Vad kännetecknar goda lärare?

Under veckan som gått har jag dels utvecklat och omdanat mig själv genom deltagande i kurs till VFU-handledare på LTU (Luleå tekniska universitet), dels har jag förhoppningsvis utvecklat och omdanat mina elever genom de utvecklingssamtal jag har haft med dem i veckan. Jag har också lyssnat till debatten på Twitter om lärares utbildningsnivå och lämplighet för yrket. Jag säger ”lyssnat” för det är så det känns när jag läser flödet på Twitter. Mina tankar är framförallt efter dagarna på LTU att mitt älskade yrke är fullt av komplexitet. Det vet vi alla som har den minsta självkännedom om oss själva.

Jag har ställt mig själv frågor som; är jag en bra lärare? Naturligtvis har jag inget svar på den frågan, men jag tror vi alla som är lärare ställer oss den frågan i vår ensamhet och försöker utvärdera oss själva efter varje lektion, efter varje dag. Vad gjorde att den här lektionen blev bra? Hur kommer det sig att jag fick Kalle att lära sig det där momentet just idag? Hur blev det med den där utvärderingen av arbetsområdet? Varför funkade inte det där som jag hade föreställt mig det? Lyckades jag medla i konflikten mellan Osvald och Linnea? Förstod de varandra? Någonstans tror jag att det är vår vilja och förmåga till reflektion som gör dig/oss till en god lärare.

Utan denna förmåga och vilja att reflektera fungerar vi inte som lärare. Då blir vi robotar och utbildningsmaskiner vars enda uppgift är att följa ett tänkt lektionsupplägg och inte reflektera desto mer över det. Om vi ska kunna omdana våra elever måste vi kunna haka på deras tankar och idéer, utmana deras åsikter, få dem att ta ställning, känna empati för sina vänner och ovänner, lära dem att ta ett svårt samtal och nödvändigheten av det…

När jag får lärarstudenter (om två veckor!) för första gången så ska jag vara en förebild även för dem, inte bara för mina elever. Det är nog lätt att bli en ”guru” i ambitionen att verkligen visa att man minsann kan det här och det här är ”rätt sätt” att göra det hela på. Vi vill ju att våra framtida nya kollegor ska kunna sina saker, eller hur? Men, de måste få pröva på och visst, få en del råd och tips är nog aldrig fel, men jag bör lägga mitt fokus på att bli den ”kritiske vännen”. Genom att stötta, uppmuntra, låta dem pröva egna idéer, utvärdera deras insats objektivt genom mitt subjektiva öga så hoppas jag få dem att växa in i rollen som goda lärare. För vi ÄR lärare. Jo, det är vi. Likväl som läkare ÄR läkare, advokater ÄR advokater, så ÄR vi lärare. Varför jag nöter in detta är för att jag hör många säga ”jag jobbar som lärare”. Vad då? …som lärare? Idag får ingen en tillsvidareanställning om du inte har examen och lärarlegitimation. Då är jag lärare. Det ska vi vara stolta över.

Jag tänker att mina studenter är mina eller dina framtida kollegor. Det är de vi ska arbeta tillsammans med. Då är det oerhört viktigt att vi bedömer dem utifrån deras förmåga, kompetens och fallenhet för yrket. Något som jag anser är bland det viktigaste är lärarens förmåga att kunna genomföra svåra samtal. Vad är ett svårt samtal? Jo, det är det där samtalet som du känner att du borde ta, men drar dig för. Du tvekar och funderar och inväntar rätt tillfälle, vilket aldrig verkar komma… Till slut vet du att du måste ta det här samtalet och du vet att det kanske kommer att göra ont, hos dig likväl som hos din samtalspartner. Hur gör jag för att inte döma? Inte såra? Få någon att växa ur ett nederlag? Gå vidare med rak rygg? Det här måste man kunna för att bli en god lärare för det är det som vår vardag handlar nästan allra mest om. Visst, kursplaner, centralt innehåll, betyg, omdömen är en stor del, men om jag inte fixar att reda ut konflikter mellan elever, kan få eleverna att känna förtroende för mig, får med mig föräldrarna, fungerar med kollegorna så är det inte mycket värt att jag är en fena på engelsk grammatik eller samhällssystem i Europa och vad det beror på att Grekland är i kris. Då faller ju allt det, för ingen lyssnar.

Mitt första kriterium som jag bedömer mina blivande kollegor efter är alltså: vill jag ha den här personen till kollega? ”Ja!” Då är det kanske en blivande god lärare, eller har fallenhet att bli det. ”Nej!” Då är det förmodligen så att personen kanske passar bättre i ett annat yrke där man inte behöver tampas med alla dessa möten med elever varje timme. Hårt? Absolut! Men, vi vill inte träffa läkare som är inkompetenta heller, som inte kan skilja mellan magont och blindtarmsinflammation. Vem vill anlita en busschaufför som genar över trottoarkanter och kör så att passagerarnas säkerhet äventyras? Vem vill anlita en elektriker som drar elen fel i ditt nya hus? Vem vill ha en lärare till sina barn som inte bryr sig om barnet och dess känslor, förmågor? Som inte verkar kunna inspirera eleverna till lärande och inte verkar ha några ämneskunskaper? Därför ska vi vara lika tuffa mot lärarstudenterna som vi är mot andra yrkesgrupper. Det är ett av världens tre viktigaste yrken, säger Björn Ranelid och jag håller helt med honom. Då är det vår uppgift att se till att de som utbildar sig passar till det också. Det tror jag är ett sätt att höja yrkets status, tillsammans med lönehöjningar förstås.

Hej svejs!

VFU-handledare

Jag ska bli VFU-handledare. Det känns stort och spännande på något sätt att nu få bli den som tar emot lärarstudenter på denna sidan. Anmälde mig igår och kursen startar i morgon. Jag tycker det är superviktigt att vi som har jobb tar emot lärarstudenter i vår verksamhet. Visst är det säkert en del att handleda, men jag tror också vi får mycket hjälp och nya inputs från studenterna. Det jag kommer ihåg från min egen studietid är i alla fall att jag ska inte säga: ”Ni får göra vad ni vill, ni har nog så mycket nytt att komma med!” Det är det sällan man har som student! Det kan så klart vara någon uppgift som ska göras med eleverna, men en lärarstudents lektionsbrunn är ju inte så djup än. Det man vill är ju att få tips och idéer från sin handledare. ”Hur gör du då detta ska gås igenom?” ”Jag kan testa att leda den här lektionen.” osv. Nå, det blir roligt och spännande hur som helst.

Idag har jag varit på utflykt med mina elever till Bälingeberget i Luleå. Ett naturreservat där vi tittat på spår från istiden; isräfflor och klapperstensfält. Fantastiskt härlig dag. Dagar som dessa ger ju guldkant på tillvaron även om det är smått påfrestande att vara ute en hel dag i skogen med 60 elever. Hjärtstenen på bilden är nog ca 50-60 cm bred. Hur coolt som helst!

bild-5

Hej svejs!