PISA… vilken trist julklapp :(

Nu är det ett bra tag sen jag skrev något på bloggen. Det är mycket att göra inför jul även om jag inte har en 6:a i år. Nåja, vi fick ju en liten tidig julklapp av regeringen att vi inte behöver skriva mer än ett omdöme om eleverna per läsår i alla fall. Man får vara glad för det lilla känns det som. Det trista i kråksången är ju att ingen från Barn- och ungdomsförvaltningen i min kommun drar upp några riktlinjer så att vi får en likvärdig skola när det gäller detta. Man diskuterar med kollegor på andra skolor om detta och i princip alla skolor verkar ha en egen modell som man följer. Någon ska ha alla omdömen klara till jul (för år 1-5 alltså), någon säger att det ska vara klart i slutet av januari, en annan menar att omdömena ska vara klar till sommarlovet så att eleverna har ett helt läsår på sig att visa alla sina kunskaper för årskursen. Allt detta betyder i slutänden att vi får en icke jämlik skola, för en elev som bedöms till jul i år 4 har rimligtvis inte samma chans till rättvis bedömning som den som bedöms i maj. I alla fall inte när sedan kommunen drar alla omdömen över en kam i en summativ sammanställning över ”i hur hög grad når eleverna målen på skolan…” Så, medan vi suckar och funderar över allt detta och förbereder lektioner, avslutar arbetsområden, pratar med föräldrar, skickar elever till extra Luciasångsövningar, skriver omdömen till lärarstudenter, sliter med lärplattformar som kraschar (i betygstider så klart)… så landar senaste PISA-undersökningen med ett brak i våra stressade lärarhuvuden.

Jaha…? Och vad säger den då? Något nytt som vi inte vet? Vi vet att resultaten i matematik dalar (det är därför vi går Matematiklyftet på tid som inte finns, jättebra men tidskrävande), vi vet att läsförståelseförmågan har sjunkit (vi ser att elever har svårt att förstå lättare faktatexter), vi vet också att kunskaperna i NO har försämrats. Möjligen fick vi veta att det har dalat lite snabbare nu och vi vet faktiskt också varför! Jo, vi som arbetar i skolan vet varför, men ingen har velat lyssna på oss lärare på många år! Få se nu… vem var det som sa att det är ingen idé att ställa frågor till eleverna som läraren redan vet svaret på? Dessa frågor är ointressanta för eleverna. Jag är övertygad om att även regeringen visste svaret på denna fråga, liksom de flesta kommunledningar också visste detta. Frågan är ju solklar: varför har ingen tagit itu med den springande punkten, dvs beslutat sig för att skjuta till de medel som behövs för att vända dessa oerhört tråkiga, negativa siffror? Alla klagar och skyller på varandra, men ingen verkar vilja ta i den heta potatisen och ta ett krafttag för att börja lösa knutarna. Varför? Jo, det kostar pengar och kommer att fortsätta kosta mycket pengar.

Vi som arbetar i skolan varje dag ser varje enskilt behov. Det spelar ingen roll om du är rektor, förskollärare, lärare, fritidspedagog, vaktmästare eller skolsköterska. Vi ser att ”Lotta och Kalle” behöver extra stöd och att ”Britta” behöver en resurs för hon är autistisk. Vi gör ett åtgårdsprogram och säger till vår chef, rektorn, som i 90% av fallen säger att det inte finns pengar. Ibland får vi höra att det finns ingen specialpedagog att anställa för ingen har sökt den utlysta tjänsten. Nähä. Ibland inser även rektor att vi måste få loss pengar till en resurs och går till sin chef, verksamhetschefen, som bara skickar tillbaka att ”ni får lösa det inom er budget, ni får inga mer pengar”. Nähä. Vår skola dras med ett underskott (liksom många andra) som vi inte lär balansera upp inom en snar framtid. Då är det inte lätt att lösa det ”inom budget”. Varför begriper inte politiker och verksamhetschefer att 100 barn på en skola inte går att jämföra med 100 barn på en annan skola? När blev barn; underbara, obegripliga, fantastiska, kreativa barn till en skrivbordsprodukt som skulle jämföras i produktivitet på samma sätt som vi utvärderar datorer? Vi straffas för att vi prioriterar barn med särskilda behov i den mån vi kan, istället för att låta de klara sig så gott det går. Gör vi det så sker det ofta på bekostnad av övriga elevers lärande. Vad händer då? Jo, föräldrar anmäler till Skolinspektionen och jag klandrar dem inte. Jag begriper inte hur de som har fått makten att bestämma väljer att prioritera? Jag. Begriper. Inte.

Så, om någon skulle bemöda sig med att lyssna på de som vet vad som behövs, för att vi ska kunna vända dessa tråkiga resultat i PISA, kanske vi skulle vara något närmare gåtans lösning? Jaså, du vill lyssna? Okej, låt oss få arbetsro i skolan. Lita på de professionella lärarna som har examen, lärarlegitimation OCH beprövad erfarenhet att de vet vad de gör. Skjut till pengar så att vi kan ge varje elev i skolan en ärlig chans att lyckas. Skjut till pengar till vettiga löner som motsvarar en universitetsutbildning på ca 4-5 år. Skjut till pengar så att vi kan rusta upp skolor som byggdes för 40 år sedan och inte sett en pensel och målarfärgsburk sedan dess. Ledare på olika nivåer i samhället måste börja tala om lärare och läraryrket i offentliga sammanhang och visa med handling för samhällsmedborgarna att ni tror på oss. Föräldrar måste få upprättat förtroende till lärarkåren. Det är bra att ifrågasätta saker, men inte allt och inte framför ditt barn, utan vuxen till vuxen precis som du gör till din egen närmaste chef. Samtala och lyssna. Samtala, lyssna, sedan kommer ”göra”. Det går ju inte att bromsa i uppförsbacke. Det vet vi alla. Utom de som har pengarna och vill ha dem kvar.

God jul på er!

Annonser

Tänka efter, tänka om, tänka nytt

Försöker rekapitulera mitt första år som klasslärare och tänker efter vad jag och mina elever har gjort, genomfört, hunnit med, skippat (oops!), borde gjort mer av, kunde ha strukit… Vad som gick riktigt bra, vad som gick rätt okej och vad som kanske kunde gjorts annorlunda.

Känner mig nöjd och stolt över allt som vi faktiskt har genomfört i klassen. En hel hög med nationella prov, andra prov, redovisningar, samtal, betyg, omdömen (formativa och summativa)… Känner mig mindre nöjd med att jag inte insåg fulla vidden av den extra arbetsbördan som NP medförde, även om jag flaggade för den. Med facit i hand skulle vi ha bedömt och rättat alla delprov på arbetstid på skolan med vikarie och inte rättat ett enda prov hemma. Då skulle huvudmannen fått se vilken tid det faktiskt tar och hur stor kostnad det blir. Varför ska jag göra det gratis på min fritid, som det faktiskt blir till slut, när planeringstid och förtroendetid är slut? Och vem ska planera åt mig och mina elever när jag inte har hunnit göra det..? Nä, gör om och gör rätt är min dyrköpta läxa angående detta.

Det som ändå gör att jag kan se mestadels positivt på året som gått är att jag har fått med mig en stor påse med nya erfarenheter som har berikat mig massor. Jag har lärt mig planera riktigt ordentligt, fast det känns som jag har gått på slak lina allt som oftast och gjort mycket ”på känn”. Jag är med i första gruppen lärare som har satt betyg på 6:or, har genomfört 5 nationella ämnesprov, åkt på SETT-mässan, lärt mig blogga, upptäckt Twitter och lärt mig twittra. Jag har upptäckt ”det utvidgade kollegiet” på Twitter och på Facebook där jag skarpt gillar Facebookgrupperna i SO, Eng, The Big Five, CI. Vad skulle jag gjort utan er, kära kollegor? 🙂 Snacka om kollegialt lärande!

Nu får jag vänta och se om jag får fortsätta på samma skola till hösten, vilket inte är klart ännu, men inget är väl som väntans tider? Jag hoppas få en 4:a där jag kan börja från början på ett sätt och sätta min egen prägel på lärande och klassrumsgemenskap. Jag har massor av kreativa idéer som jag bara väntar på att få omsätta i handling.

Men… först ska jag fira äldsta sonens student och sedan ska vi väl ändå ha sommarlov?!