Helgens debatt om läsning

Har funderat på detta med läsningen igen i helgen. Ämnet engagerade på #skolchatt i torsdags kväll på Twitter och vi var många som hade tankar och åsikter om detta. Vi delade minnen från vår egen skoltid blandat med hur våra barn har det med läsning och skola och hur vi själva gör i vårt dagliga arbete med läsandet, vi som är lärare. Det gav mig en hel del tankar, igen.., och jag känner att nu måste jag ta mig en allvarlig funderare om detta. Eller, egentligen vet jag ju var jag står själv; älskar att läsa, har alltid läst, bokslukare, köper böcker på bokrean, på nätsajterna, på bokhandeln… Ja…ni fattar. Därav ser mina bokhyllor ut så här… Min mor och jag förfäras varje gång hon är på besök över mina hyllor. Hon för att det är sån oordning och borde rensas, jag får ångest över att jag kanske måste rensa bland mina skatter. Det slutar med att jag ska ”göra det en annan dag…”

bild

Men det här med att läsa i skolan (och hemma för den delen), tyst läsning, högläsning, läsläxa eller inte. Hur skapar vi läslust? För det är ju det som är knäcken i kolan på något sätt. Har jag inte lust att läsa så läser jag inte. Jag vet inte vad som kommer först? Viljan att tyda något ”hemligt” som andra verkar förstå men inte jag? Gör det att jag knäcker läskoden tidigare? Lusten att läsa en berättelse? Gör det att jag vill förstå det jag läser? Måste jag ha inhämtat en god mekanisk läsförmåga innan jag kan känna en lust att läsa på ett högre plan? Eller har det att göra med att jag förstår poängen med en berättelse? För om jag inte förstår varför någon vill berätta en historia så kanske jag inte heller förstår varför jag måste läsa den?

Jag tror ibland att inte alla barn har förstått poängen med varför vi vill att de ska läsa en berättelse bara för nöjets och upplevelsens skull. Idag verkar det bli vanligare och vanligare, vilket kanske har att göra med det snabba samhälle vi lever i. Många barn verkar bara kunna ta till sig ett färdigt lekkoncept. ”Nu leker vi ”Disneys Bilar”, ”Batman” eller ”Pokemon” där karaktärerna redan är bestämda, där historien redan är utstakad. Förr fick vi uppfinna våra egna karaktärer i våra egna världar, vilket gjorde att hjärnan fick arbeta mer med inlevelse och uppfinningsrikedom. Kanske. Det är en spaning i alla fall.

Jag är så glad över att merparten i min grupp gillar att läsa. Jag uppmuntrar till läsning, liksom att vi lägger tid på en god högläsningsbok, samt tid på att åka en förmiddag i månaden in till stora biblioteket i stan. En gemensam läsupplevelse är ett starkt kitt som binder samman en grupp elever. Det utvecklar deras gemensamma förståelse för berättelsen, likaväl som när vi ser en film tillsammans. Tid tar det att läsa högt, men det är väl investerad tid som hjälper till att bygga broar mellan bokspråk, skolspråk och vardagsspråk. Vi har nyss läst ut SVJ av Roald Dahl. Vad blir nästa bok undrar eleverna? Jag ska göra som @Korlingsord tipsar om: välj 3 böcker, läs ett kapitel ur varje bok och låt eleverna få välja/rösta vilken bok de vill höra på. Spännande!

Hej svejs!

Tankar från SETT-dagarna 2013

Åååh…var ska jag börja? Känner mig euforiskt uppfylld av alla fantastiska intryck från SETT-mässan 2013 som lilla jag fick förmånen att åka på, fast jag egentligen inte hade tid mitt i alla nationella prov (erkänner att jag har tjatat!). Men det är kanske det som gör att man orkar vara lärare? Att ta sig tid till det som är viktigt och som kan göra skillnad? Eller gör att jag orkar vara en fungerande människa och lärare i samhället kanske?

IMG_1842

Ovan: Bild från Ann-Marie Körlings föreläsning på SETT 2013. Fantastisk föreläsning..!

För var hamnar vi om vi inte orkar tänka skolutveckling i vårt komplexa yrke? Om vi förminskar vårt underbara yrke till att bara handla om badtider, bokbussen, glosor, elever som varit på fel plats vid fel tidpunkt, bussar till och från friluftsdagar, irritation över kompetensutveckling som förvaltningen ”tvingar oss att delta i”… var hamnar vi då? Inte i den kreativa tillvaro som vårt yrke kan vara och borde vara i alla fall!

Vi behöver samtala om bedömning, formativ och summativ, stöta och blöta kunskapsmål och läroplansformuleringar. Mötas i kollegialt lärande, erkänna komplett tokiga misslyckade lektioner eller planeringar, skratta åt eländet, bryta ihop och komma igen stärkta av att vi ger inte upp…någonsin! Utveckla, tänka nytt, tänka om, transformera…

Jag inser att tänka ”digitalt lärande” behöver inte innebära att jag har tillgång till ett 1:1-koncept, även om jag önskar det mer än något annat just nu. Det går att arbeta digitalt med det man har, även om det känns som om våra datorer borde varit inlämnade till återvinningscentralen ages ago. Dags att kliva utanför bekvämlighetszonen, fast ni måste förstå att ibland (läs idag) går det inte att logga in på våra bärbara datorer…Idag snurrade och snurrade de på inloggningsrutan och till slut fick jag rutiga utslag och gav upp! Nåja, de kanske är snällare på måndag? Behöver jag förtydliga att de inte hade en frukt på utsidan..? 😉

Jag har under dessa dagar inspirerats av twittrare, föreläsare, utställare… av pedagoger i alla former och jag vill tro att detta är starten på en ny tid i min era som lärare. Idag hade vi förmånen i Luleå att få lyssna till Ruben Puentedura och Hans Renman som föreläste på Luleå tekniska universitet.

Många nya tankar sjösattes… dags för skolan att tänka om på allvar i Luleå?