Inkludering och exkludering…

I kväll anordnade vår skolas specialpedagoger ett pedagogiskt café med temat ”Inkludering och filosofiska samtal”. Mer exakt hur vi inkluderar elever i behov av särskilt stöd i skolan. Det är ett spännande och svårt område som jag är säker på att alla skolor brottas med på ett eller annat sätt. Under kvällen började vår föreläsare bitr. professor Åsa Gardelli, LTU, med att berätta om inkluderingens historia och om vilket synsätt ”vi” haft i Sverige på barn i behov av särskilt stöd under 6 decennier fram till idag. Visste ni att på 1950-talet så fanns det t ex ”psykopatklasser”? (Får genast underliga bilder på näthinnan! På vilka grunder hamnade man i den klassen? Vem avgjorde det?) Naturligtvis även obs-klasser, CP-klasser, läs-och skrivklasser, klinikskola… DAMP-klasser kom lite senare och idag har vi en benägenhet att etikettera eleverna med ADHD, Aspbergers, Tourettes, Autism, Dyslexi, Dyskalkuli, dysfunktion i största allmänhet så fort någon inte följer vår inbyggda känsla för vad som är normalt.

Så, efter att vi pratat och funderat en stund över dessa begrepp så gick vi vidare till att förstå hur filosofiska samtal kan utveckla vår verksamhet. Vi fick ställa en massa svåra frågor som då handlade om inkludering och sedan valde vi ut 1-2 frågor att diskutera kring. Min reflektion var i alla fall att frågorna vi ställde var ogooglebara! Alltså var det bra och relevanta frågor som det inte gick att goggla fram svaret på, vilket är en god modell enligt Hans Renman, Tänk om. Skönt att göra något ”rätt” ibland… med tanke på alla ”fel” skolan gör enligt media.

Exempel: Vilka konsekvenser medför inkludering? Hur hanterar vi inkludering i ett stort kunskapsspann i gruppen? Har vi en skola för alla? När är man inte inkluderad? Vi kom fram till att bara för att man får gå ut ur klassrummet för att jobba vid något tillfälle så är man inte exkluderad. I mångt och mycket är det gruppsammansättningen som avgör hur undervisningen kan läggas upp. Till sist landar vi i ömsesidig respekt gentemot varandra och en insikt om att det inte är du själv som är viktigast, utan vad du kan tillföra gruppen och hur du bemöter andra.

Slutsatsen just nu blir nog att som vanligt är läraryrket komplext och enskilda elevers chans att ”lyckas” i skolan beror till stor del på vilken kontext de befinner sig i, vilket i sig är lite skrämmande stort att fundera på.