Har samhället tid att låta nya lärare bli ”lärare”?

Detta är något jag har funderat på under veckan som gått. Det jag menar är att även om du har både examination och legitimation som ny lärare så tar det betydligt längre tid att lära sig yrket än vad det gör om du är ny på en annan arbetsplats i en annan bransch. Det samhället tycks glömma bort är den enorma komplexitet som läraryrket innebär. Först ska man lära sig strukturen på skolan och lära känna sina kollegor i ett ensamyrke som också är ett samarbetsyrke. Som ansvarig lärare i en klass/ett ämne är du ensam även om du ingår i ett arbetslag. Du ska ta till dig läroplanen som är ett gigantiskt dokument och dessutom kunna omsätta det i praktiken. För att kunna känna att du har stöd i läroplanen behöver du läsa och förstå innehållet i detta komplexa dokument. Vad innebär kunskapskraven? Vad är det centrala innehållet? Hur får Vasatiden plats i det här? Hur ska eleverna veta vad som förväntas av dem? Hur? Vad? Varför? Sen är det bara att undervisa…

Sedan har du nästa grej att förhålla dig till; eleverna, som är din klass/grupp med små människor som du ska få att göra det du vill att de ska göra, helst under samma tillfälle, helst under ordnade former. Du måste lära dig att fatta beslut på nanosekunder och sedan stå fast vid dessa beslut där du står inför 20 elever. Du ska lära dig att läsa av elevernas sinnesstämning och humör dagligen, som ofta beror på hur morgonen varit och vad de har ätit till frukost eller inte ätit. Sedan beror denna stämning också på hur deras klasskompisar agerar när de kommer till skolan. Har eleven kompisar på skolgården, är hen ensam, känner hen sig trygg/otrygg? Tar eleverna med sig problem som uppstår på fritiden till skolan? Vilka konsekvenser får det? Sedan kan skoldagen börja…

Efter att du genomlevt dina första veckor som ny lärare, är det dags för nästa sak du ska lära dig att bemästra; föräldrarna. Eller kunderna… nä, föräldrarna! Du ska hålla ditt första föräldramöte inför en många gånger ganska taggad grupp med föräldrar. De vet vilka krav de kan ställa på skolan, och deras eget barn är naturligtvis viktigast. (Det är ju rätt självklart för oss alla som har barn. Mitt barn är viktigast, i alla fall för just mig.) Hur går bedömningar till, när ges betyg och vad innebär ett ”A”, vad är ett skriftligt omdöme, när är det dags för utvecklingssamtal, hur många läxor per vecka och varför läxa? Många frågor blir det… Frågor som man som förälder har rätt att ställa, självklart. Som lärare ska du kunna svara på allt det här, svar som du knappt ens har formulerat för dig själv. Komplext var ordet…

Att gå i skolan innebär att barnet har en plats i en grupp av elever där alla i gruppen har sina särskilda behov, oavsett om barnet är låg-/högpresterande, har lätt att lära eller har svårare att lära. Detta faktum är som det är. Ibland kan man undra hur det kom sig att just i den här klassen på 20 elever så hamnade sju elever med särskilda behov, medan det i parallellklassen inte finns en enda elev med ett behov utöver det vanliga? Om föräldrar känner frustration över detta kan ni ana att läraren känner en ännu större frustration. För faktum är att 20 elever i en grupp aldrig är detsamma som 20 elever i en annan grupp. Ett faktum som man kan undra om ens någon person i makthavarposition tar i beaktande, någonsin?

Vad är det då som gör att samhället ställer så oerhört höga krav på att klassens/skolans lärare oavsett om du är ny eller gammal i gamet, ska fixa precis allt detta och lite därtill, i samma ögonblick som ett nytt läsår börjar? Detta trots att man innerst inne vet att det är hur tufft som helst att arbeta med barn och unga. Är det en allmän stress? Är det en allmän misstro på lärares profession? Att förtroendet för skolan och lärarna har urholkats under en längre tid är känt. Alla vet att förtroende är en färskvara och att det är 100 gånger lättare att mista det än erhålla det. Så hur ska vi tillsammans kunna bygga upp förtroendet för skolan igen hos föräldrar och samhälle? Jag tror att det endast kan ske genom ömsesidig respekt och kommunikation på lika villkor. Det är enkelt att skuldbelägga och 100 gånger svårare att visa sig ödmjuk och generös när man blir ansatt. Därför är det viktigt att man visar respekt för varandras problem, visar en vilja att lyssna och en vilja att lösa dem tillsammans.

Men, låt oss tillsammans mötas på den vägen och tillsammans arbeta för att skolan ska bli en plats där lärare vill arbeta (nya som gamla), där barn vill vistas för att lära, där föräldrar känner en trygghet att lämna sina barn för att växa upp och bli unga vuxna med gott omdöme och kunskaper för livet. Visst har vi tid att låta nya lärare bli lärare om vi alla hjälps åt? Ser ni ljuset..? Det gör jag.

Hej svejs!

Det här med föräldraansvar… och värderingar

Det har pågått en debatt på sociala medier under veckan som handlat om nedanstående blogginlägg:

http://hd.se/mer/2013/10/05/lite-foraldraansvar-om-jag-far-be/

Jag har lite tankar om detta även jag och då i min roll som lärare och förälder. Det jag ser idag och har sett utvecklats under mina barns uppväxttid (de är nu 19 och 15 år) är att barnen har blivit alltmer självcentrerade, på gott och till viss del ont. Det finns väldigt många barn som verkar vara fostrade till att de självklart står i centrum i alla sammanhang. ”Jag” är så klart centrum i mitt eget liv, men jag ingår också i väldigt många andra konstellationer där jag är beroende av andra på ett eller annat sätt. Det är få människor i vår värld som fixar att klara allt själv… Därför måste du lära dig att interagera med andra. Ibland måste du böja dig för andras beslut, för att inte ditt förslag vann gehör, för att andra inte gillade dig mest. Naturligtvis ska man inte göra det om man känner sig orättvist behandlad eller ”Gud förbjude” mobbad! Den känslan vet man direkt om den har infunnit sig, det har jag egen erfarenhet av. Nej, du måste lära dig att se till andra, se till att gruppen mår bra, lyfta andra så lyfts du själv, bidra till det positiva klimatet, vara stor i nederlaget, vilket många gånger är fruktansvärt svårt.

Det jag står inför varje dag som lärare är att jag ska hantera en klass full av individer med egna personligheter och få alla att känna sig sedda, få alla att känna att idag lärde de sig någonting, idag mådde jag bra på min arbetsplats, jag vill gå hit i morgon också. Det är nog svårt att få till på en arbetsplats med vuxna människor, ana hur svårt det kan vara i skolan där eleverna är allt från 6-16 år. Det är lättare att uppnå detta om barn, föräldrar och skola arbetar i ett samförstånd om värderingar. Hur ska vi vara mot varandra? Hur pratar vi till varandra? Ska vi lyfta eller sänka varandra? Vem är viktigast, jag eller du? Hur skapar vi studiero så att alla får samma möjlighet att lära sig saker?

Det jag kan förfasas över i min hemmavardag likväl som i skolan som är min arbetsplats, är att det finns så många barn som tar för givet att de ska ha och få allt precis först, jämt. Det är de själva som är viktigast, alltid, jag, jag, jag. I en grupp, vilken du än ingår i – på jobbet, i skolan, på träningen, är det ändå gruppens välmående som är nästan viktigast. Om du bidrar till detta välmående mår gruppen bra, inte genom att vara tyst eller undergiven, utan genom att vara ett gott exempel. Uppföra dig väl, måna om andra, ha tilltro till dig själv och din förmåga, lyfta andra. Då når vi högre tillsammans, tror jag i alla fall. Barn måste få röra sig, måste få olika undervisningssätt, stöd till de som behöver det, självklart. Men, till sist… står jag ändå, oftast, där ensam med allt från 15-25 barn och ingen grupp är den andra lik. Det kan vara 25 barn där ”alla” fungerar hyfsat optimalt (hur det nu är?) och 25 barn där du har 7-8 olika diagnoser, funktionshinder, barn med speciella behov. Då är det lättare att få gruppen att fungera om vi har ett positivt, lyftande klimat med ett gott språk och där jag inte känner att föräldrar lämpar över allt ansvar för fostran till mig. För det händer, i Sverige, idag… tyvärr. Det är det jag vänder mig mot. Föräldrar måste ta sin del av ansvaret (vilket jag själv har försökt göra med mina barn) så ska vi i skolan, eller i basket-/fotbolls-/hockeylaget med glädje göra allt vi kan för att alla elever ska nå sina mål och utvecklas optimalt.

Det var bara det. Hej svejs!