Bly i skolans digitala skor?

Jag fick just bränsle till ett nytt inlägg om bristen på digital teknik och kompetens i skolorna i Luleå när jag såg ett inlägg på Facebook från Skolappar.nu. Jag älskar Skolappar.nu, det är inte det! Skolappar.nu hänvisade till en artikel i Göteborgsposten 25/8 som handlade om de bästa apparna för skolan där GP i sin tur hänvisade till Skolappar.nu och PappasAppar.se. Visst, kul för de skolor som har haft råd att köpa in iPads de senaste åren, eller där kommunerna har satsat på detta för att de insett att det är framtiden. Inte lika kul för oss som jobbar i en kommun vars IT-tänk för skolan befinner sig någonstans på Medeltiden. Det är ännu mer märkligt när man betänker att samma kommun slår sig för bröstet och är oerhört stolt över att Facebook etablerade sig just här: i Luleå. IT-kommunen Luleå. Förstår ni att vi är så långt ifrån en verklighet där IT är allerstädes närvarande i vårt dagliga skolarbete att det är mer troligt att månen skulle gå att plocka ner varje torsdag?

Inför detta läsår togs något slags beslut på kommunnivå om att alla klasslärare/mentorer skulle ha tillgång till en egen laptop… 2013… Helst en PC eftersom de är billigare (och ofta rackligare) och de dessutom passar bättre in i kommunens administrativa system (bara en sån sak!). Jag sitter med i ett IT-råd för F-6-skolor där vi fick frågan i våras vilka program som kommunen skulle köpa in nya licenser på? Det gällde program/lärspel som fanns på datorer ute på skolorna; Alfons Åberg fr 1997… osv. Jag förstod inte frågan först! Hur menade hen? Förnya gamla utgångna datalicenser på program som ingen vill använda (eftersom datorerna är så tröga att det tar en kvart innan de har startat upp)? Jag undrade om det inte var bättre att lägga de pengarna på att köpa in ny teknik som iPads som är lättillgängliga och där apparna är billiga? Blicken jag fick var inte nådig, men jag stod på mig. Vi ska inte lägga pengar på föråldrad utgången teknik när det finns ny fräsch teknik som är billigare, stabilare, mer lättanvänd. Speciellt inte när det gäller skattepengar, eller?

Det känns ärligt talat som om Luleå kommun har bly i de digitala skorna när det gäller införande av ny digital teknik i skolorna. Ett fåtal skolor är på banan när det gäller 1:1-satsningar och några skolor har köpt in ett antal iPads till någon årskurs, mest för att hävda sig mot friskolorna. Vi kan bokstavligt talat se när andra kommuners skolor (ofta söderut av någon anledning) spränger 100 meterslinjen i det digitala racet. Här har det stora flertalet av vår kommuns skolor inte ens hunnit ur startblocken. Jag saknar en verklig satsning och strategi från kommunens sida när det gäller IT i skolan. Det gör ont i hjärtat på mig, inte för min egen skull, utan för att de som verkligen hamnar i kläm är eleverna och i slutänden även lärarkåren som står och stampar på nivå 1 i Puenteduras SAMR-modell.

Bitter? Ja, faktiskt lite, men jag kämpar på och tänker blogga med mina elever i år, med de få digitala verktyg vi har tillgång till. Så det så!

Hej svejs!

PS. Jag lovar att jag ska vara på bättre humör till nästa inlägg! 🙂

Annonser

Uppstart och dags för nytt lärår

Uppstart… Nytt lärår… visst låter det härligt? Läsår har ju hängt med sedan tidernas begynnelse, men jag känner (liksom många andra) att lärår säger så mycket mer om vad vi gör i skolan, dvs vi lär oss saker. Idag på uppstarten (på trevlig konferensanläggning) diskuterade och funderade vi över vår skolas vision: ”En skola i framkant”. Jag vet. Det är ingen liten vision vi har dragit till med! Men, det är väl det visioner ska vara; stora, lite yviga, men ändå någonstans nåbara och med en känsla av realism.

”En skola i framkant”. Vad är då det för mig? Jo, jag tycker att det ska handla om kollegial samverkan, att arbeta för elevernas bästa möjlighet till lärande, tillgång till uppdaterad smart teknik, uppdaterade läromedel och klassrumsmiljöer, uppdaterade lärare (!). Men… nu är vi ju inte riktigt där än, även om vi strävar mot dessa mål. Vi har en ålderstigen skola, många skolbyggnader, utspridda arbetsenheter, obefintligt avtal för att köpa in elevmöbler (har processats 1,5 år, nu äntligen ute på ny upphandling), minimala medel till ny teknik som iPads (finns typ 2 st på 450 elever) och dylikt. Dessutom har vi under ett flertal år haft och behövt många elevassistenter till elever med särskilda behov. Allt detta kostar pengar som inte finns, fast de finns ju någonstans. Ett litet ljus är att i år har i alla fall klasslärarna äntligen fått tillgång till varsin bärbar dator (nej, det är inte Mac:ar) vilket trots allt är positivt.

Nåväl, på min ”skola i framkant” har jag idag peppat flera kollegor att följa med på @Webbstjarnan kurs i Boden 16/8 @ChristerFriman för att starta upp klassbloggar. Jag har peppat dem att börja twittra (gör konstant reklam för vårt ”utvidgade kollegium!) och vi försöker hitta nya sätt att samarbeta kollegialt än det som varit normen under ett flertal år. Det är ju smått fantastiska framsteg för en skola som kanske har hållit fast lite väl länge i en åldrande struktur, vilket jag tror till stor del beror på yttre opåverkbara omständigheter för pedagogerna. Jag menar att det är inte så lätt att använda IKT i undervisningen om inte verktygen finns och det inte finns lättillgänglig support att nå. Då drar man sig för att börja tjorva med ”datorerna” (läs: vraken). Vi vana användare vet ju att det snabbt faktiskt kan trilla iväg flera timmar bara man sätter sig och ska pilla med en liten grej på en dator som fungerar, i ett program du är van att jobba i 😉

Trots allt detta har jag tillförsikt och när ett hopp om utökat IKT-användande i undervisningen detta lärår med hjälp av Webbstjärnan och mitt utvidgade kollegium.

Hej svejs!