Det bästa med att vara lärare…

är kanske elevledda utvecklingssamtal?

Efter två dagars intensivt arbete med elevledda utvecklingssamtal så är jag och eleverna i hamn. Jag har tillbringat 2 eftermiddagar med mina elever (som går i år 4) och deras i föräldrar i speeddating-form och det går fantastiskt bra. Eleverna har tänkt, funderat och skrivit om sin egen utveckling utifrån ett antal förmågor i tre basämnen (sv, ma, eng) som vi har arbetat med. Sedan har de svarat på fyra frågor till varje ämne; vad hen är bra på och varför de tycker det, vad hen vill utveckla/bli bättre på och varför det, vad som är roligast att arbeta med och vad som är tråkigast eller jobbigast att arbeta med och så en motivering till det. Det tycker jag räcker riktigt bra att fundera över när man är 10 år. Det här gjorde vi första gången i höstas och jag ser redan en stor utveckling hos eleverna nu vid andra tillfället. Jag förvånas över den klokhet och insiktsfullhet som eleverna uppvisar när de bedömer sig själva och sitt lärande. Eller, egentligen är jag inte förvånad alls, för min erfarenhet är att elever är ruskigt bra på att bedöma sig själva när de ombeds göra det och vi vuxna visar att vi lyssnar på vad de har att säga.

Just detta tror jag är viktigt. Vi vuxna, lärare, föräldrar osv är alltför snabba på att låta vår egen röst höras innan eleverna får komma till tals. När vi gör det så tystnar eleven och dynamiken uteblir. Vad ska de liksom säga som läraren inte redan har sagt? Vad är deras ord eller åsikt värd i jämförelse med den vuxnes? Här är det viktigt att vi visar att elevens åsikt är värdefull, att vi uppmuntrar deras förmåga till självskattning och ärlighet inför sig själv. Sedan fyller jag på med mina åsikter, som faktiskt oftast ligger i linje med deras egna. Jag kan naturligtvis fylla på med fler mål, men det får inte kännas oöverstigligt för eleven heller. De måste känna att målet går att nå och veta hur de ska göra för att nå det, hitta den snitslade stigen helt enkelt.

Så med ett leende på läpparna och skön känsla i magen över visat förtroende från elever och föräldrar, så går jag sakta hemåt. Det är ju det här som är det bästa med att vara lärare!

Hej svejs!

Annonser

Premiär!

Nu är det dags! För vad? Jo, dags att börja blogga om min vardag på en F-6 skola som klasslärare och min syn på lärande och undervisning. Varför då, kan man fråga sig? Jo, jag tycker att ibland får man inte syn på sig själv och sin undervisning förrän man tittar på det utifrån på något sätt. Jag har blivit så inspirerad av så mycket under detta mitt första år som klasslärare i Luleå. Så här startade resan som jag inte vet var den slutar:

Efter nära fem år som springvikarie fick jag erbjudande hösten 2012, att jobba som klasslärare i en år 6:a på en F-6 skola i Luleå. Spännande var bara förnamnet! Jag insåg snabbt att, oj… det kommer att bli ett fullmatat år… och så blev det. Långtidsplanera, korttidsplanera, lägga schema, undervisa i alla ämnen (utom de praktiska), utvecklingssamtal, föräldramöten, betygssättning, formativ och summativ bedömning, diagnoser, prov, temaarbete, veckobrev, The Big Five, digitalt lärande och nationella prov i fem (!) ämnen… Ja, allt det där som är en lärares vardag med andra ord. Nu skulle den bli min vardag också.

Och det har den verkligen blivit! Jag känner mig hemma i skolan och älskar lärandet; det magiska som sker när en elev lär sig något och blir medveten om det själv, är ju egentligen det som gör att vi lärare älskar vårt yrke, tror jag.

Under året har jag hittat till ”The Big Five” som är en facebookgrupp där medlemmarna diskuterar hur förmågorna bedöms och hur man kan arbeta med dem. Vilken inspiration den gruppen har gett mig! Genom den har jag funderat över hur jag lär ut, vad är viktigt, vad ska jag bedöma, hur görs eleverna delaktiga osv, osv. Jag har hittat många bra tips på hur förmågorna kan visualiseras för eleverna och medvetandegöra deras eget lärande i skolan.

Nu är vi på väg in i en digital lärandevärld och vår skola är knappt framme vid tröskeln ännu till den stora portalen. Dock, vi är några eldsjälar som ser möjligheter bara verktygen finns och som är intresserade av digitalt lärande i en föränderlig skolvärld. Om en månad (17-18/4) besöker vi SETT-dagarna i Stockholm för att inspireras och motiveras ännu mer att ta ett rejält kliv in över tröskeln och det ser jag som ett avstamp mot en ny tid.

Hej svejs!