Snart jobbstart och skolstart!

Då är det snart, snart dags igen för skolstart. Ett nytt läsår pockar på min uppmärksamhet och tankarna på hur jag ska jobba och vad som egentligen är viktigt har börjat snurra runt i huvudet. Okej, jag erkänner att dessa tankar har tagit upp en del av min ledighet också. Jag är en sådan person som tänker bäst när jag har tid, lugn och ro och stressen har runnit av mig. Jag är intresserad av skola, skolutveckling och undervisning i största allmänhet vilket gör att jag följer en del inlägg i sociala medier även när jag är ledig. Om jag hade varit intresserad av båtar/stickning/släktforskning i någon större utsträckning hade jag förmodligen läst om det under min ledighet! Och jo, jag har läst ca 15 böcker i sommar; deckare, romaner, ungdomsböcker, en avhandling, pedagogisk litteratur… allt i en salig blandning, dessutom på varierande plattformar! Trad bok, på iPad, på Adlibris Letto (mkt praktiskt liten sak!), pocket…

IMG_5768

Nu föll det sig så att jag på försommaren råkade få syn på ett inlägg på Twitter om #pedaläslyft där ett antal lärare (bl a Sara Bruun, Therese Linner, Annika Sjödahl) hade bestämt sig för att försöka få till stånd ett pedagogiskt läslyft på sommaren, just för att kunna diskutera brett och få nya infallsvinklar. Det blev boken ”Utmanande undervisning i klassrummet” av James Nottingham, som skulle läsas och diskuteras, vilket passade mig utmärkt då den redan låg hemma och väntade på att bli läst! 🙂

IMG_5803

Jag gick med i den nystartade Facebookgruppen ”Det pedagogiska läslyftet” som från början av sommaren hade ca 350 medlemmar. -Wow! tänkte jag. Det här blir kul! Och det blev det. Det har varit fantastiskt givande diskussioner, antalet medlemmar har ökat konstant (just nu 660 st) vilket ändå måste tyda på ett behov och intresse att diskutera undervisning, kärnan i läraruppdraget. Det bestämdes även att det skulle sändas tre st ”Hang-outs on air” där några pedagoger skulle diskutera några avsnitt från boken. Jag fick frågan om att delta i en sådan ”Hang-out” och jag tackade ja till det, mycket för att lära mig mer om hur det går till samt få tillfälle att prata med kollegor ute i landet. Väldigt spännande och kul! Inte för att jag vet om jag sa något speciellt tänkvärt, men vi hade ett väldigt givande samtal i alla fall!

Så, vad tar jag med mig från detta? Hur tänker jag om min undervisning? Vad vill jag utveckla och varför vill jag utveckla? Jag tänker att jag vill utveckla min undervisning utifrån vad jag ser att eleverna behöver; utmaningar, feedback för både elever och mig själv, hur jag ska hantera beröm, poäng och betyg till exempel, hur ska mina testtillfällen se ut? Jag vill använda stödstrukturer för att hjälpa eleverna med krokar som de kan hänga upp kunskapen på. Jag vill arbeta med ”de stora och frågorna” som liksom Nottingham även Göran Svanelid bygger sin undervisning på. Jag vill göra eleverna mer delaktiga i planeringen av undervisningen för att de ska känna intresse för arbetsområdet. Det är eleverna som ska äga sitt eget lärande och hur får jag dem till det? Som sagt… ”det snurrar i min skalle” som Sara Bruun säger! Hur jag ska få till allt det här vet jag inte riktigt, men det börjar falla på plats i alla fall. Det är mycket tack vare alla lärare som postar och delar med sig av sina dokument på Facebook under sommaren i grupper som The Big Five, Bedömning för lärande, som jag känner att jag har en aning om i vilken ände jag ska börja reda ut tankarna. Stort tack till er alla, utan er skulle jag vara en sämre version av mig själv som lärare.

Det är alltså en hel del som snurrat runt och som börjar falla på plats. Jag tar även med mig en bild som Karin Brånebäck lagt ut på sin blogg och som jag gillade väldigt mycket:
Segertrappa svensk C
CC @braneback

Det viktiga är inte att jag når till toppen direkt i ett enda hopp utan att jag tar något eller några steg i taget, eller att man identifierar på vilket trappsteg man befinner sig i sin egen tankeutveckling. Jag känner att jag är just nu på steg 3 och 4 och när jag tänkt klart och jobbet börjar då ska jag absolut befinna mig på steg 5. Gott så!

Snart börjar det igen! Kan knappt bärga mig! / Eva

Arbetet med nationella prov i år 6

Idag på Twitter deltog jag i en liten diskussion om nationella proven och det smärre ”helvete” i ökad arbetsbelastning som väntar för lärare som undervisar i år 6 varje vår. Jag uttryckte att på vår skola ska vi prova med ett nytt upplägg runt detta med rättning och bedömning och jag blev påhejad att skriva ett blogginlägg om detta. Sagt och gjort! 🙂

Nu är det alltså dags igen för nationella prov i år 6. En vår fylld av delprov, bedömningsanvisningar, nervösa elever och stressade lärare. Men vänta nu! Jag har ju inga 6:or i år! Nej, så är det. Jag undervisar i en 5:a och ska inte göra några prov med mina elever. Däremot har jag under förra året funderat på hur man skulle kunna utveckla och underlätta denna hektiska tid för oss lärare i ett moment som vi bara måste ta oss igenom, vare sig vi vill eller inte. Jag lade fram ett förslag som går ut på att alla lärare som undervisar i teoretiska ämnen i år 4-6 på vår skola är med i olika bedömningsgrupper. Vi är 12 st lärare och vi har delat upp oss så att de som är behöriga i respektive ämne rättar och bedömer dessa prov. Vi har minst två ämnen vardera och några har tre ämnen. Vi är 5-6 st lärare/ämne och grupp och det är 60 elever i år 6 på vår skola. Det gör att vi får ca 10-12 elever vardera/ämne jämfört med att rätta en hel klass på egen hand. Vi gör det här på arbetstid under en dag/ämne med vikarie i klasserna. Vi nyttjar även en konferenstid (ca 1,5-2 h) för att läsa in oss på respektive ämnes bedömningsanvisningar så att vi är förberedda och har koll på läget.

Varför provar vi då med att arbeta på detta sätt? En anledning är att det är en oerhörd skillnad på dagens nationella prov i år 6, jämfört med hur det var sista året de gjordes i år 5 och även första gången i år 6. Idag är det 5 ämnen som det görs prov i. I varje ämne bedöms elevernas svar enligt en skala från E-C-A. Det medför att jag måste värdera och bedöma varje enskilt elevsvar utifrån en bedömningsmatris som ibland är snårig och tvetydig. ”Är detta verkligen ett svar på A-nivå, eller lutar det mer åt C-nivå?” ”Det här måste ju vara ett svar på E-nivå, eller?” ”Vad krävs av eleven för att nå till respektive nivå?” ”Hur var det nu igen? Är det här argumentet ett NO-argument eller är det ett estetiskt argument?” Ja… frågorna kan vara många och det är inte undra på att lärare går i väggen efter en sådan här kraftansträngning. Det är stor skillnad på att sätta sig in i ett eller två ämnens bedömningsanvisningar jämfört med fem ämnen! Tro mig, been there, done that!

Ett par bonuseffekter som jag hoppas på att få se är också att detta sätt borde medföra minskad arbetsbelastning för enskilda lärare. Det borde ge en högre validitet och kvalitet på bedömningen. Eleverna får veta att fler lärare bedömer deras prov för att säkerställa en rättvis bedömning och sist men inte minst, så ger detta möjlighet till kollegial samverkan och kompetensutveckling. Nu kanske du funderar över vad jag menar med kompetensutveckling? Jo, jag tänker som så, att dessa prov ger oss lärare fortbildning i hur man ställer kvalitativa provfrågor eller för den delen frågor i klassrummet. Vi lär oss hur vi kan ställa frågor för att locka fram djupare kunskap hos eleverna och också göra dem medvetna om att det finns olika slags kvalitet på deras svar.

Idag är det fortfarande många lärare på mellanstadiet som är klasslärare, inte ämneslärare, även om vi så sakteliga är på väg åt det hållet och det finns en ovana i att sätta betyg på kunskaper. Läsåret 2012-13 var första året vi satte betyg för 6:orna, vilket medför att på vår skola är det detta år som varvet fullbordas. Dessutom anställs nya lärare som aldrig har satt betyg så nog kan vi tänka att det tar ett tag att känna sig säker på detta, om man någonsin blir säker? Så, till stor del på grund av dessa anledningar tror jag att det här blir bra. Det blir skolutveckling och nytänkande som driver kunskaper framåt hos lärare och får oss att känna oss säkrare och mer kompetenta. Vi kommer att lära oss massor, det är jag helt övertygad om och dessutom få en drägligare arbetssituation. Vi kanske klarar oss från att ”gå i väggen” denna vår? En anledning så god som någon!

Hej svejs! / Eva

Teach Meet, Luleå 7 jan-15

IMG_4392

Igår visste jag inte riktigt vad jag skulle prata om idag. Så är det ganska ofta för mig. Tankar som snurrar runt och bildar någon slags bakgrund till det där som man egentligen vill säga. Som tur var så fick jag tillfälle till en stunds samtal med en av mina bästa vänner och tillika lärare igår kväll, Carina Högnelid. Många gånger önskar jag att vi vore kollegor på samma skola, men det är kanske just pga att vi inte är det som vi funkar så bra med varandra? Vår lärarvardag hinner aldrig bli alltför påtaglig och vi tillåts inte fastna i invanda mönster och strukturer som sitter fast i väggarna.

Det är under samtal som dessa, som många av de bästa pedagogiska idéerna föds tror jag. Vi har båda har ett stort intresse för skolan i allmänhet och för vårt jobb, våra elever i synnerhet. Vi vill utveckla lärandet hos eleverna och samtidigt så klart utveckla förmågan att lära ut hos oss själva, vilket faktiskt är det vi gör när vi stöter och blöter idéer, förkastar en del och utvecklar andra vidare.

Nåväl, igår så pratade vi om allt möjligt och det som vaskades fram var att vi saknade ytor för lärare i ett utvidgat kollegie att mötas på här i Luleå med omnejd. Det är väldigt lite tid kvar att mötas och föra samtal på när arbetsdagen pågår för den består av undervisning, apt-möten, eht-möten, planering, för- och efterarbete av lektioner, dokumentera det eleverna har visat osv. Ja, ni känner igen alltihop. Många av oss har inte ens tid att fråga närmaste kollegan om råd om en viss sak/arbetsområde och har vi det så har kollegan knappt tid att svara av samma orsak. Ibland är man kanske rätt ensam på sin skola i sina ämnen trots att det är många kollegor. Orsaker finns till att man inte alltid får till ett kollegialt utbyte och samarbete trots att viljan kanske finns.

Därför tänker jag att en god start skulle kunna vara att gå med den nyskapade facebookgruppen ”Luleå Pedagogiska Nätverk”. ”Åh, nej, inte en Facebook-grupp till!”, kanske några tänker? Andra kanske känner: ”Facebook varför det? Räcker det inte med intranätet eller Edwise?” ”Jag är redan medlem i 10-15 andra grupper, vad ska denna tillföra mig?” En del av oss har inte Facebook-konton och tänker aldrig skaffa det av andra skäl. Visst, det respekterar jag till fullo, dock tycker jag att det är en praktisk arena/yta för lärare att mötas på och diskutera pedagogik och lärande.

I denna grupp kan man lägga upp både enkla och briljanta tips och annat som man faktiskt gör med sina elever och beskriva varför man tycker att det fungerar. Eller så kan du svara på andras frågor om lärande och pedagogik. Det är en plats där du kan hitta andra i din närhet som kanske funderar på hur de bäst ska lägga upp samma arbetsområde som du själv funderar på? Eller som har hittat en bra app som funkar utmärkt med elever som behöver något extra i sin skolvardag, inom vilket ämne som helst? Du kanske vill starta ett samarbete med en annan klass i en annan skola för att spetsa till ett arbetsområde? Vi vet alla att elever brukar skärpa till sig när de ska möta andra jämnåriga som de inte alls känner, för då vill de flesta göra riktigt bra ifrån sig. Eller kanske utarbeta en stadsvandring tillsammans? Det vore väl kul? Och, ja… det finns många andra lärargrupper som har ca 5000-25 000 medlemmar, men i den stora massan kan man också försvinna. Jag vill kunna samverka mer med dig, som finns i min närhet!

Sen undrar jag om du har Twitter?

”Äsch, det är en fluga!” kanske du tänker 😉 ? Och vad är det för mening att försöka skriva något meningsfullt på bara 140 tecken? Det kan vara svårt ibland, men via Twitter har jag hittat många intressanta nya bekantskaper som jag utbyter tankar med. Jag heter iaf Pumpan70 på Twitter. Jag såg att pumpmannensfru var här idag på Teach meet, liksom elisabethland, helenasjodin, aghed70, KatarinaErikss3, aklejan62 och många andra också!

Om du tycker att Facebook är helt off, Twitter är för snålt med tecken, så varför inte starta en egen blogg att skriva på? För oss lärare är det en suverän plats att skriva ner vad du gör med eleverna, hur du tänker, vad som är viktigt för dig, vad som inte gick så bra och kanske varför det gick som det gick? Naturligtvis också det som fungerar i klassrummet och varför du tycker att det gör det. Blogga är inte svårt, lite utlämnande kanske, men oerhört utvecklande för sig själv. Man får syn på sina egna tankar helt enkelt.

Jag går igång på engagerade människor i allmänhet och engagerade lärare i synnerhet och jag vill gärna låta mig engageras av just dig, för jag tror att du har något viktigt att dela med dig av som jag kan ha nytta av i mitt lärarliv. Jag ser fram emot att just du blir min nya kollega i vårt utvidgade kollegie!

Ps. Två känslor du kan slänga bort över axlarna är att du inte duger eller att det inte är nog bra det du gör. Du både kan och duger! Du är en briljant kompetent lärare som gör ett fantastiskt arbete varje dag med eleverna! Den andra känslan som du kan att passa på att slänga ut är Jante. När din kollega kommer med en ny idé så säg hellre: men så intressant det låter! Hur tänkte du göra det här? Spännande, vad vill du ha tips om? Jag gjorde så här en gång…

Tack för att du har läst! 🙂
/ Eva

Skämskudde! ;)

Jo, det är sant! Så känner jag mig efter att inte ha lyckats skriva ett enda inlägg på hela hösten. Ursäkter? Många. Värda att nämna? Nope! What can I say? Haft fullt upp… som alla andra lärare… Nå, ibland är det nog bara så att orken inte räcker till allt man vill göra och då har jag lärt mig att prioritera. I höst har jag prioriterat jobbet (klasslärare och rektorsstöd på 20%) och min egen familj. Gott så.

Men, nu går vi mot en ny termin och ett nytt år. Detta år kommer att innebära än mer utmaningar för min egen del, roliga och spännande utmaningar! Vilka då? 😉 Jo, från och med den 1/1-15 är jag förstelärare på min skola! Det känns bara… wow! I min förstelärartjänst ska jag arbeta med skolutveckling i form av språkutvecklande arbetssätt i alla ämnen, samt utveckla användandet av IKT i undervisningen med de verktyg vi har att tillgå. Jag inspireras bl.a av Anna Kaya i Sigtuna, Ulrica Elisson i Leksand, Ulrika Broman i Ängelholm och massor av andra oerhört kompetenta lärare.

I vår kommun (Luleå) har förvaltningen sjösatt 1:1 för Gy och år 7-9. Jag jobbar i F-6 och där väntar vi ännu på vad som ska hända på elevnivå när det gäller digitala verktyg, vilket ännu tyvärr medför lite bakbundna händer. Men, jag är övertygad om att det kommer att komma en lösning under våren. Jag skulle gärna se t ex Chromebooks för år 4-6 och tror att det skulle fungera mycket bra. Naturligtvis hoppas jag också att Luleå fixar ett avtal med #GAFE. Detta används redan i ett flertal kommuner; Helsingborg, Skurup, Sollentuna, Skåne Nordväst, Umeå och många fler. Edward Jensinger har t ex bloggat om det för Helsingborgs räkning här.

Så jag tänker att i år ska jag skriva om mitt förstelärararbete här på bloggen under kategorin Skolutveckling. Det finns så många oerhört kompetenta lärare att fortsätta att lära sig av i vårt avlånga land, och det utvidgade kollegiet ger mig oceaner av möjligheter till egen utveckling likväl som det ger mig verktyg till elevers fortsatta utveckling. Fantastiskt! En sajt jag inspireras och imponeras av är: Förstelärare bloggar i Svedala, vilken  jag kommer att följa genom prenumeration.

Så, med dessa ord och föresatser, önskar jag er, ett Gott Nytt 2015!

Sommarens största lärarsnackis?

Jag kan inte låta bli att skriva om något som måste ha blivit sommarens största lärarsnackis, nämligen vad jag/du gör på vår lediga tid. Jag vet att även andra lärare har bloggat om det och jag måste faktiskt skriva ett eget blogginlägg jag med. Det hela handlar om huruvida jag som lärare anses arbeta på min dyrköpta semester eller fritid och framför allt hur andra lärare anser sig kunna ha en åsikt i den frågan. Det är ganska obegripligt tycker jag, att någon annan kan ha en åsikt om vad jag gör på min semester. Jag trodde det var helt och hållet mitt val vad jag gör eller inte gör när jag är ledig? Det har stormat rätt hårt i många av de skolrelaterade Facebook-grupperna i sommar.

Jag har funderat lite vad detta fenomen beror på? Förut, om så bara för någon eller ett par år sedan förekom inte den här diskussionen i den här omfattningen. Den förekom på middagar med vänner eller på jobbrelaterade middagar eller fester. ”Nej, nu ska vi inte prata jobb! Fy på er!” ”Usch, så tråkiga ni är som pratar jobb, när vi kan diskutera den senaste dokusåpans alla förvecklingar!” I couldn´t care less. Är det något som jag inte är intresserad av så är det att titta på totalt idiotiska dokusåpor, men om jag säger det så höjer någon på ögonbrynen och tycker jag är lite udda… Hmm. Vem är inte intresserad av ”Farmen-Olle/Lotta/Linda/Anton/Whatever”? Jag är inte det.

Det jag däremot är intresserad av är vårt samhälle. De som lever i vårt samhälle. De strukturer och fenomen som skapas av oss samhällsmedborgare och det vi verkar och gör i vårt samhälle. Det kan vara vårt närsamhälle eller det världsliga samhället. I min intressesfär ryms så vitt skilda områden som Fotbolls-VM, hästar, all sorts idrott, matlagning, viner, hänga med vänner, att resa och upptäcka nya platser, humor, musik, TV-serier, böcker förstås, min hund, min familj och min man. En hel del. Jag också intresserad av det som utvecklar mig och ger mig nya idéer och tankar att pröva. Eftersom jag jobbar i skolan och faktiskt älskar mitt yrke så är jag intresserad av skolutveckling. Av att lära mig mer, pröva nya saker, möta eleverna, skapa kontakt med elever och föräldrar, utveckla det som går att utvecklas just nu inom de ramar jag har att hålla mig till.

Berlin

Idag förekommer den här jobb-kontra-semesterdiskussionen på sociala medier, och den är rätt hård tidvis. Jag tror att det kan bero på stress. De lärare, eller andra, som säger åt mig och andra att ”Sluta nu jobba, du har ju semester!”, tror jag blir stressade av att ”vi” ställer jobbrelaterade frågor som alla kan se på nätet. Jag tror säkert att några säger ifrån av ren välvilja, för att de inte vill att man ska bränna ut sig, eller för att vi ska komma ihåg att vi ska vara lediga helt enkelt. Men en del sägs/skrivs i en väldigt mästrande, ibland översittaraktig ton. Typ ”JAG är då minsann ledig på min semester och tänker då INTE jobba GRATIS åt någon!” Nej, det tänker inte jag heller. Jag jobbar eller tänker åt mig själv först och främst. För att utveckla mig själv. Jag har läst 11 romaner i sommar. Jag har solat, badat, umgåtts med vänner, rest med maken, hälsat på släkten i Jämtland. Våra barn är stora (20 och 16 år). De har sina egna åtaganden och liv i vårt gemensamma familjeliv. Om jag kollar lite på Twitter och skriver ett och annat inlägg där, vad gör det? Om jag hänger på facebook någon timme på morgonen medan jag dricker kaffet och maken släktforskar, och svarar på en fråga som en lärare ställt, vad gör det? Medför det att jag jobbar GRATIS då? Eller om jag råkar tänka på hur jag ska lägga upp ”Valet” (som jag knappt har arbetat med då jag är ganska ny som klasslärare, börjar mitt 3:e år) medan jag ligger i solstolen och sedan något soltrött slänger ur mig en fråga på FB bara för att se om någon har en bra idé? Är det så hemskt? Hur kan det sticka så hemskt i ögonen? Jag förstår det inte.

Böcker

Mina grannar arbetar som elektriker, målare, läkare, ICA-medarbetare, vårdpersonal et.c. Målaren har fixat med fasaden, elektrikern har dragit lite el i sommar, jag frågade läkaren om råd i en fråga, diskuterade äldreboende med hen som jobbar där. Ingen av dem fick betalt för det. Vi har gjort en del renoveringar på huset, och mer är på gång. Jo, det jobbas på semestern. Åt oss själva.

Självklart ska vi inte jobba ihjäl oss och gå i väggen. Det ska ingen arbetstagare göra, någonstans. Vi arbetar i en verksamhet som alltid har ögonen på sig, framförallt denna sommar och denna höst med Valet som stormar mot oss. Många, för att inte säga alla, har en åsikt om skolan och om lärare och vad de gör på sin arbetstid. Så må det vara. Vi som arbetar i skolan vet exakt vad och hur mycket tid vi lägger ner på vårt yrke och på de som vi arbetar med. Naturligtvis ska vi inte heller jobba gratis. Men att läsa en artikel här och där som är skolrelaterad eller diskutera ett lektionsupplägg på Facebook kallar inte jag för att arbeta, det är ett av mina stora intressen och det vill jag underhålla för det utvecklar mig.

Hej svejs!

Bedömning får det bli!

Jag har haft svårt att komma på vad jag ska identifiera för skolutvecklingsmål som jag kan samarbeta med kollegor on-line om denna vecka. Ibland står det helt still. Jag tror jag har tänkt lite för stort helt enkelt. Jag har funderat kring digitala lärmiljöer (fast jag knappt har några värda namnet), runt min skolas digitala utveckling, osv, osv. Nej, ingen ingång i det. Så när jag vände tillbaka och fick upp ögonen för det självklara; hur vi jobbar med bedömning av elevernas kunskaper, så klarnade det för mig. Det är ju det som jag försöker arbeta med i kollegiet på min egen skola, och det är ju det som vi alla behöver stöta och blöta för att utvecklas som lärare.

Idag när jag var på LTU (Luleå tekniska universitet) för att delta i den nästa sista dagen på den VFU-handledarutbildning jag går så klarnade detta ännu mer för mig. Mer eller mindre allt handlar om bedömning var vi än vänder oss. LU-lärare (lärarutbildare) bedömer lärarstudenter, som i sin tur ska lära sig att bedöma elever och sina egna lektionsplaneringar. Jag ska bedöma studenternas färdigheter och deras planeringar. Studenterna ska förhoppningsvis bedöma och utvärdera min insats som handledare och även sätta ord på sin egen insats på VFU:n. Det är inte lite som ska bedömas med andra ord.

Idag diskuterade vi även detta med de nationella provens bedömningsgrunder och hur förfarandet är på skolorna. Jag anser att det är för vaga riktlinjer från Skolverket vad det gäller vad som får göras med NP. Okej, proven är belagda med sekretess för att säkerställa likvärdighet och reliabilitet och att inte innehållet blir allmänt känt. Men, samtidigt är ju proven en mycket bra källa för oss lärare för att lära oss att bedöma och diskutera olika nivåer på elevsvar. Vad visar på bredd och djup i svaret, egentligen? Vad betyder det att eleven visar god förståelse för fysikaliska samband? Vad menas med att eleven ska få förtjänstpoäng även om svaret inte är helt rätt i matematik? Detta är ju frågor som vi behöver diskutera och samverka runt. Superviktiga frågor! Jag tycker att det vore toppen om t ex alla lärare på en skola (8 st på min skola) som undervisar i skolår 4-6 tillsammans gick igenom anvisningarna och bedömde elevsvaren. Då får vi ju en likvärdig bedömning och som bonus LÄR vi oss att bedöma och vaska fram guldkornen. Dessutom får vi en bild av vad det är som t ex vår högsta instans inom skolan tycker är viktiga baskunskaper. Är det helt tokigt det? Nu känns det som att det är hysch-hysch och sen blir det en ny överraskning varje år för de stackare som har 6:or detta år. För det blir en överraskning och har de inte varit utarbetade förut så är de det i maj! I alla fall om du är klasslärare och ska tröska igenom fem olika NP med fem olika bedömningsanvisningar på fem olika sätt… Been there, done that! Det är säkert detsamma om du ska bedöma 250 uppsatser i svenska också!

Jag tror inte heller att någon lärare lägger om sin undervisning helt och hållet bara för att man ”vet” vilken fråga som kommer på NP. Det kan ju inte vara någon nyhet att i svenska så ligger en stor tyngdpunkt på läsförståelse av både skönlitteratur och sakprosa, eller att de ska skriva någon form av uppsats? Inget nytt under solen direkt. Eller att alla fyra räknesätt förmodligen behöver användas under matematikproven..? Nä, tänkte väl det. Om vi delger eleverna detta eviga mantra att ”ni ska lära för livet, inte för provet” så borde ju vi lärare föregå med gott exempel och inte anpassa vår undervisning till om vi får fysik eller kemi i NO. Det vi borde göra är att undervisa om vikten att förstå samband, dra slutsatser, kunna resonera om de faktakunskaper du har tillägnat dig under lärandets gång.

Så hur bedömer vi elevernas prestationer? Och hur följer vi upp dem? Hur kan min undervisning få eleven att vilja visa sin kunskap vid ett bedömningsbart tillfälle? Är inte det knäcken i kolan, så säg vad som är det? Jag ser fram emot alla era kloka tankar som kan föra mig och eleverna framåt på kunskapens väg!

Hej svejs!

Tankar från SETT-dagarna 2013

Åååh…var ska jag börja? Känner mig euforiskt uppfylld av alla fantastiska intryck från SETT-mässan 2013 som lilla jag fick förmånen att åka på, fast jag egentligen inte hade tid mitt i alla nationella prov (erkänner att jag har tjatat!). Men det är kanske det som gör att man orkar vara lärare? Att ta sig tid till det som är viktigt och som kan göra skillnad? Eller gör att jag orkar vara en fungerande människa och lärare i samhället kanske?

IMG_1842

Ovan: Bild från Ann-Marie Körlings föreläsning på SETT 2013. Fantastisk föreläsning..!

För var hamnar vi om vi inte orkar tänka skolutveckling i vårt komplexa yrke? Om vi förminskar vårt underbara yrke till att bara handla om badtider, bokbussen, glosor, elever som varit på fel plats vid fel tidpunkt, bussar till och från friluftsdagar, irritation över kompetensutveckling som förvaltningen ”tvingar oss att delta i”… var hamnar vi då? Inte i den kreativa tillvaro som vårt yrke kan vara och borde vara i alla fall!

Vi behöver samtala om bedömning, formativ och summativ, stöta och blöta kunskapsmål och läroplansformuleringar. Mötas i kollegialt lärande, erkänna komplett tokiga misslyckade lektioner eller planeringar, skratta åt eländet, bryta ihop och komma igen stärkta av att vi ger inte upp…någonsin! Utveckla, tänka nytt, tänka om, transformera…

Jag inser att tänka ”digitalt lärande” behöver inte innebära att jag har tillgång till ett 1:1-koncept, även om jag önskar det mer än något annat just nu. Det går att arbeta digitalt med det man har, även om det känns som om våra datorer borde varit inlämnade till återvinningscentralen ages ago. Dags att kliva utanför bekvämlighetszonen, fast ni måste förstå att ibland (läs idag) går det inte att logga in på våra bärbara datorer…Idag snurrade och snurrade de på inloggningsrutan och till slut fick jag rutiga utslag och gav upp! Nåja, de kanske är snällare på måndag? Behöver jag förtydliga att de inte hade en frukt på utsidan..? 😉

Jag har under dessa dagar inspirerats av twittrare, föreläsare, utställare… av pedagoger i alla former och jag vill tro att detta är starten på en ny tid i min era som lärare. Idag hade vi förmånen i Luleå att få lyssna till Ruben Puentedura och Hans Renman som föreläste på Luleå tekniska universitet.

Många nya tankar sjösattes… dags för skolan att tänka om på allvar i Luleå?