Klassrumsstrategier / strategier för lärande

Idag har jag inspirerats av Johan Lindström, http://www.jlsu.se/ och hans planscher om klassrumsstrategier. Du hittar det inlägget här. Johan, @aland72 på Twitter, har gjort jättefina planscher som man kan sätta upp i klassrummet för att påminna eleverna om att de kan göra mycket på egen hand innan de frågar sin lärare, vilket ofta är deras första och enklaste strategi 😉 För att komma ifrån att de frågar mig först så fort de kör fast, har även jag försökt introducera ”C3B4me” (see three before me) vilket betyder ta hjälp av 3 klasskompisar innan du tar hjälp av mig.

Man kan också tänka som så att man kan använda sig av tre strategier innan man frågar efter min hjälp, och där är en strategi att fråga en kompis. Så jag gjorde egna planscher i webbprogrammet Canva.com, som kanske passar för de yngre eleverna, skolår 1-6, inspirerad av dels Johan, men även av amerikanska förlagor som det finns många av på Pinterest t ex. Så här ser de ut och du får ladda ner dem om du vill härifrån, men jag lägger också upp dem på mitt Pearltrees, i mappen ”Bedömning för lärande”. Det finns även mycket annat roligt att hämta där, bl a i mappen ”Läsa och skriva”.

Klassrumsstrategier_1Klassrumsstrategier_2

 

Länken till min Google Drive och mappen BFL (där finns filerna dels som pdf och dels som jpeg) hittar du här:

 

https://drive.google.com/folderview?id=0B2iHyVm2w75IfjVtdkVydktGT21SOXBqekljRklGVmFPN3NFNHd1TS1lRUJLaklqY2NkcjA&usp=sharing

Och länken till mitt Pearltrees hittar du här:

http://www.pearltrees.com/evaeriksson/bedomning-larande/id10372403

Sharing is caring.
Ha det gott! / Eva

Bedömning får det bli!

Jag har haft svårt att komma på vad jag ska identifiera för skolutvecklingsmål som jag kan samarbeta med kollegor on-line om denna vecka. Ibland står det helt still. Jag tror jag har tänkt lite för stort helt enkelt. Jag har funderat kring digitala lärmiljöer (fast jag knappt har några värda namnet), runt min skolas digitala utveckling, osv, osv. Nej, ingen ingång i det. Så när jag vände tillbaka och fick upp ögonen för det självklara; hur vi jobbar med bedömning av elevernas kunskaper, så klarnade det för mig. Det är ju det som jag försöker arbeta med i kollegiet på min egen skola, och det är ju det som vi alla behöver stöta och blöta för att utvecklas som lärare.

Idag när jag var på LTU (Luleå tekniska universitet) för att delta i den nästa sista dagen på den VFU-handledarutbildning jag går så klarnade detta ännu mer för mig. Mer eller mindre allt handlar om bedömning var vi än vänder oss. LU-lärare (lärarutbildare) bedömer lärarstudenter, som i sin tur ska lära sig att bedöma elever och sina egna lektionsplaneringar. Jag ska bedöma studenternas färdigheter och deras planeringar. Studenterna ska förhoppningsvis bedöma och utvärdera min insats som handledare och även sätta ord på sin egen insats på VFU:n. Det är inte lite som ska bedömas med andra ord.

Idag diskuterade vi även detta med de nationella provens bedömningsgrunder och hur förfarandet är på skolorna. Jag anser att det är för vaga riktlinjer från Skolverket vad det gäller vad som får göras med NP. Okej, proven är belagda med sekretess för att säkerställa likvärdighet och reliabilitet och att inte innehållet blir allmänt känt. Men, samtidigt är ju proven en mycket bra källa för oss lärare för att lära oss att bedöma och diskutera olika nivåer på elevsvar. Vad visar på bredd och djup i svaret, egentligen? Vad betyder det att eleven visar god förståelse för fysikaliska samband? Vad menas med att eleven ska få förtjänstpoäng även om svaret inte är helt rätt i matematik? Detta är ju frågor som vi behöver diskutera och samverka runt. Superviktiga frågor! Jag tycker att det vore toppen om t ex alla lärare på en skola (8 st på min skola) som undervisar i skolår 4-6 tillsammans gick igenom anvisningarna och bedömde elevsvaren. Då får vi ju en likvärdig bedömning och som bonus LÄR vi oss att bedöma och vaska fram guldkornen. Dessutom får vi en bild av vad det är som t ex vår högsta instans inom skolan tycker är viktiga baskunskaper. Är det helt tokigt det? Nu känns det som att det är hysch-hysch och sen blir det en ny överraskning varje år för de stackare som har 6:or detta år. För det blir en överraskning och har de inte varit utarbetade förut så är de det i maj! I alla fall om du är klasslärare och ska tröska igenom fem olika NP med fem olika bedömningsanvisningar på fem olika sätt… Been there, done that! Det är säkert detsamma om du ska bedöma 250 uppsatser i svenska också!

Jag tror inte heller att någon lärare lägger om sin undervisning helt och hållet bara för att man ”vet” vilken fråga som kommer på NP. Det kan ju inte vara någon nyhet att i svenska så ligger en stor tyngdpunkt på läsförståelse av både skönlitteratur och sakprosa, eller att de ska skriva någon form av uppsats? Inget nytt under solen direkt. Eller att alla fyra räknesätt förmodligen behöver användas under matematikproven..? Nä, tänkte väl det. Om vi delger eleverna detta eviga mantra att ”ni ska lära för livet, inte för provet” så borde ju vi lärare föregå med gott exempel och inte anpassa vår undervisning till om vi får fysik eller kemi i NO. Det vi borde göra är att undervisa om vikten att förstå samband, dra slutsatser, kunna resonera om de faktakunskaper du har tillägnat dig under lärandets gång.

Så hur bedömer vi elevernas prestationer? Och hur följer vi upp dem? Hur kan min undervisning få eleven att vilja visa sin kunskap vid ett bedömningsbart tillfälle? Är inte det knäcken i kolan, så säg vad som är det? Jag ser fram emot alla era kloka tankar som kan föra mig och eleverna framåt på kunskapens väg!

Hej svejs!

Mentorstid – hur får vi tiden att räcka till?

Jag har börjat fundera mer och mer på hur jag ska få till detta med mentorstid för mina elever. Nu kanske några tänker: ”Oj! jobbar du inte med mentorstid? Det ”måste” du ju göra!” Jo, jag vet, och jag tror vi är många som vet det, men vi får inte till det av olika anledningar rent praktiskt. En god vän till mig, som samtidigt är lärarkollega på annan skola, och jag brukar ofta resonera och diskutera lärande och utveckling. Vi stöter och blöter och jämför skillnader och likheter på våra arbetsplatser som kan ha så väldigt olika förutsättningar, fast vi jobbar i samma stad. Nu har vi senast diskuterat detta med mentorstid. Jag förstår till fullo de goda vinsterna med det och jag vill verkligen försöka jobba med det.

BXfoeBTIYAAmlv7.jpg-large

Ovanstående bild är hämtad från @VisibleLearning

Denna bild visar ju att det är feedback som ger den största effekten på lärande enligt John Hatties metastudie. Hur kommer det då sig att det är så svårt att få till detta regelbundet?

Som jag/vi ser det så är vinsterna att vi får till stånd en bedömning för lärande, feedback som leder framåt, ett samtal och en konversation med eleven där eleven får tillgång till min fulla uppmärksamhet under kanske 10-15 min vid ett par tillfällen per termin. Okej, det här vet och gör säkert många lärare redan. Tricket är ju att få detta att fungera på den egna skolan. Om det inte redan görs beror det förmodligen på ett antal olika orsaker som hänger ihop med den egna arbetsplatsen. Det är trögt att få till stånd förändringar inom skolan om det är en förändring som måste till. Det tror jag alla som arbetar i skolan är medvetna om. Varför det är så beror på många olika faktorer; vad sitter ”i väggarna” i personalrummet? Vilken sy på lärande/elever har vi/jag/du? Hur pass förändringsbenägen är du/jag? I vilken utsträckning kan jag tänka mig att ställa upp för en kollega? Vem ställer upp på mina behov? Vi behöver olika lång tid på oss för att ta till oss nya tankar och fundera över dess möjligheter och vad det kan ge mig och mina elever i slutänden.

Jag känner att det är inte optimalt att jag försöker ha mentorstid under en timme med några elever medan resten av eleverna ska klara sig på egen hand. Det fungerar ju verkligen inte. De har rätt till undervisning med lärare i klassrummet. Men det är så det blir när jag står ensam och vi i kollegiet inte ser möjligheterna / vill se hur vi ska kunna möjliggöra att underlätta för varandra och elevernas utveckling. Eller när det inte finns någon person som kan gå in en timme i veckan som avlösning när lärarna har mentorstid. Jag vet inte hur andra gör på andra skolor? Just nu är det detta jag funderar allra mest på, och jag har idéer som jag vill förankra bland kollegorna.

Detta inlägg som jag länkar till här: http://skoldoktorn.wordpress.com/2013/09/23/larares-arbetstid/ handlar om vad vi gör på vår arbetstid och hur lång tid det (kanske) borde ta att utföra vissa moment. Jag håller med, men undrar också vad det är som gör att vi lärare upplever att vi anser oss ha mindre och mindre tid. Alla har lika mycket tid till sitt förfogande, men det är hur vi väljer att nyttja den som gör skillnaden? Eller..? Det kan ju bero på andra orsaker också tänker jag. Ingen grupp är den andra lik, ingen lärare är den andra lik, vi väljer och tänker ofta helt olika, vi är bra/mindre bra på olika moment precis som med allt annat i livet. Dessutom arbetar vi med individer som är otroligt irrationella! Det går inte att förutsäga hur den här dagen kommer att avlöpa, som jag oftast vet hur den gör när jag inte arbetar med människor. Det kanske är det som är den springande punkten? Vi försöker inordna skolverksamheten i ett system där vi mäter allting precis som om det vore antal färdiga bilar på en viss tid vid löpande bandet. Det fungerar ju inte bland barn som är otroligt mer irrationella och humörberoende än vad vi vuxna är. Så… ställer vi rätt frågor? Mäter vi rätt saker? Riktar vi fokus på ”fel” saker? Är det därför vi lärare inte anser att tiden räcker till längre?

Hej svejs!