Läslyftet – om att utvecklas som lärare

Under veckan som gått märks det att #läslyftet har sparkat igång ordentligt på skolan. Vi har börjat med modulen ”Samtal om text” och nu har vi jobbat med hela del 1, dvs alla 4 momenten. Jag har genomfört mitt andra pass som handledare för lärare på lågstadiet och har även genomfört en första läslyftslektion med mina elever (6:or). Jag har det lite extra lyxigt eftersom vi är två handledare på min skola, och jag lär mig massor av den erfarna lärare som handleder mina kollegor på mellanstadiet. Lisa är lärare på gymnasiet och undervisar bl a elever som är nyanlända. Detta medför att vi får in ett språkutvecklande perspektiv, vilket gagnar alla elever. Vi två, träffas varje vecka ca 45 min-1 timme innan själva ”Läslyftet”, och då samtalar vi dels om vårt handledarskap och dels om hur vi ska arbeta med själva innehållet i momenten. Vilka hinder finns? Vilka möjligheter finns? Hur ska jag peppa mina kollegor? Hur ska vi få syn på de möjligheter till utveckling som finns?

Några anser att det tar mycket tid (vilket det gör) och ”hur ska man hinna? Vad ska man plocka bort i planeringen?”. Andra ser de stora möjligheterna till kollegial och enskild utveckling som faktiskt ligger framför oss på ett smörgåsbord. Ingen påstår att det är enkelt eller gjort i en handvändning. Men, om vi ser på denna möjlighet till utveckling som ”min egen möjlighet till utveckling av min undervisning” så tror jag att engagemanget höjs. Det kollegiala lärandet ska hjälpa mig och min undervisning, inte stjälpa den. När vi börjar se att det underlättar arbetet i klasserna så förstår vi att det ger ett mervärde både för mig själv och i förlängningen för eleverna. Det är i arbetet med eleverna som detta ska märkas och ge effekt i form av fördjupat och förbättrat lärande, inte försämrat lärande. Vi är här för eleverna.

När jag nu ser vad jag själv skrivit, så inser jag att det är dags för en genomgång av statiskt eller dynamiskt tankesätt för mina kollegor. Om vi gör som vi alltid gjort, så blir resultatet detsamma. Hur ska vi kunna kräva av våra elever att de kliver utanför sin egen komfortzon för att utvecklas, om vi själva inte vill eller vågar göra det? Det ligger i sakens natur att det är lättare att kräva eller be om saker av andra, men det är svårare att vända blicken mot sig själv och plocka fram självinsikten om vad jag själv behöver göra för insats. Carol Dweck säger i ett #tedtalk som ni hittar här, att det finns en kraft i ordet ”yet” eller ”än/ännu” översatt till svenska. Vi/jag är inte där ”än” men jag har påbörjat en förändring och så småningom så kommer den att bära frukt. Jag klev utanför min komfortzon när jag tackade ja till handledarskapet i #läslyftet. Jag förstod att jag måste gå in i en utvecklingszon och inte vara rädd för det nya som kommer att krävas av mig. Jag anade att det inte kommer att bli lätt, men vågar jag inte så utvecklas jag inte heller.

Vi lärare är förebilder. Förebilder för elever, för föräldrar, för vänner och faktiskt för väldigt många som vi inte ens känner. Jag bör (måste?) vara en förebild för de kollegor jag handleder för att få med dem på tåget. Det innebär att jag måste vara den bästa versionen av mig själv för att andra ska inspireras. Det gäller också för mina kollegor, att de är sina bästa versioner av sig själva för att eleverna ska känna sig trygga och därmed våga ta steget ur sin komfortzon, för att gå in i den proximala utvecklingszonen. Med lite tillförsikt och nersläppta axlar så är jag övertygad om att detta kommer att bli bra och växa till något stort. Vad har vi att förlora?

Annonser

Språkutvecklande arbetssätt

Förra veckan kom vi i kollegiet äntligen igång med vårt arbete runt språkutvecklande arbetssätt. Vi i skolutvecklingsgruppen hade ordnat ett pedagogiskt café lokalt på skolan och temat var alltså detta. Vi brukar börja med att fika och sen jobbar vi ungefär två timmar intensivt. Efter fikat började vi med att se två filmer på temat från UR från serien ”Språket bär kunskapen”, del 1 (halva) och del 2 (hela).
http://www.ur.se/Produkter/182357-Spraket-bar-kunskapen-Att-identifiera-svarigheter
Sedan delade vi in oss i grupper och varje grupp fick reflektera över en gemensam fråga: ”Vad innebär språkutvecklande arbetssätt för dig?” samt en enskild fråga.

Det som utkristalliserades var att många har tänkt att detta mest handlar om hur skolan kan utveckla språket för exempelvis nyanlända elever, vilka vi har relativt få av på vår skola, speciellt jämfört med grannskolan. Men efter att vi sett filmerna blev det mycket mer tydligt, för att inte säga solklart, vad detta egentligen handlar om; nämligen att utveckla språket hos alla elever i alla ämnen så långt vi bara kan. För mig handlar det faktiskt till stor del om ”The Big Five” och även ett inkluderande synsätt, dvs att alla elever ska kunna ta till sig undervisningen på sin nivå eller efter sina olika förutsättningar. Det handlar om att diskutera vad olika begrepp står för, hur vi kommunicerar med eleverna och de sinsemellan, hur de tar till sig information, hur de kan analysera informationen och hur de kan lära sig att använda sin metakognitiva förmåga genom att tänka om sitt eget lärande. Vi ska utveckla elevernas vardagsspråk till att bli ett skolspråk som de kan använda sig av för att utveckla sina resonemang i sitt skrivande och därmed nå en djupare kunskap på en högre abstrakt nivå.

Nu står vi inför nästa steg på skolan och det är att ta ut nästa färdriktning på den språkutvecklande kartan för att nå nästa kontrollstation. Det blir spännande att se åt vilket håll det blir.