lyckad och alla menade att de nu började förstå på ett helt annat sätt vad arbetssättet handlade om. Jag kan tillägga att det även diskuterades i positiva ordalag i lärarrummet dagen därpå, vilket jag ser som en framgång!

Hur går man vidare, är nästa sak att ta ställning till? Vi bestämde oss för att spinna vidare på denna tråd och kommer att ordna ännu ett Pedagogiskt café med samma upplägg för att befästa förståelsen för arbetssättet. Detta är viktigt. Om vi inte befäster förståelse hos oss vuxna så händer det inget heller. Nästa steg tror jag är att vi behöver börja arbeta med detta i våra klasser för att pröva teorierna i verkligheten, sedan återkoppla i kollegiet och diskutera vad vi såg för resultat i klasserna. Vi kanske måste ta fram en mall för hur man praktiskt går tillväga på ett smart sätt. Detta tror jag är viktigt, för om det inte finns en enkelhet och smidighet i ett arbetsätt drar sig många för att pröva. Det är trots allt i elevgruppen som jobbet görs och de ser väldigt olika ut. Jag hoppas att en nyfikenhet ska födas hos kollegorna i en vilja att finna ett arbetssätt som utvecklar alla elevers lärande och som gör att fler elever når målen och även når högre mål och djupare utveckling.

 

Under veckan som gått har jag fått en större inblick i detta med språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Jag fick veta att @Anna_Kaya (Nationellt centrum för svenska som andraspråk) var på besök i Luleå för att prata om just detta och det ville jag gärna ta del av. Jag fick mina tankar bekräftade om att detta arbetssätt är något som gagnar alla elever i skolan och om vi lärare dessutom börjar arbeta så här gör det oss per automatik bättre rustade och kunniga den dag en nyanländ elev börjar i min undervisningsgrupp. Det är alltså en win-win-situation vi står inför. Jag såg också i veckan att NC (Nationellt centrum för svenska som andraspråk) har påbörjat ett kollegialt arbete med en hel kommuns skolor i Hultsfred. Läs artikel här i Skolvärlden. Helt fantastiskt!

Jag är övertygad om att detta är en väg (kanske rätt väg/den enda vägen?) att gå för att höja alla elevers förmåga att läsa och förstå olika texttyper i alla ämnen. Det kanske är alla lärares mer eller mindre skyldighet att börja arbeta på detta sätt, för vi (skolan i allmänhet) kan inte lämna ett antal elever åt sitt eget öde bara för att de inte förstår vad jag säger oavsett om de är infödda eller nyanlända. Då är det jag som lärare som har problem med min undervisning, inte eleverna.

SETT 2015 – ur min synvinkel

Så där. Då är jag hemma igen i Luleå efter att ha deltagit i årets fortbildningstillfälle för min del. Jag fick förmånen att få åka på SETT-dagarna för tredje året i rad i egenskap av nybliven förstelärare inom IKT (och språkutvecklande arbetssätt) på min skola. Det har varit utvecklande för mig varje år, och jag hoppades att det skulle bli så även i år. I år hade vi dessutom ganska bra koll (genom en lokal FB-grupp) på vilka skolor i Luleå som skulle skicka representanter till SETT, vilket gjorde att vi kunde nätverka om detta både före, under och efteråt. Detta anser jag är viktigt, eftersom det bildar grunden till en gemensam lokal arena för diskussion om vad denna fortbildning gav oss och hur vi kan utveckla IKT-användningen på våra olika skolor genom att nätverka vidare. Inte bara IKT förresten, mycket för att inte säga allt handlar ju om hur vi utvecklar elevernas lärande oavsett vilka verktyg vi använder. Dock går väldigt mycket att effektivisera och rationalisera om vi använder oss av IKT i vår undervisning på smarta sätt, vilket inte minst Lotta Karlsson, @FrokenFlipp visade under sin föreläsning (läs även hennes blogginlägg!!), som jag och många andra tyckte var en av de bästa på mässan.

Jag har tagit del av olika blogginlägg rörande årets upplaga av SETT, t ex så skriver Edward Jensinger (@EdwardJensinger) så här (väl värt att läsa!!). Han belyser vikten av möten och samtal på ett djupare plan om IKT i skolan, samtal bortom vilken app som är den bästa för ett visst moment och det håller jag med om. Det är därför jag anser det vara så viktigt med nätverkande där kommunikation sker som är utvecklande för oss alla. Kunskap ska gå in i knoppen, vända nere i magen och sen hitta ut igen och den kommer inte ut och fortplantas om vi inte samtalar med varandra. Det är då det sker utveckling, om vi är öppna för syftet, och det är därför jag är så glad att den lokala FB-grupp (Luleå pedagogiska nätverk) jag startade verkligen har kommit igång.

Sedan har det diskuterats i andra FB-grupper, t ex IKT-verktyg om SETT verkligen är något att ha överhuvudtaget? Jag tycker absolut att SETT fyller sin funktion för flertalet av de som besöker denna mässa. Det är kritik mot månglare i IKT-templet som bara vill sälja sina produkter, att föreläsningarna blir för ytliga (45 min), att det blir för lite tid för eget nätverkande pga stress att hinna gå på många föreläsningar. Ja, visst ligger det något i det, men, jag har aldrig möjlighet att få bläddra och titta/känna på nya läromedel för det kommer inga läromedelsmässor till Luleå eller Norrbotten, så jag tycker det är jätteviktigt. Jag vill prata med representanter för förlagen för att få en djupare insikt hur ett läromedel är tänkt att arbetas med. Jag vill ta del av digitala läromedel, jag vill pusha olika aktörer att åka upp till Luleå för att försöka påverka så att även skolor i vår kommun kan få tillgång till digitala smarta tjänster som utvecklar mitt klassrum och elevernas lärande. Det känns som att de som kritiserar detta inte kommer ihåg att allt ser inte ut som det gör hos dem själva.

Det är fortfarande ett antal skolor i Luleå som inte har 1:1, dvs en dator-en elev, i Luleå fick Gy och 7-9 det i höstas på alla skolor (vilket gör att många lärare är nybörjare på hur de ska arbeta med elev-dator i sin undervisning), F-6 får fortfarande finansiera det själva om vi kan. I kollegierna på våra olika skolor ser det oerhört olika ut om hur många som är intresserade av IKT, använder det i den mån de tycker att det går, inte törs p.g.a för lågt kunnande, kan men struntar i det för det finns ”inga” verktyg. Det tar i många fall längre/mer tid att arbeta digitalt med få verktyg än när det finns till alla elever. Så är det, och då är det inte så underligt att man som lärare väljer bort det, när tiden är det mest värdefulla vi har. Till sist är det ändå du som lärare för en klass som ska göra jobbet, inte kollegan, din rektor eller någon på förvaltningen. För att ta nya vägar och använda nya sätt i sin undervisning krävs att det finns en tillgång på de verktyg som cheferna vill att vi ska använda oss av. Det ska dessutom vara hyfsat logiskt/enkelt till en början för att okunniga/ointresserade ska våga sig på det. Är det för svårt för den stora massan så kommer endast några få att sätta igång. Jag förstår faktiskt inte resonemanget att man tycker att det är ”bara för alla lärare att sätta igång med IKT”. Det är inte så lätt. Med det resonemanget så borde ju alla elever ha lika lätt för matte/NO/teknik/SO/sv/idrott et c. och det vet vi ju att de inte har, eller hur? Vi går igång på olika saker helt enkelt och för att fler ska upptäcka nyttan med IKT måste det vara enkelt till en början, sen kan man utveckla sig själv vidare och våga mer när man märker att ”det” inte är så svårt som man trodde.

På min skola tänker vi att ju fler kollegor som visar ett intresse av denna fortbildning, ju fler är vi som kan utveckla skolans användning av IKT och ju fler är vi som förstår hur vi kan utveckla elevernas lärande med hjälp av IKT. Ok, det blir ofta ”eldsjälar” som pysslar med detta, vilket är både bra och dåligt. Det ska inte hänga på en eldsjäl om saker och ting blir gjorda, men om denna eldsjäl har förmågan att inspirera andra, stötta andra i detta arbete så kommer den lokala skolan att så sakteliga utvecklas tror jag. Det är en delikat uppgift att inte köra över en kollega i sin egen iver att utveckla något. Vi måste komma ihåg att respektera kollegors motstånd/okunskap och istället försöka få till stånd en nyfikenhet och ett intresse att vilja lära. Det gör vi inte genom att sätta oss på höga hästar och säga att ”det är ju bara att…”, det kan vi bara åstadkomma genom ödmjukhet och respekt gentemot kollegans behov.

Tack för att du läste! / Eva

Språkutvecklande arbetssätt

Förra veckan kom vi i kollegiet äntligen igång med vårt arbete runt språkutvecklande arbetssätt. Vi i skolutvecklingsgruppen hade ordnat ett pedagogiskt café lokalt på skolan och temat var alltså detta. Vi brukar börja med att fika och sen jobbar vi ungefär två timmar intensivt. Efter fikat började vi med att se två filmer på temat från UR från serien ”Språket bär kunskapen”, del 1 (halva) och del 2 (hela).
http://www.ur.se/Produkter/182357-Spraket-bar-kunskapen-Att-identifiera-svarigheter
Sedan delade vi in oss i grupper och varje grupp fick reflektera över en gemensam fråga: ”Vad innebär språkutvecklande arbetssätt för dig?” samt en enskild fråga.

Det som utkristalliserades var att många har tänkt att detta mest handlar om hur skolan kan utveckla språket för exempelvis nyanlända elever, vilka vi har relativt få av på vår skola, speciellt jämfört med grannskolan. Men efter att vi sett filmerna blev det mycket mer tydligt, för att inte säga solklart, vad detta egentligen handlar om; nämligen att utveckla språket hos alla elever i alla ämnen så långt vi bara kan. För mig handlar det faktiskt till stor del om ”The Big Five” och även ett inkluderande synsätt, dvs att alla elever ska kunna ta till sig undervisningen på sin nivå eller efter sina olika förutsättningar. Det handlar om att diskutera vad olika begrepp står för, hur vi kommunicerar med eleverna och de sinsemellan, hur de tar till sig information, hur de kan analysera informationen och hur de kan lära sig att använda sin metakognitiva förmåga genom att tänka om sitt eget lärande. Vi ska utveckla elevernas vardagsspråk till att bli ett skolspråk som de kan använda sig av för att utveckla sina resonemang i sitt skrivande och därmed nå en djupare kunskap på en högre abstrakt nivå.

Nu står vi inför nästa steg på skolan och det är att ta ut nästa färdriktning på den språkutvecklande kartan för att nå nästa kontrollstation. Det blir spännande att se åt vilket håll det blir.