Arbetet med nationella prov i år 6

Idag på Twitter deltog jag i en liten diskussion om nationella proven och det smärre ”helvete” i ökad arbetsbelastning som väntar för lärare som undervisar i år 6 varje vår. Jag uttryckte att på vår skola ska vi prova med ett nytt upplägg runt detta med rättning och bedömning och jag blev påhejad att skriva ett blogginlägg om detta. Sagt och gjort! 🙂

Nu är det alltså dags igen för nationella prov i år 6. En vår fylld av delprov, bedömningsanvisningar, nervösa elever och stressade lärare. Men vänta nu! Jag har ju inga 6:or i år! Nej, så är det. Jag undervisar i en 5:a och ska inte göra några prov med mina elever. Däremot har jag under förra året funderat på hur man skulle kunna utveckla och underlätta denna hektiska tid för oss lärare i ett moment som vi bara måste ta oss igenom, vare sig vi vill eller inte. Jag lade fram ett förslag som går ut på att alla lärare som undervisar i teoretiska ämnen i år 4-6 på vår skola är med i olika bedömningsgrupper. Vi är 12 st lärare och vi har delat upp oss så att de som är behöriga i respektive ämne rättar och bedömer dessa prov. Vi har minst två ämnen vardera och några har tre ämnen. Vi är 5-6 st lärare/ämne och grupp och det är 60 elever i år 6 på vår skola. Det gör att vi får ca 10-12 elever vardera/ämne jämfört med att rätta en hel klass på egen hand. Vi gör det här på arbetstid under en dag/ämne med vikarie i klasserna. Vi nyttjar även en konferenstid (ca 1,5-2 h) för att läsa in oss på respektive ämnes bedömningsanvisningar så att vi är förberedda och har koll på läget.

Varför provar vi då med att arbeta på detta sätt? En anledning är att det är en oerhörd skillnad på dagens nationella prov i år 6, jämfört med hur det var sista året de gjordes i år 5 och även första gången i år 6. Idag är det 5 ämnen som det görs prov i. I varje ämne bedöms elevernas svar enligt en skala från E-C-A. Det medför att jag måste värdera och bedöma varje enskilt elevsvar utifrån en bedömningsmatris som ibland är snårig och tvetydig. ”Är detta verkligen ett svar på A-nivå, eller lutar det mer åt C-nivå?” ”Det här måste ju vara ett svar på E-nivå, eller?” ”Vad krävs av eleven för att nå till respektive nivå?” ”Hur var det nu igen? Är det här argumentet ett NO-argument eller är det ett estetiskt argument?” Ja… frågorna kan vara många och det är inte undra på att lärare går i väggen efter en sådan här kraftansträngning. Det är stor skillnad på att sätta sig in i ett eller två ämnens bedömningsanvisningar jämfört med fem ämnen! Tro mig, been there, done that!

Ett par bonuseffekter som jag hoppas på att få se är också att detta sätt borde medföra minskad arbetsbelastning för enskilda lärare. Det borde ge en högre validitet och kvalitet på bedömningen. Eleverna får veta att fler lärare bedömer deras prov för att säkerställa en rättvis bedömning och sist men inte minst, så ger detta möjlighet till kollegial samverkan och kompetensutveckling. Nu kanske du funderar över vad jag menar med kompetensutveckling? Jo, jag tänker som så, att dessa prov ger oss lärare fortbildning i hur man ställer kvalitativa provfrågor eller för den delen frågor i klassrummet. Vi lär oss hur vi kan ställa frågor för att locka fram djupare kunskap hos eleverna och också göra dem medvetna om att det finns olika slags kvalitet på deras svar.

Idag är det fortfarande många lärare på mellanstadiet som är klasslärare, inte ämneslärare, även om vi så sakteliga är på väg åt det hållet och det finns en ovana i att sätta betyg på kunskaper. Läsåret 2012-13 var första året vi satte betyg för 6:orna, vilket medför att på vår skola är det detta år som varvet fullbordas. Dessutom anställs nya lärare som aldrig har satt betyg så nog kan vi tänka att det tar ett tag att känna sig säker på detta, om man någonsin blir säker? Så, till stor del på grund av dessa anledningar tror jag att det här blir bra. Det blir skolutveckling och nytänkande som driver kunskaper framåt hos lärare och får oss att känna oss säkrare och mer kompetenta. Vi kommer att lära oss massor, det är jag helt övertygad om och dessutom få en drägligare arbetssituation. Vi kanske klarar oss från att ”gå i väggen” denna vår? En anledning så god som någon!

Hej svejs! / Eva

Annonser

Det bästa med att vara lärare…

är kanske elevledda utvecklingssamtal?

Efter två dagars intensivt arbete med elevledda utvecklingssamtal så är jag och eleverna i hamn. Jag har tillbringat 2 eftermiddagar med mina elever (som går i år 4) och deras i föräldrar i speeddating-form och det går fantastiskt bra. Eleverna har tänkt, funderat och skrivit om sin egen utveckling utifrån ett antal förmågor i tre basämnen (sv, ma, eng) som vi har arbetat med. Sedan har de svarat på fyra frågor till varje ämne; vad hen är bra på och varför de tycker det, vad hen vill utveckla/bli bättre på och varför det, vad som är roligast att arbeta med och vad som är tråkigast eller jobbigast att arbeta med och så en motivering till det. Det tycker jag räcker riktigt bra att fundera över när man är 10 år. Det här gjorde vi första gången i höstas och jag ser redan en stor utveckling hos eleverna nu vid andra tillfället. Jag förvånas över den klokhet och insiktsfullhet som eleverna uppvisar när de bedömer sig själva och sitt lärande. Eller, egentligen är jag inte förvånad alls, för min erfarenhet är att elever är ruskigt bra på att bedöma sig själva när de ombeds göra det och vi vuxna visar att vi lyssnar på vad de har att säga.

Just detta tror jag är viktigt. Vi vuxna, lärare, föräldrar osv är alltför snabba på att låta vår egen röst höras innan eleverna får komma till tals. När vi gör det så tystnar eleven och dynamiken uteblir. Vad ska de liksom säga som läraren inte redan har sagt? Vad är deras ord eller åsikt värd i jämförelse med den vuxnes? Här är det viktigt att vi visar att elevens åsikt är värdefull, att vi uppmuntrar deras förmåga till självskattning och ärlighet inför sig själv. Sedan fyller jag på med mina åsikter, som faktiskt oftast ligger i linje med deras egna. Jag kan naturligtvis fylla på med fler mål, men det får inte kännas oöverstigligt för eleven heller. De måste känna att målet går att nå och veta hur de ska göra för att nå det, hitta den snitslade stigen helt enkelt.

Så med ett leende på läpparna och skön känsla i magen över visat förtroende från elever och föräldrar, så går jag sakta hemåt. Det är ju det här som är det bästa med att vara lärare!

Hej svejs!

Från osäker sommarledighet till underbar sommar

Precis så känns det just nu. I morse vaknade jag upp med en känsla av osäkerhet inför en i och för sig intjänad sommarledighet. Jag visste inte var jag skulle jobba till hösten, på samma skola eller kanske en ny skola? Jag visste inte när jag skulle få veta det heller, så jag drog iväg till Arbetsförmedlingen, detta ”fantastiska” ställe, för att anmäla mig arbetssökande. Så händer det plötsligt (och det är som att vinna på en lott!); min telefon ringer när jag står utanför och väntar på att AF ska öppna. Det är min rektor som ringer och meddelar att jag får fortsätta på skolan till hösten och jag kan med jubel vända på klacken och gå ut i solen och sommarvärmen med ett stort leende på läpparna! Den känslan…! Ja, ni vet ju hur det är alla som har fått jobb? Man blir liksom fylld av eufori!

Nu kan (ska!) jag med glädje sommarjobba med att planera arbetsområden för klassen, göra grovplaneringar, läsa in mig på ”The big five”, göra mindmaps om förmågor och hur de ska kopplas till arbetsområdena, fundera över klassrummet och dess möblering… Läsa ”Synligt lärande” av Hattie hela sommaren och diskutera skolutveckling i det ”utvidgade kollegiet”!

Det blir en år 4:a och det känns hur inspirerande som helst. Jag tänker klassblogg, storyline, fokus på svenska, engelska och matematik. Samarbeta med de andra år-4-lärarna (som också blir nya!) och tänka om, kring det mesta! Hur gör vi, varför gör vi det, vem gagnar det vi gör, hur bedömer vi, vad bedömer vi, arbetar vi med saker som går att bedöma? Åh… det liksom bara spritter i hjärnan av att se möjligheterna och känna att… jo, det går att göra det här även om vi inte har en enda iPad! Att tänka om är att se möjligheterna och arbeta förbi hindren som finns, för de finns ju så klart.

Det blir kul det här! Välkommen att hänga med på min nya lärarresa i höst!IMG_2092

P.s Den här dockan fick jag som avskedsgåva av min kollega som gick i pension nu i sommar. Det är en ”Skolfröken” som ska hänga med mig i klassrummet och stötta mig när det går tungt och skratta med mig när det går bra!