Arbetet med nationella prov i år 6

Idag på Twitter deltog jag i en liten diskussion om nationella proven och det smärre ”helvete” i ökad arbetsbelastning som väntar för lärare som undervisar i år 6 varje vår. Jag uttryckte att på vår skola ska vi prova med ett nytt upplägg runt detta med rättning och bedömning och jag blev påhejad att skriva ett blogginlägg om detta. Sagt och gjort! 🙂

Nu är det alltså dags igen för nationella prov i år 6. En vår fylld av delprov, bedömningsanvisningar, nervösa elever och stressade lärare. Men vänta nu! Jag har ju inga 6:or i år! Nej, så är det. Jag undervisar i en 5:a och ska inte göra några prov med mina elever. Däremot har jag under förra året funderat på hur man skulle kunna utveckla och underlätta denna hektiska tid för oss lärare i ett moment som vi bara måste ta oss igenom, vare sig vi vill eller inte. Jag lade fram ett förslag som går ut på att alla lärare som undervisar i teoretiska ämnen i år 4-6 på vår skola är med i olika bedömningsgrupper. Vi är 12 st lärare och vi har delat upp oss så att de som är behöriga i respektive ämne rättar och bedömer dessa prov. Vi har minst två ämnen vardera och några har tre ämnen. Vi är 5-6 st lärare/ämne och grupp och det är 60 elever i år 6 på vår skola. Det gör att vi får ca 10-12 elever vardera/ämne jämfört med att rätta en hel klass på egen hand. Vi gör det här på arbetstid under en dag/ämne med vikarie i klasserna. Vi nyttjar även en konferenstid (ca 1,5-2 h) för att läsa in oss på respektive ämnes bedömningsanvisningar så att vi är förberedda och har koll på läget.

Varför provar vi då med att arbeta på detta sätt? En anledning är att det är en oerhörd skillnad på dagens nationella prov i år 6, jämfört med hur det var sista året de gjordes i år 5 och även första gången i år 6. Idag är det 5 ämnen som det görs prov i. I varje ämne bedöms elevernas svar enligt en skala från E-C-A. Det medför att jag måste värdera och bedöma varje enskilt elevsvar utifrån en bedömningsmatris som ibland är snårig och tvetydig. ”Är detta verkligen ett svar på A-nivå, eller lutar det mer åt C-nivå?” ”Det här måste ju vara ett svar på E-nivå, eller?” ”Vad krävs av eleven för att nå till respektive nivå?” ”Hur var det nu igen? Är det här argumentet ett NO-argument eller är det ett estetiskt argument?” Ja… frågorna kan vara många och det är inte undra på att lärare går i väggen efter en sådan här kraftansträngning. Det är stor skillnad på att sätta sig in i ett eller två ämnens bedömningsanvisningar jämfört med fem ämnen! Tro mig, been there, done that!

Ett par bonuseffekter som jag hoppas på att få se är också att detta sätt borde medföra minskad arbetsbelastning för enskilda lärare. Det borde ge en högre validitet och kvalitet på bedömningen. Eleverna får veta att fler lärare bedömer deras prov för att säkerställa en rättvis bedömning och sist men inte minst, så ger detta möjlighet till kollegial samverkan och kompetensutveckling. Nu kanske du funderar över vad jag menar med kompetensutveckling? Jo, jag tänker som så, att dessa prov ger oss lärare fortbildning i hur man ställer kvalitativa provfrågor eller för den delen frågor i klassrummet. Vi lär oss hur vi kan ställa frågor för att locka fram djupare kunskap hos eleverna och också göra dem medvetna om att det finns olika slags kvalitet på deras svar.

Idag är det fortfarande många lärare på mellanstadiet som är klasslärare, inte ämneslärare, även om vi så sakteliga är på väg åt det hållet och det finns en ovana i att sätta betyg på kunskaper. Läsåret 2012-13 var första året vi satte betyg för 6:orna, vilket medför att på vår skola är det detta år som varvet fullbordas. Dessutom anställs nya lärare som aldrig har satt betyg så nog kan vi tänka att det tar ett tag att känna sig säker på detta, om man någonsin blir säker? Så, till stor del på grund av dessa anledningar tror jag att det här blir bra. Det blir skolutveckling och nytänkande som driver kunskaper framåt hos lärare och får oss att känna oss säkrare och mer kompetenta. Vi kommer att lära oss massor, det är jag helt övertygad om och dessutom få en drägligare arbetssituation. Vi kanske klarar oss från att ”gå i väggen” denna vår? En anledning så god som någon!

Hej svejs! / Eva

Annonser

Bedömning får det bli!

Jag har haft svårt att komma på vad jag ska identifiera för skolutvecklingsmål som jag kan samarbeta med kollegor on-line om denna vecka. Ibland står det helt still. Jag tror jag har tänkt lite för stort helt enkelt. Jag har funderat kring digitala lärmiljöer (fast jag knappt har några värda namnet), runt min skolas digitala utveckling, osv, osv. Nej, ingen ingång i det. Så när jag vände tillbaka och fick upp ögonen för det självklara; hur vi jobbar med bedömning av elevernas kunskaper, så klarnade det för mig. Det är ju det som jag försöker arbeta med i kollegiet på min egen skola, och det är ju det som vi alla behöver stöta och blöta för att utvecklas som lärare.

Idag när jag var på LTU (Luleå tekniska universitet) för att delta i den nästa sista dagen på den VFU-handledarutbildning jag går så klarnade detta ännu mer för mig. Mer eller mindre allt handlar om bedömning var vi än vänder oss. LU-lärare (lärarutbildare) bedömer lärarstudenter, som i sin tur ska lära sig att bedöma elever och sina egna lektionsplaneringar. Jag ska bedöma studenternas färdigheter och deras planeringar. Studenterna ska förhoppningsvis bedöma och utvärdera min insats som handledare och även sätta ord på sin egen insats på VFU:n. Det är inte lite som ska bedömas med andra ord.

Idag diskuterade vi även detta med de nationella provens bedömningsgrunder och hur förfarandet är på skolorna. Jag anser att det är för vaga riktlinjer från Skolverket vad det gäller vad som får göras med NP. Okej, proven är belagda med sekretess för att säkerställa likvärdighet och reliabilitet och att inte innehållet blir allmänt känt. Men, samtidigt är ju proven en mycket bra källa för oss lärare för att lära oss att bedöma och diskutera olika nivåer på elevsvar. Vad visar på bredd och djup i svaret, egentligen? Vad betyder det att eleven visar god förståelse för fysikaliska samband? Vad menas med att eleven ska få förtjänstpoäng även om svaret inte är helt rätt i matematik? Detta är ju frågor som vi behöver diskutera och samverka runt. Superviktiga frågor! Jag tycker att det vore toppen om t ex alla lärare på en skola (8 st på min skola) som undervisar i skolår 4-6 tillsammans gick igenom anvisningarna och bedömde elevsvaren. Då får vi ju en likvärdig bedömning och som bonus LÄR vi oss att bedöma och vaska fram guldkornen. Dessutom får vi en bild av vad det är som t ex vår högsta instans inom skolan tycker är viktiga baskunskaper. Är det helt tokigt det? Nu känns det som att det är hysch-hysch och sen blir det en ny överraskning varje år för de stackare som har 6:or detta år. För det blir en överraskning och har de inte varit utarbetade förut så är de det i maj! I alla fall om du är klasslärare och ska tröska igenom fem olika NP med fem olika bedömningsanvisningar på fem olika sätt… Been there, done that! Det är säkert detsamma om du ska bedöma 250 uppsatser i svenska också!

Jag tror inte heller att någon lärare lägger om sin undervisning helt och hållet bara för att man ”vet” vilken fråga som kommer på NP. Det kan ju inte vara någon nyhet att i svenska så ligger en stor tyngdpunkt på läsförståelse av både skönlitteratur och sakprosa, eller att de ska skriva någon form av uppsats? Inget nytt under solen direkt. Eller att alla fyra räknesätt förmodligen behöver användas under matematikproven..? Nä, tänkte väl det. Om vi delger eleverna detta eviga mantra att ”ni ska lära för livet, inte för provet” så borde ju vi lärare föregå med gott exempel och inte anpassa vår undervisning till om vi får fysik eller kemi i NO. Det vi borde göra är att undervisa om vikten att förstå samband, dra slutsatser, kunna resonera om de faktakunskaper du har tillägnat dig under lärandets gång.

Så hur bedömer vi elevernas prestationer? Och hur följer vi upp dem? Hur kan min undervisning få eleven att vilja visa sin kunskap vid ett bedömningsbart tillfälle? Är inte det knäcken i kolan, så säg vad som är det? Jag ser fram emot alla era kloka tankar som kan föra mig och eleverna framåt på kunskapens väg!

Hej svejs!

Tänka efter, tänka om, tänka nytt

Försöker rekapitulera mitt första år som klasslärare och tänker efter vad jag och mina elever har gjort, genomfört, hunnit med, skippat (oops!), borde gjort mer av, kunde ha strukit… Vad som gick riktigt bra, vad som gick rätt okej och vad som kanske kunde gjorts annorlunda.

Känner mig nöjd och stolt över allt som vi faktiskt har genomfört i klassen. En hel hög med nationella prov, andra prov, redovisningar, samtal, betyg, omdömen (formativa och summativa)… Känner mig mindre nöjd med att jag inte insåg fulla vidden av den extra arbetsbördan som NP medförde, även om jag flaggade för den. Med facit i hand skulle vi ha bedömt och rättat alla delprov på arbetstid på skolan med vikarie och inte rättat ett enda prov hemma. Då skulle huvudmannen fått se vilken tid det faktiskt tar och hur stor kostnad det blir. Varför ska jag göra det gratis på min fritid, som det faktiskt blir till slut, när planeringstid och förtroendetid är slut? Och vem ska planera åt mig och mina elever när jag inte har hunnit göra det..? Nä, gör om och gör rätt är min dyrköpta läxa angående detta.

Det som ändå gör att jag kan se mestadels positivt på året som gått är att jag har fått med mig en stor påse med nya erfarenheter som har berikat mig massor. Jag har lärt mig planera riktigt ordentligt, fast det känns som jag har gått på slak lina allt som oftast och gjort mycket ”på känn”. Jag är med i första gruppen lärare som har satt betyg på 6:or, har genomfört 5 nationella ämnesprov, åkt på SETT-mässan, lärt mig blogga, upptäckt Twitter och lärt mig twittra. Jag har upptäckt ”det utvidgade kollegiet” på Twitter och på Facebook där jag skarpt gillar Facebookgrupperna i SO, Eng, The Big Five, CI. Vad skulle jag gjort utan er, kära kollegor? 🙂 Snacka om kollegialt lärande!

Nu får jag vänta och se om jag får fortsätta på samma skola till hösten, vilket inte är klart ännu, men inget är väl som väntans tider? Jag hoppas få en 4:a där jag kan börja från början på ett sätt och sätta min egen prägel på lärande och klassrumsgemenskap. Jag har massor av kreativa idéer som jag bara väntar på att få omsätta i handling.

Men… först ska jag fira äldsta sonens student och sedan ska vi väl ändå ha sommarlov?!

Äntligen klar…

Äntligen klar… med årets nationella prov i… svenska, matematik, fysik, engelska och geografi. Jo, ni läste rätt! Jag som klasslärare (vi måste vara ett utdöende släkte?) på mellanstadiet har förberett mig och eleverna för prov, genomfört prov tillsammans med eleverna, rättat alla prov, gått igenom alla prov med eleverna, sammanställt alla provresultat samt rapporterat in allt till SCB… och känner mig nu rätt less på alla olika belägg på E-, C-, eller A-nivå. Det har varit ytterst varierande bedömningsanvisningar, somliga lättare att förstå, andra mer komplexa (för att använda ett frekvent ord från SO-bedömningarna).

Jag vet egentligen inte om det är bra eller dåligt med nationella prov? Någonstans känns det bra att få ett kvitto på vad undervisningen i år 4-6 bör gå ut på; kunna kommunicera, beskriva, förstå, analysera, dra slutsatser, ha begreppsförståelse, använda sig av information och länka det till det jag vet om olika saker och kunna förklara det med ett komplext samband. Mycket handlar faktiskt om ”The Big Five” i alla ämnesprov i år 6, hur mycket Joel Rudnert (http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2013/04/29/big-5-saknar-tyngd) än vill att det inte ska handla om det. Så, om vi orkar analysera proven så kan vi ju få syn på vad det är vi bör ”lägga krutet på i undervisningen” (Göran Svanelid) tänker jag.

Det som känns dåligt är den oerhörda mängden merarbete både för eleverna och lärarna. Eleverna har genomfört 19 st delprov i de olika ämnena. I skolår 6. Fatta stressen! Samtidigt som vi försöker tona ner betydelsen av proven för att de inte ska få stresseksem redan i sexan och slutar med frukost och gud vet allt, så vill vi också att de ska vara väl förberedda och förstå allvaret och prestera efter sin allra bästa förmåga… Det skapar en viss motsägelsefullhet kan man lugnt påstå! Dessutom har jag som lärare så fullt upp med dessa prov att jag knappt hinner planera några vanliga lektioner under senvåren. Proven skapar definitivt stresseksem hos mig!

Och det värsta är att vilken annan arbetsgivare som helst skulle utan att tveka erbjuda sina anställda högre lön/övertidsersättning/extra ledigt i paritet med arbetade extra timmar utan att ifrågasätta det överhuvudtaget! Vi måste förklara för typ skolchefen att: ”ja, det har tagit dubbelt så lång tid att rätta alla prov i år p.g.a att det är betygskriterier i alla ämnen i år, som man ska väga elevens svar emot.” ”Jo, det var 50% öppna frågor, d.v.s bedömningsfrågor, som gör att det tar mycket längre tid att avgöra om svaret är på E-, C- el A-nivå”… Ja, ja… glömde att det också ingår i mitt jobb….

Men, nu är det gjort i alla fall! Jag kommer att gå stärkt ur detta, mitt första år som klasslärare. Jag har satt betyg för första gången i år 6, har genomfört 5 ämnesprov i år 6, haft en stökklass, kommit levande ut på andra sidan och ser ljuset nalkas! Ser fram emot att få sätta igång med en 4:a till hösten och har redan börjat dra upp stora planer för vad vi ska börja med!

Så, jag älskar faktiskt mitt yrke som lärare, jag med!